Snälla, snälla hjälp mig ...

Hej vännen 
Hur började dina besvär? Har du läst om pans/pandas? Man kan få plötsliga besvär med ätstörningar om man har det. Det kan man få efter infektion som tex halsfluss. 

Vad är det som känns jobbigt med att ha ätit mat? Rädsla för att bli tjock, eller tanken på att ha ätit maten bara? 

Du behöver försöka vara din egen bästa vän. Du har bara en kropp. Försök var rädd om den. Den behöver mat och energi för att orka fungera. Äter eller dricker man för lite tar kroppen stryk och den går på sparlåga. Gammalt uttryck, men det är som en bil. Den behöver bensin för att orka rulla. 

Om du inte är / vill vara din egen bästa vän, kan du fundera ut varför? 

Kram 

Ingen aning om jag säger rätt saker nu så ta det med en nypa salt. Menar det sistnämnda då, om hur du kanske kan försöka tänka. Jag utgick bara från de besvär jag haft själv med ångest och pandas. Det har hjälpt mig iallafall, för ibland vägrade jag äta för jag bara hatade mig själv. Men nu försöker jag se det som att jag bara måste vara min egen bästa vän. 

Jag var anorektisk första gången mellan 12 och 14, men blev så livrädd när jag svimmade och gjorde på mig så att jag på något sätt slutade. Kan inte förklara bättre än så. 
Dock bestämde jag mig då för att sluta äta en massa skit, och det håller jag på fortfarande sisådär 50 år senare. Jag är nyligen fyllda 60.

Min andra och betydligt svårare period hade jag mellan ca 25 och 35, då var jag äldre och inte lika rädd för kroppens signaler. Jag började ha en massa "livräddare" som jag dessvärre inte kommer att utveckla då de kanske triggar dig mer än att hjälpa dig. Men dessa livräddare hjälpte mig iaf hem om jag höll på att svimma ute någonstans.

Har du svimmat mycket, har du skadat dig pga din sjukdom?

Jag har förmodligen två jätteärr i huvudet, som tur är så täcker håret skalpen men jag rasade rakt ner i hårda föremål vid två tillfällen. Båda gångerna kröp jag till sängen efteråt. Min fd pojkvän fick tvätta mitt hår efter timmar av återhämtning, hela håret var stelt av torkat blod.

Jag skulle så himla gärna velat berätta mer, men jag vill inte riskera att någon känner igen mig.

Så nej, jag är inte förvånad över din ålder då jag varit där själv i samma ålder.

Jag hade aldrig kontakt med någon psykolog, det var nog annorlunda då när jag var sjuk. En läkare skrev "mat och vila" på mitt läkarintyg 1985 tror jag att det var. Mat? Eller hur... 

Min sjukdom triggades igång för att jag var ett småmulligt barn. Absolut inte tjock och fet men lite mullig. Och min bästis var smal som ett sugrör och påtalade ofta att jag var större än henne, så en dag bestämde jag mig för att "nu ska du fan få se". Iaf första gången. Andra gången började det med att jag tänkte bli hälsosam och vegetarian, gick ju sådär.

Den där magsäckstöjnigen är åt fullständigt helvete, hur kan de inte förstå det? Du måste ju mår katastrofdåligt. Jag lovar dig, jag hade haft större chans att "få dig på banan" än vad de har. Trots sina fina utbildningar. Ibland (oftast) står erfarenhet högre än utbildning. 
Det gäller för övrigt inte bara inom anorexivården, men det struntar vi i  nu.

Hur kan det vara att du blir tvångsvårdad? Förlåt en korkad fråga men jag har noll koll när det kommer till det.

Som jag önskar att vi kunda ta detta privat, då skulle jag kunna säga så himla mycket mer. Men jag vill inte outa mitt "riktiga" konto... tyvärr. Och jag gissar att du inte heller vill det.

Denna sjukdom är mycket, mycket svårare att bota än så.
Ts vet redan allt det där.

Jag förstår att din tanke är god, men det är nog så att man måste genomlevt detta helvete för att kunna förstå det.

Skriver någon på FL får de även råd från ej anorektiker. Att rätta råd som inte var skadliga känns inte heller så relevant.

T.om inlägg nr 1 har rätt om än utan en massa gullgull. Ett konstaterande än inte alltid mer än just ett. Att säga att man kan "Jag lovar dig, jag hade haft större chans att "få dig på banan" än vad de har" är problematiskt med tanke på att du inte vet hur allt ser ut med TS behandling. Behandling som kanske inte passar TS men...

Men lägg av. Ja, det vet jag med. Men skriva något måste man få göra på ett öppet forum. Så länge man inte skriver något taskigt. 

Och nej, det är inte alls säkert hon visste allt jag skrev, du är inte ts. Låt henne svara själv.

En anorexisjuk människa 30+ vet garanterat det du skrev.
Tror inte att ts orkar med konfliktsökande människor heller.

Tänker inte diskutera vidare med dig, godnatt och sov gott.

Tack snälla för alla era svar! Jag blev inlagd igen dan efter det att jag startade tråden, och har inte haft vare sig tillfälle eller energi att svara. Vak dygnet runt, massor med mat, noll frihet ... jag fattar bara inte hur nån kan tro att det här kan hjälpa. 

Ja, jag har hört talas om pandas, men det är inte det som är problemet i mitt fall (tyvärr - för efter vad jag förstått går det att behandla?)

Det som känns jobbigt är allt. Rädslan för att bli tjock, rädslan för att tappa/ha tappat kontrollen, rädslan för att magen ska förbli gigantisk bara för att den töjts ut, även om jag sen aldrig äter nåt igen, känslan av att magen är full, den vidriga mättnadskänslan ... you name it.

Ja, jag vet ju allt det där ... men det funkar liksom inte så. Inte ens när jag varit så lågt i bmi (strax över 9) att jag inte kunnat sitta upp själv, än mindre stå eller gå,
 - inte ens då kan jag tänka "oj, jag behöver verkligen äta för att kroppen ska klara sig". Det går liksom bara inte. Varför? Ja du ... säg det. För att jag inte vill att min kropp ska finnas överhuvudtaget? Det är inte frågan om dödslängtan (även om den kommer och går den med), utan bara en önskan av att inte behöva ha eller vara i kroppen. Svårt att förklara ... Men du ska ha stort tack iaf för ditt stöd ❤️

Åh - vilken befrielse att höra att du var "så gammal" när du hade din svåraste fas! Det är en av de jobbigaste aspekterna tycker jag: att det ses som jättekonstigt att man har en ÄS när man är "gammal" ... det är ju en tonårs-/väldigt-ung-vuxen-sjukdom i mångas ögon. Och på avdelningen är där mest 18-25-åringar. Så sitter man där och känner sig jättefel även av den anledningen. 

Haha - känner såååå väl igen det där med livräddare ... tror inte du kan säga nåt som jag inte redan gjort/haft/testat själv ... men det är nog bra ändå att inte vara för detaljerad på ett öppet forum.

Ja. Svimmat och slagit mig, men även varit totalt förlamad och bara legat som en grönsak med dropp. Ett jäkla skit är vad det är. 

Ja, det var nog annorlunda med vård/behandling "förr". På ett sätt är jag avundsjuk - jag hade inget hellre velat än att bara få bli lämnad ifred i min ÄS. Ett läkarintyg som ordinerar mat och vila .... haha, vilket skämt! Men ett skämt man bara hade kunnat ignorera. Samtidigt får man väl vara glad att de inte bara lämnar en att dö ... 

Ja, det är helt galet. Och japp - jag är helt övertygad om att du hade haft större chans att lyckas. Ofta fattar ju personalen inte alls vad sjukdomen innebär. De vet på pappret, men de kan inte förstå det känslomässigt, och det gör all skillnad i världen. Dessutom är 95 % av dem rejält överviktiga, varav kanske 20 % har obesitas. Jag säger inget om det - jag känner väl att var och en får leva med det som passar den - men det blir svårt att motivera sig till att äta de mängder med mat man ska äta på avdelningen, när argumentet är att "det är så här friska människor äter" och de "friska" människor man får som exempel har obesitas ... Sen måste jag ändå säga att jag tycker att personalen på "min" avdelning överlag är jättebra - de är jättefina och tålmodiga och hjälpsamma, och har ändå en hyfsad förståelse av sjukdomen. Det är de som är i maktposition - de som fattar besluten om ens vård - som är helt fel ute. Vår överläkare är aldrig ens inne på avdelningen, och han träffar bara patienterna vid läkarsamtal, där det ju inte ges överdrivet mycket utrymme att förklara hur man mår och känner. Det enda som avhandlas på de samtalen är ju de beslut läkaren fattat. Ett tag hade vi iaf en riktigt bra underläkare, men han har slutat nu, tyvärr. Men det är intressant det du säger om att du skulle ha större chans att hjälpa; det är nåt jag ofta tänkt, att om man en dag faktiskt skulle bli frisk (vilket jag iofs helt gett upp hoppet om vid det här laget) så skulle man starta en egen ÄS-klinik, med bara fd ätstörda som jobbade där. Det som skulle vara problematiskt med det är ju att personalen skulle riskera att falla tillbaka i sin egen sjukdom ...

Det är ingen korkad fråga, det var ju antagligen helt annorlunda för 20-30 år sen. Men idag sätter de LPT om man är alltför lågviktig och inte frivilligt lägger in sig. Kraven för LPT är som följer:

(1) Man lider av en allvarlig psykisk störning; eftersom man som ätstörd har en förvriden kroppsuppfattning räknas det som att man har psykosliknande inslag i sin sjukdom - ergo: man har en allvarlig psykisk störning.

(2) Man har ett oundgängligt behov av slutenvård eftersom man är en fara för sig själv och/eller andra om man inte låses in; eftersom man som svårt ätstörd skulle svälta ihjäl om man blev lämnad ifred stämmer även detta krav.

(3) Man motsätter sig vården/antas inte kunna ta emot behandling på frivillig basis.

Sen när ett LPT har satts måste de ompröva efter fyra veckor, men det är i princip ingen som "vinner" den förhandlingen, utan det brukar alltid bli förlängt utan problem, och då har de rätt att hålla LPT:et i sex månader ... Körs man dessutom in i rättssalen i rullstol, för att man inte får lov att gå själv (oavsett om man kan eller inte) har man inte så stor chans att övertyga rätten om att man visst det inte är en fara för sig själv.

Fattar helt, och nä - inte jag heller. Men du ska ha stort tack för att du tagit dig tid att svara här iaf ❤️

Visst är det så, och jag är så tacksam för alla fina svar - även de som varit lite missriktat välvilliga. Att folk bryr sig är väldigt fint, och när man märker att det är skrivet i välmening blir man ju glad ändå ❤️ Men, som du säger: råden ska ju helst inte vara skadliga. Jag kan ju erkänna att jag blev väldigt lessen när det första svaret jag fick var ett kallt konstaterande att det är minsann bara att vänja sig. Som om det vore så lätt. Det tog emot att orka och våga kolla tråden igen efter det. Sen vad gäller fd Anorektikers uttalande tror jag nog att hon menade att hon hade haft större chans att tillsammans med mig komma fram till en behandling som hade kunnat få mig på banan - något som jag är övertygad om att hon har rätt i.Så klart, och, som sagt: du har ju bara skrivit fina saker, även om du, som du själv sa, inte har så bra koll på just anorexia. Jag blev glad för dina svar ändå ❤️

Du, fd Anorektiker, har ju rätt i att jag redan vet allt det du, Jessica, skrev, men det gör inget - jag förstår som sagt att din (Jessicas) tanke var god (precis som fd Anorektiker ju faktiskt också skrev) och det värmer ❤️ Ni är lika fina båda två som bryr er - synd att ni kom på kant med varandra 😞

Nu har jag skrivit av och till på det här inlägget i snart två dagar, så det är väl dags att posta det nu ... svårt att få tillfälle att skriva pga att jag har vak dygnet runt, och dagtid har jag dessutom obligatorisk dagrumsvistelse, där typ alla kan se vad jag skriver ...

Åh vad mitt hjärta brister för dig TS. Läser och tar till mig din historia då jag är orolig för min 12-åriga dotter. Försöker ta reda på om hon "bara" har selektivt ätande eller någon annan typ av ätstörning. :-/

Jag hoppas att du hittar dig själv i allt och får må bättre! Du har ju fått bra stöd av "fd anorektiker". "Fd anorektiker" föreslog ju att ni skulle hitta stöd till varandra. Fick en tanke - ni skulle ju kunna göra en anonym mail var hos ex mail.com och lägga upp adressen här. När ni etablerat kontakt där och skickat era användarnamn så kan ni ju bara radera mailen sedan. 

Ta hand om dig TS. ❤️

Hejsan.

Vill bara skicka en hälsning till dig och önska en god bättring. Jag är 47 år och har bråkat med en ätstörning som började när jag var 13, 14. Då blev jag besatt av att träna bort kilon och min mens gjorde uppehåll på ett år och svimmade ett par gånger. Den sista gången vaknade jag liggande naken i duschen i den lokala simhallen av en badpersonal står böjd över mig. Vi i vår familj hade ingen aning om att det fanns ätstörningar och att det fanns namn på dem. Men när mina föräldrar märkte att jag lurade dem att jag fick i mig mat reagerade mamma i chock. Hon sjukskrev sig från jobbet och mässade om att jag inte fick gå i skolan om jag inte åt ordentligt. Vi bodde i en enslig by i skogen i Småland så det var ångestfyllt att tänka sig att vara hemma med henne med bara enslig, djup skog runt knutarna. Ingen kontaktade vården för mamma trodde väl bara att jag var i en fas.. Vet inte vad jag vill med min berättelse.. Men jag började äta lite smått och dra ner på träningen men jag tror det tog över två årtionden att sluta tänka helt på kalorier. Som du själv sa, det finns ju många steg mellan sjuk och frisk.

Jag hoppas du iallafall att du blir bättre snart ❤️