Snälla, snälla hjälp mig ...

När man är så i botten som ts är så orkar man ingenting. Kroppen har fullt upp att överleva, så promenader i skogen känns onödigt att bränna energi på.

Kroppen blir, oavsett vad man gör, inte hungrig. Hungerkänslorna har försvunnit, och tyvärr är risken att de aldrig återvänder. Själv har jag inte känt en enda hungerkänsla på 30 år. Men jag vet när jag behöver äta ändå.

Jag var inte så utmager som ts med sitt BMI 10, jag låg på 13 som lägst men det var illa nog.

Det är inte bara att säga "ät" för det funkar inte så. Själv blev jag bulimiker som en följd av att jag försökte börja äta igen.

Det jag ändå kan ge dig rätt i är att beslutet att bli frisk måste komma från den sjuka själv, så länge man kämpar emot så tar det aldrig en ände.

Min värsta ovän var vågen, jag vägde mig säkert 15 gånger varje, varje dag. 
Ett steg i mitt tillfrisknande var att slänga vågen.

Jag har inte vägt mig en enda gång sedan dess, med undantag av när jag varit gravid. 
Det har försökts att få mig på vågen men jag gör det bara inte. Företagshälsovården tex, vad spelar det för roll vad jag väger? Det syns på mig att jag är vad som kallas "normalviktig".
Inför bentäthetsmätningen, hon sa att hon inte säger vad det står men jag kanske råkar få se  det ändå. Och det är en stor triggervarning på det.

Man kan leva utan att mäta sin kropp och mår man bättre av det så är et bara att skippa vågen!

Detta var ett steg på min väg tillbaka till "livet", alltså ett liv som är värt namnet.

Vården menar väl men agerar ibland väldigt tanklöst. Inte ens när jag skulle sövas fick de väga mig. JAg fattar att det inte är helt friskt men jämfört med alternativet så är det jättebra.

Jag tycker inte heller om känslan av att vara proppmätt, men man behöver inte ha den känslan. Tvingar vården en att äta tills man känner att man nästan spricker så är de väldigt fel ute. Trots sina fina utbildningar. Det krävs en (fd) anorektiker för att kunna förstå en anorektiker.  Ingen bok i världen kan ge någon den känslan som vi har (haft).

Samma sak med "målvikten". Skit i målvikten! Sätt upp små delmål istället och tillåt att acceptera det lilla steget istället för att kräva jumbosteg som bara triggar helvetet ännu mer, mer och mer och mer för varje gång.
Det är inte så bråttom!

Bättre att låta det ta tid, bättre att inte tjata hål i huvudet på den sjuka. Jag har sert hur illa det kan sluta när människan inte tillåts det tidsperspektivet som krävs. Ingen blir frist för att någon annan begär det. Det som behöv  är ett "uppvaknande" och även därifrån är vägen både taggig och lång. Men det går, och det kommer återfall. Men det får man vara snäll och acceptera som utomstående. Men tyvärr ser vården bara två alternativ, frisk eller sjuk. Halvfrisk duger liksom inte, men som den sjuka gör det visst det! Halvfrisk är bätre än helsjuk, och halvfrisk är som halvvägs, man kan se slutet på vägen. Man behöver "bara" ta sig dit.

Nu ska jag inte påstå att jag är 100% helfrisk, men jag är så frisk jag kan bli. JAg tänker varje dag på vad jag äte, men jag äter. Tillåter mig t o m att njuta av lite gott, som exempelvis nötter ibland. Godis odh kakor kommer jag aldrig mer att äta, men det ser jag inte som en förlust utan som en vinst.

Stackars ts, mitt hjärta blöder för dig. Du kanske ska visa din vårdfivare vad jag har skrivit här? Om du vill så kan jag berätta mer. Fråga gärna om du undrar något.

Fina du, får jag fråga i vilken ålder du är i?

Har du någon aning om vad som drog igång ditt helvete?

Sen måste jag fråga, när du känner dig så proppmätt, hur mycket har du ätit då? Magsäcken har ju en förmåga att krympa och anpassa sig och när den behöver tänjas tillbaka så måste, måste det ske i små myrsteg. Annars blir ångesten FÖR överjävlig och det triggar igång en ännu mer.

Jag var anorektisk första gången mellan 12 och 14, men blev så livrädd när jag svimmade och gjorde på mig så att jag på något sätt slutade. Kan inte förklara bättre än så. 
Dock bestämde jag mig då för att sluta äta en massa skit, och det håller jag på fortfarande sisådär 50 år senare. Jag är nyligen fyllda 60.

Min andra och betydligt svårare period hade jag mellan ca 25 och 35, då var jag äldre och inte lika rädd för kroppens signaler. Jag började ha en massa "livräddare" som jag dessvärre inte kommer att utveckla då de kanske triggar dig mer än att hjälpa dig. Men dessa livräddare hjälpte mig iaf hem om jag höll på att svimma ute någonstans.

Har du svimmat mycket, har du skadat dig pga din sjukdom?

Jag har förmodligen två jätteärr i huvudet, som tur är så täcker håret skalpen men jag rasade rakt ner i hårda föremål vid två tillfällen. Båda gångerna kröp jag till sängen efteråt. Min fd pojkvän fick tvätta mitt hår efter timmar av återhämtning, hela håret var stelt av torkat blod.

Jag skulle så himla gärna velat berätta mer, men jag vill inte riskera att någon känner igen mig.

Så nej, jag är inte förvånad över din ålder då jag varit där själv i samma ålder.

Jag hade aldrig kontakt med någon psykolog, det var nog annorlunda då när jag var sjuk. En läkare skrev "mat och vila" på mitt läkarintyg 1985 tror jag att det var. Mat? Eller hur... 

Min sjukdom triggades igång för att jag var ett småmulligt barn. Absolut inte tjock och fet men lite mullig. Och min bästis var smal som ett sugrör och påtalade ofta att jag var större än henne, så en dag bestämde jag mig för att "nu ska du fan få se". Iaf första gången. Andra gången började det med att jag tänkte bli hälsosam och vegetarian, gick ju sådär.

Den där magsäckstöjnigen är åt fullständigt helvete, hur kan de inte förstå det? Du måste ju mår katastrofdåligt. Jag lovar dig, jag hade haft större chans att "få dig på banan" än vad de har. Trots sina fina utbildningar. Ibland (oftast) står erfarenhet högre än utbildning. 
Det gäller för övrigt inte bara inom anorexivården, men det struntar vi i  nu.

Hur kan det vara att du blir tvångsvårdad? Förlåt en korkad fråga men jag har noll koll när det kommer till det.

Som jag önskar att vi kunda ta detta privat, då skulle jag kunna säga så himla mycket mer. Men jag vill inte outa mitt "riktiga" konto... tyvärr. Och jag gissar att du inte heller vill det.

Denna sjukdom är mycket, mycket svårare att bota än så.
Ts vet redan allt det där.

Jag förstår att din tanke är god, men det är nog så att man måste genomlevt detta helvete för att kunna förstå det.

En anorexisjuk människa 30+ vet garanterat det du skrev.
Tror inte att ts orkar med konfliktsökande människor heller.

Tänker inte diskutera vidare med dig, godnatt och sov gott.