Barn som sover borta.

Jag tycker tvärtom, att det är bra att föräldrarna sätter sitt mående i fokus ibland, så de orkar vara bra föräldrar. Har sett många föräldrar, mest mammor, som inte orkar med sina barn, men som är för stolta för att be om hjälp. 

 

Jag hade inte lämnat bort mina barn vid den unga åldern till en faster och farmor. hade du varit ensam med barnen hade jag förstått men kan inte två vuxna ta hand om två barn? Man får väl turas om då helt enkelt. Speciellt om stora barnet inte vill lämna er ,  och får en sån stark reaktion i bilen? Nej det hade jag inte gjort faktiskt

Ser nu att det var lilla barnet som grät i bilen. Nej jag hade inte låtit dem åka!

Ni gjorde helt rätt, det hjälper inte barnen att ni kör slut på er, tvärtom! Det är bra att barnen får sova över på ett tidigt stadium, lättare att vänja sig då. Och de känner ju farmor och faster.

Undrar om besserwissrarna menar att ni ska vara hemma från jobbet om barnen krånglar när de ska till förskolan...?

Vilka "ni"? Du kanske är en sån person som helt går upp i sina barn, som om de vore den enda prion bara för att de föds, men folk som inser att det inte är lilla kejsaren som trippar omkring där hemma fattar nog att det är helt ok att behöva en paus ibland. De här föräldrarna vill ha lugn och ro EN enda natt efter en tuff period, men nähä då är de minsann dåliga föräldrar och egoister som inte borde skaffa barn. Själv skulle du säkert nyttja både fsk och fritids utan att blinka, och sedan finns ju vanliga barnvakter utöver det. Det finns tydligen väldigt många som inte borde vara föräldrar med den där inställningen!

Självklart ska man prioritera sin egen återhämtning så man orkar vara en bra förälder! Dessutom väldigt lätt för dig att moralisera i efterhand, hur ska någon enda människa veta hur det är att bli förälder, och i just sin unika situation? Du begär det omöjliga!

Sluta hacka på ett par trötta föräldrar som behöver EN natts avlastning, precis som vilka normala människor som helst!

Skämtar du eller? Det är väl helt i sin ordning om man som föräldrar behöver hämta andan efter tuffa perioder och ha förmånen att kunna lämna över till trygga personer. Man behöver inte ens ha tuffa perioder, utan helt ok att få en stund för sig själva och förhållandet. Herregud, man gör väl sina barn en otjänst genom att tro att de inte klarar sig en stund utan sina föräldrar. Tramsigt resonerat av dig tycker jag - som att bygga luftslott som till slut raseras och det på riktigt blir katastrof 

Hade inte lämnat bort min ettåring . Aldrig i livet.  Återhämtning ja men då får man turas om, det gör vi ! 

Vi har lämnat bort våra barn sen de var ett år, och sen gjort det regelbundet och gör så fortsatt när de är nio och fem. Det har gett oss regelbunden återhämtning som par och enskilt, men det har också gett våra barn oerhört mycket. Relationen de har med sina morföräldrar är fantastisk. Den äldsta har, sen fyra års ålder, en dedikerad semestervecka hos mormor och morfar varje år, något som de alla tre värderar väldigt högt.

Då och då lämnar vi ett barn i taget hos mina föräldrar, så att vi båda föräldrar kan fokusera på ett barn. Visst gör vi mycket enskilt med ett barn i taget, men båda barnen uppskattar verkligen ett dygn med båda föräldrarna. Och barnet som är hos morföräldrarna, får ett dygn av total uppmärksamhet.

Numera händer det inte, men det hände ibland att vårt yngsta barn grät när vi skulle gå, eller sa att hen inte ville sova hos mormor och morfar. Vi visste dock att de var trygga där och att hen alltid hade det bra. Samma barn kunde stå och vråla efter mig när jag gick till jobbet på morgonen och inte vände jag hem då heller. En första reaktion av ledsenhet är inte alltid det som sätter tonen på dagen.

De flesta av mina vänner har inte haft möjlighet till avlastning. För flera knakar relationen nu i fogarna. Det är tufft att ha små barn, men man behöver inte försvåra för sig!

Tack för alla svar! Det är som att båda sidorna förklarar anledningen till min ångest. Jag håller lite med er båda. 

Ett åringen blev ledsen när jag satte honom i bilen för att han hatar att sitta där nu för tiden men visst, kanske han förstod att han skulle sova borta. det var där mina tankar hamnade igår. Han hade varit helt lugn och somnat utan problem hemma hos farmor. Tre åringen har aldrig gråtit. Han ville hellre vara hemma med oss. Jag tycker det är jobbigt att skicka iväg honom då, självklart. Men de senaste 16 månaderna har varit otroligt tunga. Vi behöver avlastning ibland. Min man jobbar 50 procent och pluggar 100. De flesta helgerna är jag hemma själv. Är han hemma så ska vi åka dit eller göra något med barnen. 

Vi har inte varit tillsammans på länge och jag tror faktiskt att om man tar hand om varandra och får vila ut då och då så orkar man vara bättre föräldrar. När jag är trött och stressad så blir jag lättare irriterad, samma gäller min man. Så då gjorde vi såhär. Jag önskar att vi inte behövde det. Att vi oavsett hur mycket det är var lika nöjda och stabila men vi är inte så. Vi kanske är lite sämre föräldrar men vi försöker göra det bästa för hela familjen. 

Även tre åringen har det bra. Han tog med sin bil med ratt som han kör över hela nedervåningen fram och tillbaka. Han hittade en bok om tåg som farmor måste läsa nu. Ett åringen går runt och skrattar i bakgrunden och ingen hade varit ledsen inatt. Så tack för alla svar men nu släpper jag mitt dåliga samvete. 

Jag tycker att det är du som beter dig som en moralkäring. Och varför så arg? Du verkar ta det personligt. Vad är du för förälder som inte lyssnar på vad ditt barn vill? Du tycker att man ska köra över barnets vilja och vara egoistisk?

Mitt barn har aldrig sovit borta och vi får tillräckligt med återhämtning ändå. Det fungerar minst lika bra att mormor eller farmor är barnvakt hemma hos oss några timmar, det måste inte innebära övernattning om man behöver lite återhämtning.