Min mamma blir arg för att jag vabbar för länge

Båda mina döttrar har varit sjuka. Den äldsta på 3 år hade hög feber en dag (i måndags) och var helt utslagen hela dagen. Dagarna därpå tycker jag att hon sett lite blek ut, vit tunga, säger att hon har en blåsa i munnen, äter inge vidare. Ja säkert inte någon större fara och skulle kunna gå på förskolan MEN min sambo vabbar för den yngsta som också varit sjuk men nu är helt klart bättre så vi beslöt att båda får vara hemma veckan ut och dom har varit ute på gården och lekt lite, varit i skogen, pysslat hemma, fått sitta lite med paddan ja en salig blandning.

Det stora problemet är att min mamma, barnens mormor, håller förhör med mig varje dag: du tänker väl låta henne gå till förskolan imorgon? Hon behöver stimulansen, sluta dalta! Hon älskar pedagogerna och sina kompisar! 

När hon fick veta att hon fick vara hemma med lillasyster och pappa idag så gick hon i taket och sa att det mår hon inte bra av hon behöver vara på förskolan. Sen har hon behandlat mig med tystnad hela dagen. Jag tycker det är ganska knäppt? 

Också kommit fram att hon kör tvärtom med min syster där säger hon att hon jobbar för mycket och barnen går för långa dagar istället. 

Tack för era svar. 

Vi letar lägenhet just nu och jag undrade om hon möjligtvis kunde komma över till oss när barnen somnat så kunde vi kolla lägenheten på 30 min. Det sa hon nej till och sen började hon rabbla upp negativa saker med lägenheten. Jag sa tillslut fy fan vad du är otrevlig emot mig. Hennes svar var: Vilken fin och trevlig människa du är. Dina barn har verkligen dragit en vinstlott. Blev så paff så svarade inte på detta. Jag är en väldigt bra mamma om jag får säga det själv. 

Idag skrev hon lite snabbt ursäkta och sen vill hon ses som ingenting. Jag börjar bli helt sjukt trött på att ta emot allt det här. Hur långt ska en mamma få gå?

Båda mina döttrar har varit sjuka. Den äldsta på 3 år hade hög feber en dag (i måndags) och var helt utslagen hela dagen. Dagarna därpå tycker jag att hon sett lite blek ut, vit tunga, säger att hon har en blåsa i munnen, äter inge vidare. Ja säkert inte någon större fara och skulle kunna gå på förskolan MEN min sambo vabbar för den yngsta som också varit sjuk men nu är helt klart bättre så vi beslöt att båda får vara hemma veckan ut och dom har varit ute på gården och lekt lite, varit i skogen, pysslat hemma, fått sitta lite med paddan ja en salig blandning.

Det stora problemet är att min mamma, barnens mormor, håller förhör med mig varje dag: du tänker väl låta henne gå till förskolan imorgon? Hon behöver stimulansen, sluta dalta! Hon älskar pedagogerna och sina kompisar! 

När hon fick veta att hon fick vara hemma med lillasyster och pappa idag så gick hon i taket och sa att det mår hon inte bra av hon behöver vara på förskolan. Sen har hon behandlat mig med tystnad hela dagen. Jag tycker det är ganska knäppt? 

Också kommit fram att hon kör tvärtom med min syster där säger hon att hon jobbar för mycket och barnen går för långa dagar istället. 

Problematisk skolfrånvaro börjar ofta, ofta, ofta redan i förskolan när barnen är mycket små. Man stannar hemma lite längre, stannar hemma för att ett syskon är hemma, stannar hemma för att det är lite mysigt, för att man inte orkar gå iväg, för att det inte är så viktigt och funkar bra hemma? Detta fortsätter sedan i skolan, invanda mönster. 
I förskolan får barn ta del av socialt samspel, träna turordning, utvecka sitt språk, träna på olika strategier, träna självständighet mm. Viktiga komponenter för goda samhällsmedborgare på sikt. 
Bra att din mamma är det engagerad, kanske hon arbetar inom skola/förskola eller har insikt på annat sätt? 

Tack för era svar. 

Vi letar lägenhet just nu och jag undrade om hon möjligtvis kunde komma över till oss när barnen somnat så kunde vi kolla lägenheten på 30 min. Det sa hon nej till och sen började hon rabbla upp negativa saker med lägenheten. Jag sa tillslut fy fan vad du är otrevlig emot mig. Hennes svar var: Vilken fin och trevlig människa du är. Dina barn har verkligen dragit en vinstlott. Blev så paff så svarade inte på detta. Jag är en väldigt bra mamma om jag får säga det själv. 

Idag skrev hon lite snabbt ursäkta och sen vill hon ses som ingenting. Jag börjar bli helt sjukt trött på att ta emot allt det här. Hur långt ska en mamma få gå?