Snälla, snälla hjälp mig ...

Du kanske borde vänja dig vid att ha mat i magen då. 

Det är inte andra som skal hjälpa dig. Ändringen kommer ifrån dig. Du måste bestämma dig. Ingen piller, ut å gå långa turar i naturen så blir kroppen hungrig. Gå så hem och ät normal kost, fiberbröd med ost eller om det är svårt, gör en köttsoppa med grönsaker, det ger dig proteiner och vitaminer Som bygger kroppens muskler och stärker immunförsvaret. Gör så i några veckor. Bestäm dig själv, det är det du kommer bli stärk av. Lycka till, livet är fint på andra sidan. 

När man är så i botten som ts är så orkar man ingenting. Kroppen har fullt upp att överleva, så promenader i skogen känns onödigt att bränna energi på.

Kroppen blir, oavsett vad man gör, inte hungrig. Hungerkänslorna har försvunnit, och tyvärr är risken att de aldrig återvänder. Själv har jag inte känt en enda hungerkänsla på 30 år. Men jag vet när jag behöver äta ändå.

Jag var inte så utmager som ts med sitt BMI 10, jag låg på 13 som lägst men det var illa nog.

Det är inte bara att säga "ät" för det funkar inte så. Själv blev jag bulimiker som en följd av att jag försökte börja äta igen.

Det jag ändå kan ge dig rätt i är att beslutet att bli frisk måste komma från den sjuka själv, så länge man kämpar emot så tar det aldrig en ände.

Alltså, i vilket universum tycker du att denna kommentar var det minsta hjälpsam? Blir så trött på de idiotsvar som alltid dyker upp i varenda tråd på FL 🤬Välmenande svar, men helt oapplicerbart på en människa med en svår ÄS, speciellt på ett bmi på 10. "fd anorektiker" slår huvet helt på spiken här:Klockrent!!!
 

Hej! Tungt att höra om ditt mående. Känner för dig! Ätstörningar är svåra sjukdomar eftersom dem oavsett vilken typ liksom flyter bredvid ett normalt beteende till mat, dygnet runt. Man äter varje dag och man har perioder då man inte äter varje dag, den som har en ätstörning gör samma sak men på ett annorlunda sätt. Därför är det svårt att ta sig ur, det är inte som alkohol eller droger - att man kan undvika eller helt sluta. 

Jag har själv haft olika slags ätstörningar från ca 17-18 års ålder till 30 - en mix av svält, överträning och bulimi. Det var ett helvete och jag trodde aldrig att jag skulle bli frisk. 

Men jag kom ur det. En av anledningarna var att jag kom på mitt ?varför?: Ångesthantering. Dvs skapa andra problem än mina verkliga som var att hantera livets andra utmaningar, jobb, plugg och relationer. 

Jag började med små utmaningar, t ex att stå emot viljan att kräka upp maten. Det var tidigare otänkbart om jag ätit ngt på ?dålig-listan?. Upptäckte så sakta att inget händer. Jag ser inte annorlunda ut, mår inte sämre. 

Sedan har jag vänt fokus till att sträva efter att bli så välmående som möjligt. Det inkluderar träning, bra mat, sömn, att ibland unna mig. Jag har dock nästan helt slutat med alkohol, som är ångestdrivande. 

Just nu väger jag 4-5 kilo mer än den målvikt en psykolog en gång föreslog för vår behandling. Då, för 15 år sen, vägrade jag den målvikten. Nu känner jag mig stark och fin och accepterar siffran på vågen. Övertalar mig att det här är den enda vägen, jag vill leva länge och vara en förebild för mina barn. 

En annan sak jag gjort är att titta mig runt, på andra som är starka och hälsosamma och fundera över om de hade varit vackrare, bättre eller mer åtråvärda om de vägde X kilon mindre. Svaret är såklart nej, så varför ska inte jag (och DU?) förtjäna samma ödmjukhet? 

DET GÅR. Stor kram!

 

Du har säkert rett, jag är ingen expert inom detta området, bara försöker vara en bra medmänniska. Vill bara att hon ska veta att vi som hon inte känner bryr oss och vill henne väl. Livet är inte alltid lett, men det största ansvaret har man själv.

Min värsta ovän var vågen, jag vägde mig säkert 15 gånger varje, varje dag. 
Ett steg i mitt tillfrisknande var att slänga vågen.

Jag har inte vägt mig en enda gång sedan dess, med undantag av när jag varit gravid. 
Det har försökts att få mig på vågen men jag gör det bara inte. Företagshälsovården tex, vad spelar det för roll vad jag väger? Det syns på mig att jag är vad som kallas "normalviktig".
Inför bentäthetsmätningen, hon sa att hon inte säger vad det står men jag kanske råkar få se  det ändå. Och det är en stor triggervarning på det.

Man kan leva utan att mäta sin kropp och mår man bättre av det så är et bara att skippa vågen!

Detta var ett steg på min väg tillbaka till "livet", alltså ett liv som är värt namnet.

Vården menar väl men agerar ibland väldigt tanklöst. Inte ens när jag skulle sövas fick de väga mig. JAg fattar att det inte är helt friskt men jämfört med alternativet så är det jättebra.

Jag tycker inte heller om känslan av att vara proppmätt, men man behöver inte ha den känslan. Tvingar vården en att äta tills man känner att man nästan spricker så är de väldigt fel ute. Trots sina fina utbildningar. Det krävs en (fd) anorektiker för att kunna förstå en anorektiker.  Ingen bok i världen kan ge någon den känslan som vi har (haft).

Samma sak med "målvikten". Skit i målvikten! Sätt upp små delmål istället och tillåt att acceptera det lilla steget istället för att kräva jumbosteg som bara triggar helvetet ännu mer, mer och mer och mer för varje gång.
Det är inte så bråttom!

Bättre att låta det ta tid, bättre att inte tjata hål i huvudet på den sjuka. Jag har sert hur illa det kan sluta när människan inte tillåts det tidsperspektivet som krävs. Ingen blir frist för att någon annan begär det. Det som behöv  är ett "uppvaknande" och även därifrån är vägen både taggig och lång. Men det går, och det kommer återfall. Men det får man vara snäll och acceptera som utomstående. Men tyvärr ser vården bara två alternativ, frisk eller sjuk. Halvfrisk duger liksom inte, men som den sjuka gör det visst det! Halvfrisk är bätre än helsjuk, och halvfrisk är som halvvägs, man kan se slutet på vägen. Man behöver "bara" ta sig dit.

Nu ska jag inte påstå att jag är 100% helfrisk, men jag är så frisk jag kan bli. JAg tänker varje dag på vad jag äte, men jag äter. Tillåter mig t o m att njuta av lite gott, som exempelvis nötter ibland. Godis odh kakor kommer jag aldrig mer att äta, men det ser jag inte som en förlust utan som en vinst.

Stackars ts, mitt hjärta blöder för dig. Du kanske ska visa din vårdfivare vad jag har skrivit här? Om du vill så kan jag berätta mer. Fråga gärna om du undrar något.

Supertack till alla er som svarat fint och omtänksamt! Det känns fint att människor bryr sig ❤️ Och jag skickar massor av kramar och styrka till er som själva kämpar/har kämpat med skiten. Tyvärr känner jag att jag redan gjort allt det ni beskriver, utan att det lett till nån förbättring 😞 Känns verkligen som att enda kvarvarande utvägen är om jag på nåt magiskt sätt kan slippa att äta en massa, men ändå få i mig det jag behöver ... fast ja, jag inser ju att det är en omöjlig dröm. Jag vill i alla fall säga stort tack för att ni bryr er och försöker peppa (oavsett om ni förstår sjukdomen eller inte)! ❤️

Fina du, får jag fråga i vilken ålder du är i?

Har du någon aning om vad som drog igång ditt helvete?

Sen måste jag fråga, när du känner dig så proppmätt, hur mycket har du ätit då? Magsäcken har ju en förmåga att krympa och anpassa sig och när den behöver tänjas tillbaka så måste, måste det ske i små myrsteg. Annars blir ångesten FÖR överjävlig och det triggar igång en ännu mer.

Jag är betydligt äldre än du antagligen tror; 34 år ... och ja, jag vet - jag borde verkligen ha blivit "vuxen" vid det här laget ...

Njae, de psykologer jag haft genom åren har alla förklarat det med de övergrepp jag utsattes för som barn, men jag vet inte. Känns som en lite för enkel ursäkt lr vad man ska säga. 

Ja, det är ju sant. Problemet är att det aldrig ges tid till det. På avdelningen kör de två dagar på 25 %, två-tre på 50, två-tre på 75, och sen 100. De brukar vilja hålla upptrappningen till en vecka, för att "inte göra vårdtiden onödigt lång". Enda gången de gör undantag är ifall proverna (som de tar dagligen i början) ballar ur, men det gör de av nån anledning aldrig för mig (vilket jag så klart är glad för, men samtidigt - ja, du fattar). Och så går man runt o känner sig kräkfärdig och smällfet o man ser ut som man är gravid i typ 9e månaden för att magen dels svullnar och dels blir tvärförstoppad. Och när jag äntligen blir utskriven finns det ju ingenting i hela världen som nånsin skulle kunna förmå mig att fortsätta äta, så jag rasar i vikt, och så lägger de in mig igen. Och så håller det på så ...