Flytta vid gemensam vårdnad

Prata med pappan först och försöka övertala honom att godkänna flytten. Ni kan gå på samarbetssamtal hos familjerätten om ni kan inte komma överens själva. Om ni kan inte komma överens, kan du stämma honom på boende och umgänge men det kan hända att tingsrätten bestämmer att pappan ska vara boende förälder. 

Alltså jag kan ju förstå pappan här, oavsett hur hans psykiska tillstånd utvecklas så tar ju ni bort möjligheten för honom att ha barnet på veckorna? För jag antar att det bytts skola och annat? Du har dessutom själv sagt att han ska få mer tid allteftersom han klarar av det, men genom detta har du ju tagit bort möjligheten till detta eller hur? 

Tror inte du kan göra så mycket, du hade en dröm du följde den utan att reda ut allt som borde varit utrett innan. Säger inte att jag inte förstår dig, men som separerad med barn kan man ju inte helt och hållet bara göra som man vill. Jag hade jättegärna flyttat härifrån där jag bor nu, ibland mer ibland mindre. Men jag har ju helt enkelt fått acceptera att jag får helt enkelt hålla ut till den dag barnen är stora. Det ser ju inte heller vidare bra ut om det skulle gå vidare till rätten. 

Men barnets perspektiv då?
Tycker det är du som gör fel här, ts.

Hej Lena. 

tack! Jo jag ska verkligen prata med honom igen, på allvar. Och säga att vi får ta till familjerätten annars. 

ja jag är rädd att förlora i rätten eftersom hon har skola just nu och så i Orten vi är folkbokförda i. Men samtidigt så är ju jag den trygga boendeföräldern och alltid varit. 

Ja de får du tycka, förstår att de är en delad fråga och svårt att sätta sig in  situationen man inte vet allt om. 

tro mig, jag har vridit och vänt ur barnets perspektiv. Hon har vänner och familj på båda ställena och hon själv vill flytta. 

hej M.

ja alltså de här har ju pågått i så många år nu och de händer ju ingenting. jag har gett honom en miljon chanser att ta mer. Nu vill jag leva mitt eget liv utan att ?rätta mig? efter någon annan när inget händer. Jag vet att man blir ?fast? när man är separerad och har barn och jag accepterade och tog en risk. Men detta fortsätter ju bara och de känns som jag ska följa hans spår tills ?han mår bra? om han ens gör de? Men jag hör dig och jag vet mycket väl att de inte bara är att flytta.. jag frågade bara efter tips och idéer eftersom jag ville ge diskussionen ett försök. Jag har ju valt att behålla jobb och lägenhet där eftersom jag är medveten om situationen. 

Ditt barn kommer numera alltså alltid behöva åka 6 h varannan helg för att kunna träffa sin pappa.

Om några år nr hon börjar förskoleklass kommer hon tvingas åka 3 h varannan fredag och 3 h varannan söndag.

Hon kommer förlora dagar med sin pappa och tiden hon kan vara där kommer förkortas av restiden.

Jag tror heller inte du kommer vilja att hon är där varje lov för att kompensera upp.

Du har gjort ett val som kommer innebära att din flicka förlorar på det. Jag anser ju att har man barn tillsammans så bör man faktiskt bo så barnet har sådant avstånd till båda sina föräldrar att det inte påverkar vardagen. En sak om pappan valt bort men det har han ju inte. Och du riskerar att förlora vårdnaden genom att välja att flytta så långt bort att dottern och pappans relation påverkas. Ni kunde köpt en gård på närmare håll än 3 h bort.

Hej Lix.

nu går barnet i 1an och reser redan denna väg, hade jag pÅ något vis sett detta som en negativ påverkan på henne så hade jag inte ens övervägt de? 

han väljer bort många tillfällen med barnet, jo! Det är jag som tar de största ansvaret i allt och han gör det han orkar med i princip. 

sen vad du tror i de här fallet är inte relevan? givetvis Kommer hon få åka dit på loven för att få så mycket tid som möjligt. De handlar inte om att ta henne ifrån honom? Jag vill att de ska ha en god relation. Jag vill bara kunna följa min dröm samtidigt. Detta hade aldrig skett om vi hade 50/50 och han var väldigt engagerad.

ja jag vet att jag riskerar att förlora vårdnaden om jag skulle flytta utan hans godkännande, jag har inte tänkt göra sådana drastiska drag. Jag skrev att jag skulle prata med honom och frågade om tips och idéer. 

Jo men om det hade funkat hade du ju varit lika fast ändå? Ännu mer faktiskt eftersom då hade ju dottern sannolikt bott varannan vecka. Jag förstår att man blir less och förbannad när den andre föräldern inte klarar av att ta sitt ansvar. Men det du gjort nu är ju inte heller ansvarsfullt eller för barnets bästa i längden. Det är ju inte heller honom du rättar dig efter det är din dotter. Hennes rätt till båda sina föräldrar. 

Dus äger ju själv att hon älskar sin pappa och att pappan inte är en dålig pappa om man bortser från det psykiska måendet. Hur blir situationen bättre av att du gör chanserna ännu mindre att de kan utveckla sin relation mer genom att flytta flera timmar bort. Det ökar varken chanserna för att pappans mående blir bättre, snarare tvärtom, eller till dotterns chans att bygga en bättre relation till honom i längden. 

Som sagt jag förstår din frustration, men anledningen till att du inte får särskillt många råd eller tips är ju för att du faktiskt gjort fel här.

Varför köpte ni inte en gård på närmare håll än 3 h bort?

Om hon går i 1:an nu kan hon ju omöjligt träffa sin pappa torsdag - måndag?