Dottern får utbrott av minsta ljud och rörelse

För att din dotter far illa.

Eller så är ljudmiljön omkring henne bedrövlig. 

Hon låter jättestressad. Har ni mycket buller och stök hemma och annat som stressar henne kan det bero på det. Har ni och skolan normala ljudnivåer så kan det vara tecken på npf eller ökad känslighet på grund av något annat. Mitt barn med npf är känslig mot ljud och stök och i perioder med stress blir hen väldigt känslig. Mår dåligt av ljudet från dammsugaren tex. När min vuxna kompis gick in i väggen av stress blev hon också mycket ljudkänslig. 

Mitt råd är att ni söker vård. Ni kan börja med elevhälsan. Problemen beror kanske delvis på skolmiljön. 

Det här var väldigt okänsligt uttryckt, men faktum är att man ofta har kortis i TS familjs situation, bland annat för att ge syskon chans till återhämtning och tid med föräldrarna. 

Får din dotter regelbundet paus från sitt syskon och ensamtid med er föräldrar? 

Det kan vara ett tecken på att hon är i en situation som är övermäktig för henne. Man blir ofta mer känslig för intryck när man är stressad, i synnerhet om det är en mer kronisk stressituation. 

Att ha ett syskon med funktionshinder är inte så lätt under uppväxten, hon har säkert fått stå tillbaka både en och två gånger för att hans behov är större än hennes. Han kanske är störande i sitt beteende och hon börjar känna av att det stressar henne. Och hon förväntas kunna hantera hans beteende trots att även hon bara är ett barn. Han finns dessutom i hennes hemmiljö, så hon har ingen fristad från hans behov och beteende.

Så ovanpå det pubertet, tonårstid, press och jobbig miljö i skolan.

Och när hon reagerar på hur hon har det och hur hon mår så blir ni arga på henne. Du säger att du har testat allt, men det du räknar upp är ju inget särskilt förstående eller empatiskt bemötande.

Har du provat att fråga henne hur hon har det, hur hon mår, vad hon behöver i sin vardag för att orka med och må lite bättre? har du provat att bekräfta henne i att hon har det jobbigt, och försökt trösta henne och ge henne lite hopp? Hjälpa henne på riktigt, inte bara kräva att hon trycker undan sina behov för att inte besvära dig. 

Ni som tummade ner på mitt inlägg, hur tänker ni? Tycker ni att det är bra en person stjäl all uppmärksamhet från föräldrarna så att flickan får stå tillbaka?

Jag är som din dotter. Har Aspergers och otroligt ljudkänslig, kan inte äta med andra typ. Jag mår fysiskt illa av andras tuggande och smaskande.

Så kan det absolut vara, men det är inte ett skäl att inte söka vård alls. Ofta börjar man ju i primärvården och får sedan, om behov finns, remiss till tex BUP.. I ert fall hade jag nog valt elevhälsan som första instans. Följ med dottern till skolsköterskan och be om tid hos skolläkaren. 

Känner igen mig i din dotter och hade det också fruktansvärt jobbigt med ljud och vissa rörelser i hennes ålder. För mig bottnade det i Misofoni och mycket stress i livet.

Förstår att det är tufft som förälder att hantera och att det är lätt att brusa upp och reagera i affekt men det kommer inte att hjälpa din dotter. Är hon någorlunda som mig så är de där vredesutbrotten inget hon ?väljer? utan en reaktion på en situation som överväldigar hennes nervsystem. Att gräla med eller skamma ett barn/tonåring i ett sånt läge för en reaktion som hon inte har någon kontroll över kommer bara att bryta ner hennes självkänsla i längden. Alternativt att hon börjar isolera sig mer och mer för att undvika ljuden och rörelserna som triggar henne. 

Som förälder har man ett ansvar att söka hjälp i ett sånt läge. Själv kontaktade jag BUP som 15-åring och fick till slut den hjälpen som jag behövde: KBT och medicinering. Att medicinera med SSRI i så ung ålder är dock inget jag vill uppmuntra och i mitt fall handlade det också om att jag var väldigt deprimerad pga av situationen hemma.

Vill också uppmuntra dig som förälder att prata med din dotter, utan anklagelser eller tillrättavisningar. Hon förstår helt säkert att hennes reaktioner är överdrivna. Men hon behöver stöd i den här situationen, någon som frågar upp om hennes mående och som kan hålla space för hennes känslor och upplevelser utan att döma och skamma.

Du greppar två antaganden ur luften. Du kan omöjligt veta om TS dotter är autistisk eller ej och du vet inte ifall sonen har plats på korttidsboende.

Även icke-autistiska trettonåringar, vars funktionsnedsatta syskon är på kortis emellanåt, kan reagera så som TS dotter gör.