Min drömtjej har en värdelös pojkvän, vad gör man?

Det var vad han sa. Han sa att psykiatrin är överbelastad och att de måste prioritera kvinnor och flyktingar. Det vore meningslöst att kontakta vården nu eftersom de inte kan hjälpa mig att dö och det enligt alla här är det enda alternativet som återstår för mig av de alternativ som står till buds.

Å andra sidan skulle alternativen antagligen bara vara en omväg till samma mål. En sista utsträckt hand som ingen vill ta i medans jag försvinner under ytan.

Vården är överbelastad, ja, men suicidala människor prioriteras.

Och det du skriver skriker att du vill ha hjälp.

Jag tänkte gå emot alla andra  i tråden och säga att: testa stöt på henne. Om du förlorar henne om några månader ändå, då är det värt chansen att ni KANSKE kan hitta till varandra. Bättre än förlora allt?

Men sedan kom du in på självmord, och den biten är viktigare att ta itur med än att få en flickvän. 

För om hon skulle lämna sin pojkvän just nu som är en looser, och gå över till dig, så skulle hon fortsätta med en annan looser som inte tar tag i sitt liv... 

Finns det saker du tycker om att göra på egen hand som inte innefattar att man måste ha flickvän? Skapa dig ett intressant liv, som sedan gör att en kvinna vill dela ditt intressanta liv med dig?

Du kanske målar bra, spelar musik, är duktig på schack, kyrkan kanske är något för dig, tja, sök saker som gör dig intressant, så kvinnorna kommer till dig...

Vet att det är svårt för killar (eller alla egentligen) att hitta någon, men intresseförening är alltid ett bra förslag för träffa folk...

Gå vidare ?. Ingeting att drägla efter

Du tänker fel. I ditt huvud så verkar du hänga upp dig på att en flickvän kommer att lösa allt för dig. Det löser ingenting. Hon råkar vara närmast och blir en placeholder. Det finns faktiskt bättre alternativ till det du radar upp. I ditt huvud så verkar du nästan hålla någon fiktiv flickvänsutdelare gisslan, "om jag inte får en tjej så tar jag livet av mig" Tankesättet avslöjar att du har plockat bort ditt egna ansvar från ekvationen. Om du inte återtar det så kommer ingenting att bli framgångsrikt.

4) Finn lyckan och ta itu med din psykiska hälsa på egen hand.

Fan jag blir snart galen på den här sidan. Lade ned massa tid och skrev världens längsta svar och sen när jag skulle posta det så stod det att jag loggats ut och allt försvann, men jag får väl prova igen om än kanske lite nedkortat och försämrat p.g.a. att allt jag ville säga försvann p.g.a. den här buggiga hemsidan.

Folk som aldrig varit riktigt ensamma verkar inte kunna förstå hur det är. Att gå med en konstant fysisk längtan i sitt bröst som skriker efter en kram och lite närhet och ömhet när det är ett ouppnåeligt grundläggande behov. Ingen hobby i världen kan ge mig en kram, föda mina barn eller bli glad att se mig när jag kommer hem. Jag är dessutom allergisk så jag kan inte ens skaffa en katt att klappa på. Ingen resa är värd det om man inte har någon att dela upplevelserna med och detsamma gäller hela livet. Jag har varit delaktig i ett flertal föreningar, men det finns ju inga kvinnor i någon av alla föreningar jag varit med i så vem skulle jag träffa där? Jag har spelat i band och tränat kampsport och massa andra grejer och jag tenderar att "briljera" i allt jag tar mig för (förutom relationer, vare sig vänskapsrelationer eller romantiska), men inget har någonsin hjälpt mig att finna någon.

Jag må vara en loser och jag vet att man brukar säga att ingen partner kan lösa ens problem, men när ens stora problem är ensamhet och ens stora sorg är en konstant otillfredsställd längtan efter närhet och ömhet så känns det ändå som att det skulle kunna hjälpa lite om jag haft en kvinna i mitt liv som brydde sig om mig. Jag skulle knappast ta henne för givet och jag skulle vilja finnas där för henne och stötta henne och hjälpa till och inte bara som hennes nuvarande sitta hemma och spela datorspel hela dagen och vänta på att hon som är ute och jobbar och drar in pengar ska komma hem och laga mat till mig och ta hand om min disk jag byggt upp under dagen samt tvätta och städa för att sedan avsluta dagen med att suga min kuk. Han kan enligt henne inte behålla ett jobb för att han sjukskriver sig hela tiden med kort varsel för att stanna hemma och spela datorspel. Jag har i hela mitt vuxna liv försörjt mig själv, tagit hand om mitt hem med disk, städning, tvätt och matlagning osv. Fan jag bakar till och med mitt eget bröd och gör min egen tvål. Allt är dock helt meningslöst när man är ensam.

Du har ingen aning om vad du snackar om.

Nej. Personen skrev ett mycket klokt inlägg. Det är du som tänker mycket destruktivt och svart/vitt.

Lösningen på ditt problem handlar inte om att skaffa en flickvän. Du har ett låst tankesätt. Psykisk hälsa är en form av hälsa jämförbar med t ex träna på gym, du måste själv känna ett driv till det. Ditt tankesätt kan illustreras med att du skaffar en flickvän och hon är den som drar dig till gymmet och ändrar dina kostvanor så du blir frisk och hälsosam. Så fungerar det inte. Du går själv till gymmet, ändrar dina kostvanor och SEN kanske skaffar en flickvän om du fortfarande känner för det.

Varför är 4) inte ett alternativ?

Jag tror du är mer på spektrumet än vad du själv tror. Även gränsfallen kommer ju ha ett annat sätt att se på saker och ting, än vad den så kallade neurotypiska populationen har. 

Ärligt talat så upplever jag det som att jag förstår precis vad du menar, och vartifrån du kommer. På hur du beskriver det hela. Finner dig otroligt tydlig och koncis. Samtidigt blir jag irriterad på samtliga som svarat dig, då det blir så tydligt att dom utgår ifrån ett enkelspårigt neurotypiskt perspektiv. Dvs, dom förstår inte fullt ut vad det är du faktiskt säger, och därför uppstår en rad missuppfattningar, Där fokus, av någon lustig orsak, tycks vara på att det är fel på dig där rent av din ärlighet kring hur du känner och mår skulle också det vara fel. Men det är väll kanske enkelt att attackera det man inte riktigt förstår. 

Har hon sagt själv att hon har ADHD? Jag tänker att om hon har npf själv, och om du då också talar utifrån det där språket, så kan det ha bidragit till er goda kontakt och att ni verkar klicka. 

Personligen finner jag det inte alls som en dum idé att mer eller mindre, bjuda in dig själv, till ett socialt sammanhang utanför jobbet. Där du får chans att umgås med henne, och hennes vänner. Finns alltid en chans att du klickar med någon eller flertalet av dom, män som kvinnor. Kanske leder det inte till specifikt en flickvän, men det kan ju faktiskt leda till ett betydligt mindre ensamt sammanhang. Där du får chansen att umgås med människor som du uppskattar, och som uppskattar dig i sin tur. Någonting som faktiskt förgyller ditt liv. 

Däremot vore det dumt att säga vad du tycker och tänker om hennes kille. Annat än att det är okej, att som vän, faktiskt ändå säga att det låter inte helt rätt eller rimligt. Att hon verkar tvingas dra hela lasset, och att man utifrån det förstår att hon måste känna sig helt slut. 

Angående psykiatrin. Resurserna finns inte, precis som du säger. Är man högfunktionell, där man orkar leva ett städat liv och har jobb. Så kommer vuxen psykiatrin inte ta i en. Det blir en kurator på VC i sådana fall. Så du kan möjligen söka den typen av samtalskontakt, för att kunna vädra känslor. Men annars? Om du har råd, vänd dig privat. 
Det låter ju ändå på dig som att där finns trauman och annat att jobba med, och skall du ha en relation med någon så skulle jag starkt rekommendera. Att du i alla fall har påbörjat det jobbet med dig själv. Att nysta i och barbeta det där. Innan man inleder något. Dels för att faktiskt skydda sig själv, men också för att det inte skall bli en orimlig börda på den man är tillsammans med.

Om du tror att jag klandrar någon annan än mig själv så tror du fel, men kanske är det jag som har varit otydlig. Fan jag klandrar till och med mig själv för att min egen mor inte kunde älska mig som barn. Däremot klandrar jag inte mig själv för de sexuella övergrepp jag blev utsatt för som barn om nu det har något med mina svårigheter att göra. Jag skulle dock säga att det enda som gör mig ledsen och deprimerad är att jag inte har och aldrig haft en flickvän. Jag vet liksom inte hur någon psykolog eller liknande ska kunna hjälpa mig med det? Ska de skeda mig om nätterna? Jag sover inte ens i min säng sen flera år tillbaka för att jag känner mig så ensam där så jag sover i soffan istället. Men jag klandrar i alla fall inte någon annan och jag vill inte straffa någon. Om ingen i hela världen kan älska mig så är det nog inte hela världen det är fel på.

Men varför skulle jag inte kunna falla för denna tjej på riktigt menar du? Varför skulle jag inte falla för en snygg tjej med en massa gemensamma intressen som jag fått lära känna när hon tagit med mig ut på en massa mysiga luncher i parker och sånt? Jag tycker dessutom att våra styrkor och svagheter verkar komplettera varandra och jag känner mig trygg med henne till skillnad från de allra flesta människorna och framför allt kvinnor jag mött i mitt liv. 

Hur som helst så tycker jag inte att min ide som jag rådfrågade om från början är att inte göra något för att försöka förbättra mitt liv. Att trotsa mina rädslor och göra något så vågat som jag aldrig gjort i hela mitt liv och bryta mot min höga etik och moral och försöka bryta upp ett par för att vinna den kvinna jag vill ha och bli den man som hon förtjänar. Det händer ju hela tiden att folk träffar nya och lämnar sin partner. Varför skulle det inte kunna vara någon som lämnar för min skull? De har ju typ inget gemensamt förutom att han bor i hennes lägenhet och snyltar på henne så det är inte som att jag bryter upp en familj. Men jag har nog aldrig blivit kallad så fula saker i mitt liv som jag blev här när jag ställde frågan om jag skulle våga och jag tar till mig av kritiken. Jag vet ju inte ens om hon känner något för mig förutom att hon verkar gilla mig som vän på jobbet just nu i alla fall.

Jag tycker inte heller att det är att inte försöka göra någonting åt mitt liv när jag då efter ett par dagar kommer på idén om att försöka använda hon på jobbet till att försöka agera match maker om hon har några singelvänner som hon tror skulle kunna passa. Om hon som känner båda tror vi skulle passa är det kanske den bästa chansen att träffa rätt rent av. Jag kan förstå att denna tjej kanske låter som en placeholder, men min önskan skulle ju såklart vara att den nya tjejen visar sig vara ännu bättre för mig och känna samma sak tillbaka typ, men det är kanske för mycket att hoppas på vid en första kanske blind date eller om man träffas genom att umgås allihop ute på krogen eller nåt. Man får väl anta att det skulle rinna ut i sanden också, men det är i alla fall inte att inte försöka göra något åt sin ensamhet. Men det verkar ju ingen annan tycka är en bra idé heller.

Att försöka träffa en tjej genom att gå till en psykolog tycker jag låter som ett dåligt alternativ som framför allt tar för lång tid. För det första skulle det antagligen ta minst ett år innan man ens får någon riktig hjälp OM man skulle få det den här gången mot all förmodan. Sen skulle det antagligen ta flera år av behandling om jag ska kunna acceptera att leva utan att få en enda kram utöver vanliga hälsningskramar typ i resten av mitt liv. Ska en tjej bara dyka upp då från ingenstans sen när jag är 50 och älska mig och föda mina barn för att jag gått i terapi? Ska jag vara i 70-års åldern när mina barn tar studenten då?

Jag kände redan när jag fyllde 30 att det var slutjiddrat med livet och att det började bli för sent så jag sökte hjälp hos vården för att försöka vända mitt liv men jag fick ingen hjälp trots att jag blottade mitt hjärta och försökte prata ut om mina problem. Det var inte att inte göra någonting från min sida. Jag gav livet en chans i 10 år till och har i flera år tänkt att jag får stå ut och ge livet en chans tills jag börjar närma mig 40, men jag ville inte fylla 40 utan att ha hört från en kvinna att hon älskar mig även om hon så redan hunnit dumpa mig. Då hade jag alltså tänkt ta livet av mig sisådär 1-2 månader innan jag fyllde 40. Nu sitter jag här och tiden har redan runnit ut. Jag ville ta en chans och sträcka ut en hand till kvinnan jag skulle kunna tänka mig att fortsätta leva för, men blev kallad narcissistisk psykopat typ och gud vet vad här när jag kanske hoppats på lite pepp och stöd att våga chansa på livet och kärleken men troligtvis göra bort mig mer än någonsin tidigare. 

Nu har tiden runnit ut och jag har inga fler idéer. Det kommer ändå ta några månader om jag ska fixa allt praktiskt och röja upp allt här hemma och kanske försöka sälja av så mycket som möjligt osv så det finns väl fortfarande lite tid kvar att hoppas på mirakel antar jag.

Du har helt rätt, jag kan inte sätta mig in i hur det är att vara helt ensam, har aldrig varit det  har alltid haft många olika vänskapskskretsar, och har det blåst på en sida, har jag bara gått över till andra sidan... så jag lämnar just den diskussionen för den är säkert oerhört smärtsam, men jag förstår den inte

Om du fick fantisera fritt, HUR skulle du vilja träffa någon, hur skulle du bjuda ut henne, vad skulleni göra på första dejten?

Finns det något annat djur än katt som intresserar dig? Det finns hundar som är allergivänliga...?

Sedan, ta psykolog privat, visst det kostar skitmycket pengar, men vad ska du ha pengarna till om du ändå inte finns kvar? Bättre göra allt du kan för att må så bra som möjligt...

Det jag utläser av ditt inlägg är att du tycker hjälp från vården tar för lång tid och att en tjej (förhoppningsvis tjejen du är intresserad av) blir din flickvän och fixar din psykiska ohälsa, om inte hon finns tillgänglig så någon annan.

En psykolog hjälper naturligtvis inte dig att skaffa flickvän. Om någon tipsar dig att leta efter flickvän på ditten eller datten stället så ignorerar man ju kärnan till din ohälsa. Du letar ju efter en Quick-fix till din mentala ohälsa. Tar vi T ex de tre alternativen du radade upp så är det tydligen en vågskål mellan en flickvän eller självmord. Ingenting som indikerar någon form av ansvarskänsla över dig själv. Du behöver ta ett steg tillbaka och betrakta situationen från ett "föräldra-perspektiv" vad kan du göra för att må bättre, helt frånkopplat från andra människor (eller upphängt på andra) En psykolog eller beteendevetare kan coacha dig till ett bättre mående, men då behöver du vara öppen för det och inte gå i försvarsställning.

Jag kan med all säkerhet säga att en flickvän inte fixar någonting. Troligen så är det flickväns idén som gör att du inte kan dyka in i problemet. ungefär som ett filter framför dina ögon. Du känner antagligen en önskan över att bli omhändertagen. Vad skulle hända om du blev dumpad?Börja gräv i varför du känner en önskan om ett omhändertagande, Finn tekniska lösningar i stället för plåster på ett ymnigt blödande sår.

Hej! 😊 
Jag håller inte alls med om att du inte ska säga något om dina känslor. Du har ju absolut inget att förlora eftersom hon snart slutar och du inte klarar av att bara vara vän med henne. 
I ditt läge så hade jag väntat tills hon precis slutat och då skickat Iväg ett välgenomtänkt sms där du berättar hur du känner för henne. Du har absolut inget att förlora 😊 Jag hade haft jättesvårt för att släppa och gå vidare om jag inte hade försökt. 
Även om det kanske inte blir något av det, eftersom hon är i sin relation, så bär hon ju ändå med sig vetskapen om vad du känner och om hon känner något för dig, så vem vet, kanske söker hon upp dig om det tar slut längre fram? Stort lycka till om du vågar och berätta gärna om du gör det sen. 

Jag vill också säga att jag lider med dig när jag hör dig berätta om din uppväxt, så fruktansvärt 😔 
Inget barn ska behöva växa upp sådär. Och hur en mamma inte kan älska sitt egna barn, är bortom mitt förstånd på alla sätt och vis. Men alla barn är bra och värda att älskas och få växa upp med kärlek och trygghet. Det är aldrig barnet det är fel på utan den vuxne. Det finns kalla människor utan empati och förmågan att älska andra, inte ens sina egna barn. 
Men dig var det aldrig något fel på, det är viktigt att du jobbar på den biten, att inse det. Kram 

Du kan ju börja med att försiktigt ta reda på om hon fortfarande älskar honom eller bara stannar kvar för att han är någon slags trygghet. 

Säg typ såhär "jag bryr mig om dig mycket och du är en jättefin tjej och jag oroar mig för dig då du inte verkar ha det så bra med din pojkvän. Jag tycker du förtjänar en pojkvän som bidrar till relationen, som vill umgås med dig och som hjälper till hemma och ekonomiskt" 

Så får du se hur hon svarar. Jag skulle ta den diskussionen ganska så snart. Men avslöja mina egna känslor kanske några dagar innan hon slutar. 

Skulle nog tacka av henne genom att säga. "Den här sommaren har vart så fin och jag har verkligen uppskattat våra luncher tillsammans. Jag har fått mer än vänskapliga känslor för dig men respekterar om det inte är besvarat "

Jag har vart den där tjejen som hade en dålig relation och jag hade en manlig kollega som alltid lyssnade. Hans ex bodde fortfarande kvar hos honom. Hon skulle flytta. Idag är jag gift och har två barn med den mannen. Dock var det jag som tog initiativ. Jag sa att jag tycker om våra samtal och att jag börjar få starkare känslor än vänskap för honom. Han avslöjade att han kände lika. Jag fick nog känslor för honom för att jag fick prata ut, han lyssnade, han berättade om sitt liv och vi hade liknande drömmar och mål.