Dottern får utbrott av minsta ljud och rörelse
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre.
Dottern på 13 år har sen en tid tillbaka haft problem med ljud och rörelser, och det blir bara värre!
Exempel: Hon och jag sitter i soffan och jag börjar hoppa lite med benet utan att jag ens tänker på att jag gör det, då får hon utbrott och börjar skrika.
Hon har en lillebror med funktionshinder, han är som 1 år i huvudet men är 10 år. Så när vi sitter och äter börjar han stimma med händerna, vilket för med sig ett litet klickandeljud.
Då ställer Hon sig upp och hotar med knytnäven att slå honom!
Fast hon vet att han varken förstår eller gör det avsiktligt.
Hon hamnar i bråk med kompisar då tex smaskar när dom äter chips eller om dom gör andra rörelser som faktiskt är helt normala, kliar sig på magen tex.
I skolan har det blivit svårt för henne att hänga med då alla ljud stör. Hon vägrar hörlurar och skolan verkar inte förstå problemet.
Jag känner att jag testat allt. Låtsas som inget o bara sluta med ljudet, jag har skällt och sagt att hon får ge sig för folk måste få röra sig och jag har sagt åt henne att äta på rummet.
Vi kan snart inte ens umgås med varandra!
Vad ska jag göra? Jag håller på att bli helt galen.
Att ha ett syskon med funktionshinder är inte så lätt under uppväxten, hon har säkert fått stå tillbaka både en och två gånger för att hans behov är större än hennes. Han kanske är störande i sitt beteende och hon börjar känna av att det stressar henne. Och hon förväntas kunna hantera hans beteende trots att även hon bara är ett barn. Han finns dessutom i hennes hemmiljö, så hon har ingen fristad från hans behov och beteende.
Så ovanpå det pubertet, tonårstid, press och jobbig miljö i skolan.
Och när hon reagerar på hur hon har det och hur hon mår så blir ni arga på henne. Du säger att du har testat allt, men det du räknar upp är ju inget särskilt förstående eller empatiskt bemötande.
Har du provat att fråga henne hur hon har det, hur hon mår, vad hon behöver i sin vardag för att orka med och må lite bättre? har du provat att bekräfta henne i att hon har det jobbigt, och försökt trösta henne och ge henne lite hopp? Hjälpa henne på riktigt, inte bara kräva att hon trycker undan sina behov för att inte besvära dig.