Jag jobbar på förskola och har lagt märke till hur många barn det är som har skilda och separerade föräldrar. Är det inte synd om dom barnen som är allt mellan 1 och 5 år och som tvingas leva varannan vecka liv? Särskilt om någon av föräldrarna träffar en ny och som har egna barn som dom tvingas bo med.
Jo kanske synd om en del. Och?
Är det även synd om dig? För varför skulle någon starta en tråd med så konstig vinklad frågeställning?
Det hade varit väldigt mycket mer synd om mig om jag hade tvingats fortsätta växa upp med min sociopatfarsa.
Är det bättre för barnet att växa upp i en familj där föräldrarna inte älskar varandra eller en dysfunktionell familj? Är det inte bättre att lära barnet vad kärlek är?
Jo kanske synd om en del. Och?
Inte mycket värre än att tvingas spendera sina dagar med forskolelärare barnen inte alls är släkt med.
Det var inte synd om mig när mina föräldrar separerade, jag var iofs lite äldre, 6 år. Det var/är synd om min bästa kompis, vars föraldrar separerade när hon var 13. Så du kan inte riktigt dra alla över samma kam, situationer och orsaker är olika för olika barn. Du som är vuxen borde ha bättre koll på det än jag som bara är 17, tycker du inte?
Är det bättre för barnet att växa upp i en familj där föräldrarna inte älskar varandra eller en dysfunktionell familj? Är det inte bättre att lära barnet vad kärlek är?
Är det bättre för barnet att växa upp i en familj där föräldrarna inte älskar varandra eller en dysfunktionell familj? Är det inte bättre att lära barnet vad kärlek är?
Antalet skilsmässor är i princip konstant.
Ja det är synd om många barn i världen. Det blir inte bättre av att du går igång på det.