Vid skilsmässa kan män få bättre kontakt med sina stora barn?

Båda mina tonårskillar flyttade hem till mig på heltid efter att pappan visade noll engagemang och intresse för barnen. De kunde vara hemma hos honom en hel helg utan träffa och prata med honom. Pappan var alltså hemma men gick inte ens in till barnen för att prata med dem. Han skjutsade inte barnen till träningar och matcher, han var inte ens med och kollade när sonen körde SM. Barnen tröttnade på att pappan bara ägnade sig åt sina egna intressen och valde att bo hos mig på heltid. Då flyttade pappan långt bort så nu träffas de ett par gånger om året. 

Jag och min partner spenderar stora mängder tid på en golfklubb, med den stora skillnaden att våra barn flyttat hemifrån för länge sedan. Samt att vi utöver vår hobby tillsammans.
Men! Golf är beroendeframkallande för vissa, och jag vet flera som skulle kunna vara din man. De har tonårsbarn, spelar +100 rundor per år och tränar där emellan. Jag förstår inte hur de hinner med familjen och de gör de väl inte. När de pratar om det säger de att de spelar tidigt på morgonen etc och delvis kan det vara sant men samtidigt ÄR de borta otroligt mycket tid från sin familj, speciellt om de jobbar också. Det är inte bara rundan i sig, det är uppvärmning, restid, spela, svingkorrigeringar, ibland en öl med polarna för att räkna ut vinnarna i lagspel och så har halv dagen gått. Och efteråt är man trött.

Det här inlägget hjälper dig inte mer än vetskapen att du kan inte vara ensam om det här. Jag tror majoriteten av golfande föräldrar är vettiga men så finns det den här klicken som hamnat i överdrift i sitt beroende.

Du får sätta hårt mot hårt, att inte ta hänsyn till dina synpunkter i det här är riktigt dåligt.

Barnen har inget gemensamt intresse med sin pappa om jag förstått det rätt? Separerar ni kommer han tvingas ta hand om dem halva tiden, om ni kör 50/50. Om han kommer göra det bra vet ingen, han kommer oavsett tvingas steppa upp.
Är relationen bra i övrigt kanske parterapi kan vara något? Han verkar ju inte fatta vad hans frånvaro ställer till med.

Troligen kommer han inte att ändra sitt beteende gentemot sina barn nånsin, eller först när det redan är för sent (barnen har räknat ut honom och slutar försöka).

Sen skaffar han en ny relation och glömmer ännu mer att han har barn. Tyvärr många män som inte klarar av andra relationer än dem som ger sex. 

Men du och barnen kanske får det bättre när ni slipper ha honom där som nåt slags frånvarande närvaro?

Jag har varit i din situation. Skiljde mej när sonen var 14, eller rättare sagt blev lämnad, men hade det likadant med en man som körde sitt race och ägnade all sin tid åt sitt.

Resultat 7 år efter skilsmässan. Pappan ville aldrig ha vv. Han tyckte varannan helg var tillräckligt. Sonen och han har kommit nära varandra. Varannan helg var precis vad exet klarade av att engagera sej. Ur sonen synvinkel är det jättebra, men jag kan väl erkänna att på den punkten är jag fortfarande lite bitter. Jag har fått ta alla dom tunga delarna ensam. Pappan har kunnat glida lite på ett räkskall och umgåtts med sonen den tiden som han klarat av att vara den bästa pappan. Å andra sidan hade jag varit ensam i det om vi fortsatt vara gifta också. 

Ett liten fundering bara. I 99,9% av fallen där mannen plötsligt fått ett nytt intresse handlar det om en ny kvinna. Kombinationen ett rätt  dåligt äktenskap och ett nytt intresse som tar all ens tid handlar sällan om den idrott som mannen säger sej ägna sin tid åt. Min man gjorde exakt det din man gör. Han spelade spelet så bra att jag var säker på att han var den lilla promillen som ändå var trogen. Men inte. Såklart vänstrade han. 

Är golfen hans nya älskarinna?  I så fall är det ju nåt fel som är trasigt i er relation och då är kanske en skilsmässa något han jobbar sig fram till.

Om han tar mer ansvar för barnen sen  beror ju helt  på vad som är egentliga orsaken. Finns många män som steppat upp och blivit ansvarsfulla pappor och ännu bättre äkta man i ett nytt äktenskap för att saker och ting förändrats till det bättre.  

Det är ju ganska vanligt att det i ett förhållande som inte fungerar är nån som flyr till en ny hobby , begraver sig i jobb eller vänstrar.  

Min personliga erfarenhet är att pappor som försvinner efter en skilsmässa faktiskt var ointresserad av papparollen i det stora hela redan från början.  Min exman var så . Han var okej med att skaffa barn men att vara pappa var inte hans grej. Han har i  princip noll kontakt med sina 4 barn och hans roll som pappa var klart bristfällig på många plan. Han älskar dom men bryr sig inte om dom. Efter vår skilsmässa bor yngsta sonen på heltid hos mig och nu bor han dessutom på internat på annan ort , gissa vem som körde flyttlasset? 

Bestäm en filmkväll och så ser ni på "Släpp taget".
En film alla män borde se om de nu har sådan självinsikt att de begriper att de - inte alla!, är som mannen i filmen och at de kanske kunde dra någon lärdom av filmen.

Vad har han i handikapp?

Det var inte varannan helg jag syftade på som jättebra, utan sonens relation till sin pappa. 

Pappan engagerade sej noll i sin son när vi bodde i hop. Var aldrig hemma förrän runt 20-21 på vardagskvällar och gick sen direkt till soffan och satt där i princip okontaktbar resten av kvällen. På helgerna likadant. Instängd på hemmakontoret  eller framför tv:n. Han var i princip någon som åt och sov hemma (sonens ord). Sonen har sagt efteråt att det kändes ingen skillnad när pappa flyttat. 

När pappan flyttat tvingades pappan vara med sin son. Min son lärde känna sin pappa och dom har idag en bra relation. Min son hade nog velat ha mer men det är vad han får. Att säga att det är jättebra för sonen var nog fel ordval. I dom bästa av världar hade exet aldrig vänstrat. Stannat i äktenskapet. Älskat mej och sonen  engagerat sej i sin son. Det hade varit jättebra. Men, jämfört med att ha en pappa hemma som man inte känner är en pappa som vill vara med varannan helg mycket bättre. Inte jättebra, men bra eller ok kanske, ja du fattar nog.

Tack för alla insiktsfulla svar. 

Min man var en jättebra pappa till barnen när dom var små och behövde honom på ett mycket mer praktiskt sett. Nu när barnen är stora tycker han att dom kan sköta sig själva.

Jag tror han, liksom väldigt många män, är lite "handikappade" vad gäller att förstå behovet att lyssna, prata och bara finnas där. Empati har han noll koll på.

Ja, jag blir garanterat den "tjatiga" mamman som påminner barnen om diverse på gott och ont ibland, men det är också mig dom alltid vänder sig till för är pappa på jobbet svarar han sällan i mobilen (för han vill typ inte prata med dom på jobbet, inte för att han har ett jobb där han inte kan svara) och är han inte hemma kvällstid vet dom inte var han är (golfrelaterat, gymmet, handlar?) och mest troligt svarar han inte då heller. Just dom få timmar han är tillgänglig hemma är det inte säkert att pratbehovet/frågan dök upp.

Är lite synd för jag ser hur sonen, som egentligen är en rätt känslig individ, håller på att "hårdna" och ta efter sin pappas sätt med "klara sig själv"-attityden, medan dottern vill prata om diverse titt som tätt. Ett exempel på det är när sonen vurpade med moppen en sen kväll, kommer hem och säger inget och på morgonen har han så ont att han bryter ihop och visar mig ett jättestort skrapsår över armen som gjort att han inte kunnat sova på hela natten och kan inte gå till skolan. Hade han visat det direkt hade man antingen i alla fall rengjort eller åkt in på akuten och kollat det.