Anonym (Anorektiker) skrev 2024-10-06 15:17:00 följande:
Jag är betydligt äldre än du antagligen tror; 34 år ... och ja, jag vet - jag borde verkligen ha blivit "vuxen" vid det här laget ...
Njae, de psykologer jag haft genom åren har alla förklarat det med de övergrepp jag utsattes för som barn, men jag vet inte. Känns som en lite för enkel ursäkt lr vad man ska säga.
Ja, det är ju sant. Problemet är att det aldrig ges tid till det. På avdelningen kör de två dagar på 25 %, två-tre på 50, två-tre på 75, och sen 100. De brukar vilja hålla upptrappningen till en vecka, för att "inte göra vårdtiden onödigt lång". Enda gången de gör undantag är ifall proverna (som de tar dagligen i början) ballar ur, men det gör de av nån anledning aldrig för mig (vilket jag så klart är glad för, men samtidigt - ja, du fattar). Och så går man runt o känner sig kräkfärdig och smällfet o man ser ut som man är gravid i typ 9e månaden för att magen dels svullnar och dels blir tvärförstoppad. Och när jag äntligen blir utskriven finns det ju ingenting i hela världen som nånsin skulle kunna förmå mig att fortsätta äta, så jag rasar i vikt, och så lägger de in mig igen. Och så håller det på så ...
Jag var anorektisk första gången mellan 12 och 14, men blev så livrädd när jag svimmade och gjorde på mig så att jag på något sätt slutade. Kan inte förklara bättre än så.
Dock bestämde jag mig då för att sluta äta en massa skit, och det håller jag på fortfarande sisådär 50 år senare. Jag är nyligen fyllda 60.
Min andra och betydligt svårare period hade jag mellan ca 25 och 35, då var jag äldre och inte lika rädd för kroppens signaler. Jag började ha en massa "livräddare" som jag dessvärre inte kommer att utveckla då de kanske triggar dig mer än att hjälpa dig. Men dessa livräddare hjälpte mig iaf hem om jag höll på att svimma ute någonstans.
Har du svimmat mycket, har du skadat dig pga din sjukdom?
Jag har förmodligen två jätteärr i huvudet, som tur är så täcker håret skalpen men jag rasade rakt ner i hårda föremål vid två tillfällen. Båda gångerna kröp jag till sängen efteråt. Min fd pojkvän fick tvätta mitt hår efter timmar av återhämtning, hela håret var stelt av torkat blod.
Jag skulle så himla gärna velat berätta mer, men jag vill inte riskera att någon känner igen mig.
Så nej, jag är inte förvånad över din ålder då jag varit där själv i samma ålder.
Jag hade aldrig kontakt med någon psykolog, det var nog annorlunda då när jag var sjuk. En läkare skrev "mat och vila" på mitt läkarintyg 1985 tror jag att det var. Mat? Eller hur...
Min sjukdom triggades igång för att jag var ett småmulligt barn. Absolut inte tjock och fet men lite mullig. Och min bästis var smal som ett sugrör och påtalade ofta att jag var större än henne, så en dag bestämde jag mig för att "nu ska du fan få se". Iaf första gången. Andra gången började det med att jag tänkte bli hälsosam och vegetarian, gick ju sådär.
Den där magsäckstöjnigen är åt fullständigt helvete, hur kan de inte förstå det? Du måste ju mår katastrofdåligt. Jag lovar dig, jag hade haft större chans att "få dig på banan" än vad de har. Trots sina fina utbildningar. Ibland (oftast) står erfarenhet högre än utbildning.
Det gäller för övrigt inte bara inom anorexivården, men det struntar vi i nu.
Hur kan det vara att du blir tvångsvårdad? Förlåt en korkad fråga men jag har noll koll när det kommer till det.
Som jag önskar att vi kunda ta detta privat, då skulle jag kunna säga så himla mycket mer. Men jag vill inte outa mitt "riktiga" konto... tyvärr. Och jag gissar att du inte heller vill det.