Sumpen skrev 2024-10-11 22:59:51 följande:
Om du tror att jag klandrar någon annan än mig själv så tror du fel, men kanske är det jag som har varit otydlig. Fan jag klandrar till och med mig själv för att min egen mor inte kunde älska mig som barn. Däremot klandrar jag inte mig själv för de sexuella övergrepp jag blev utsatt för som barn om nu det har något med mina svårigheter att göra. Jag skulle dock säga att det enda som gör mig ledsen och deprimerad är att jag inte har och aldrig haft en flickvän. Jag vet liksom inte hur någon psykolog eller liknande ska kunna hjälpa mig med det? Ska de skeda mig om nätterna? Jag sover inte ens i min säng sen flera år tillbaka för att jag känner mig så ensam där så jag sover i soffan istället. Men jag klandrar i alla fall inte någon annan och jag vill inte straffa någon. Om ingen i hela världen kan älska mig så är det nog inte hela världen det är fel på.
Men varför skulle jag inte kunna falla för denna tjej på riktigt menar du? Varför skulle jag inte falla för en snygg tjej med en massa gemensamma intressen som jag fått lära känna när hon tagit med mig ut på en massa mysiga luncher i parker och sånt? Jag tycker dessutom att våra styrkor och svagheter verkar komplettera varandra och jag känner mig trygg med henne till skillnad från de allra flesta människorna och framför allt kvinnor jag mött i mitt liv.
Hur som helst så tycker jag inte att min ide som jag rådfrågade om från början är att inte göra något för att försöka förbättra mitt liv. Att trotsa mina rädslor och göra något så vågat som jag aldrig gjort i hela mitt liv och bryta mot min höga etik och moral och försöka bryta upp ett par för att vinna den kvinna jag vill ha och bli den man som hon förtjänar. Det händer ju hela tiden att folk träffar nya och lämnar sin partner. Varför skulle det inte kunna vara någon som lämnar för min skull? De har ju typ inget gemensamt förutom att han bor i hennes lägenhet och snyltar på henne så det är inte som att jag bryter upp en familj. Men jag har nog aldrig blivit kallad så fula saker i mitt liv som jag blev här när jag ställde frågan om jag skulle våga och jag tar till mig av kritiken. Jag vet ju inte ens om hon känner något för mig förutom att hon verkar gilla mig som vän på jobbet just nu i alla fall.
Jag tycker inte heller att det är att inte försöka göra någonting åt mitt liv när jag då efter ett par dagar kommer på idén om att försöka använda hon på jobbet till att försöka agera match maker om hon har några singelvänner som hon tror skulle kunna passa. Om hon som känner båda tror vi skulle passa är det kanske den bästa chansen att träffa rätt rent av. Jag kan förstå att denna tjej kanske låter som en placeholder, men min önskan skulle ju såklart vara att den nya tjejen visar sig vara ännu bättre för mig och känna samma sak tillbaka typ, men det är kanske för mycket att hoppas på vid en första kanske blind date eller om man träffas genom att umgås allihop ute på krogen eller nåt. Man får väl anta att det skulle rinna ut i sanden också, men det är i alla fall inte att inte försöka göra något åt sin ensamhet. Men det verkar ju ingen annan tycka är en bra idé heller.
Att försöka träffa en tjej genom att gå till en psykolog tycker jag låter som ett dåligt alternativ som framför allt tar för lång tid. För det första skulle det antagligen ta minst ett år innan man ens får någon riktig hjälp OM man skulle få det den här gången mot all förmodan. Sen skulle det antagligen ta flera år av behandling om jag ska kunna acceptera att leva utan att få en enda kram utöver vanliga hälsningskramar typ i resten av mitt liv. Ska en tjej bara dyka upp då från ingenstans sen när jag är 50 och älska mig och föda mina barn för att jag gått i terapi? Ska jag vara i 70-års åldern när mina barn tar studenten då?
Jag kände redan när jag fyllde 30 att det var slutjiddrat med livet och att det började bli för sent så jag sökte hjälp hos vården för att försöka vända mitt liv men jag fick ingen hjälp trots att jag blottade mitt hjärta och försökte prata ut om mina problem. Det var inte att inte göra någonting från min sida. Jag gav livet en chans i 10 år till och har i flera år tänkt att jag får stå ut och ge livet en chans tills jag börjar närma mig 40, men jag ville inte fylla 40 utan att ha hört från en kvinna att hon älskar mig även om hon så redan hunnit dumpa mig. Då hade jag alltså tänkt ta livet av mig sisådär 1-2 månader innan jag fyllde 40. Nu sitter jag här och tiden har redan runnit ut. Jag ville ta en chans och sträcka ut en hand till kvinnan jag skulle kunna tänka mig att fortsätta leva för, men blev kallad narcissistisk psykopat typ och gud vet vad här när jag kanske hoppats på lite pepp och stöd att våga chansa på livet och kärleken men troligtvis göra bort mig mer än någonsin tidigare.
Nu har tiden runnit ut och jag har inga fler idéer. Det kommer ändå ta några månader om jag ska fixa allt praktiskt och röja upp allt här hemma och kanske försöka sälja av så mycket som möjligt osv så det finns väl fortfarande lite tid kvar att hoppas på mirakel antar jag.
Jag vill också säga att jag lider med dig när jag hör dig berätta om din uppväxt, så fruktansvärt 😔
Inget barn ska behöva växa upp sådär. Och hur en mamma inte kan älska sitt egna barn, är bortom mitt förstånd på alla sätt och vis. Men alla barn är bra och värda att älskas och få växa upp med kärlek och trygghet. Det är aldrig barnet det är fel på utan den vuxne. Det finns kalla människor utan empati och förmågan att älska andra, inte ens sina egna barn.
Men dig var det aldrig något fel på, det är viktigt att du jobbar på den biten, att inse det. Kram
