Snälla, snälla hjälp mig ...

Hej! Tungt att höra om ditt mående. Känner för dig! Ätstörningar är svåra sjukdomar eftersom dem oavsett vilken typ liksom flyter bredvid ett normalt beteende till mat, dygnet runt. Man äter varje dag och man har perioder då man inte äter varje dag, den som har en ätstörning gör samma sak men på ett annorlunda sätt. Därför är det svårt att ta sig ur, det är inte som alkohol eller droger - att man kan undvika eller helt sluta. 

Jag har själv haft olika slags ätstörningar från ca 17-18 års ålder till 30 - en mix av svält, överträning och bulimi. Det var ett helvete och jag trodde aldrig att jag skulle bli frisk. 

Men jag kom ur det. En av anledningarna var att jag kom på mitt ?varför?: Ångesthantering. Dvs skapa andra problem än mina verkliga som var att hantera livets andra utmaningar, jobb, plugg och relationer. 

Jag började med små utmaningar, t ex att stå emot viljan att kräka upp maten. Det var tidigare otänkbart om jag ätit ngt på ?dålig-listan?. Upptäckte så sakta att inget händer. Jag ser inte annorlunda ut, mår inte sämre. 

Sedan har jag vänt fokus till att sträva efter att bli så välmående som möjligt. Det inkluderar träning, bra mat, sömn, att ibland unna mig. Jag har dock nästan helt slutat med alkohol, som är ångestdrivande. 

Just nu väger jag 4-5 kilo mer än den målvikt en psykolog en gång föreslog för vår behandling. Då, för 15 år sen, vägrade jag den målvikten. Nu känner jag mig stark och fin och accepterar siffran på vågen. Övertalar mig att det här är den enda vägen, jag vill leva länge och vara en förebild för mina barn. 

En annan sak jag gjort är att titta mig runt, på andra som är starka och hälsosamma och fundera över om de hade varit vackrare, bättre eller mer åtråvärda om de vägde X kilon mindre. Svaret är såklart nej, så varför ska inte jag (och DU?) förtjäna samma ödmjukhet? 

DET GÅR. Stor kram!