Leva tillsammans utan ett fungerande sexliv

Absolut ingenting utesluter en diagnos inom autismspektrat innan TS man genomfört ett standardiserat online test. Följt av ett besök på Vuxenhabiliteringen med TS, där de tillsammans resonerar om en möjlig NPF problematik. Jag är definitivt ingen kvinna som utdelar diagnoser härs och tvärs utan att ta in psykologiska aspekter. Ogillar den metodiken till max och jag ser alltid i första hand till psykosociala faktorer i all problematik. Arbetar dessutom inte inom fältet. TS mans issues kan oxå landa i helt andra orsaker.

Här ser jag dock ett rött flagg dock baserat på TS berättande. Besitter en gedigen erfarenhet genom en nära släkting med utvecklad Asperger diagnos. Numera är benämningen autism nivå ett. Släktingen har inlett flera relationer, fler än genomsnittet bör tilläggas, bildat familj (barnet har autism såsom TS son), separerat osv och har påminnande utmaningar i sitt relaterande i vilka TS och hennes man brottas med i skrivande stund. 

Artisten Camilla Henemark är ett gott exempel utöver min släkting med Asperger syndrom och ADHD som verkligen inte alltid är synliggjorda (en vanlig missuppfattning att så ska det vara). Erfarenheter av flera relationer är det gängse!

Diagnoser inom autismenspektrum innebär långt ifrån alltid utmaningar i initiera nära relationer, absolut inget hinder enligt vad jag iakttagit. Killar på spektrumet kan i vissa fall, onödigt att generalisera, vara mer försiktiga i inledningen men satsar gärna på sitt specialintresse, ex vis forskning där de röner karriärsmässiga framgångar. Fast som TS beskriver så väl kan kommunikation och inlevelseförmåga i en pågående relation behöva finslipas och jobbas på. Därtill vill och behöver relativt många med autism mycket egentid och föredrar singellivet. 

Du kan vara inne på något när du spekulerar om mannen har något ur NPF spektrumet, Gradskillnaderna är verkligen stora mellan Autistens nivå av autism där nivå ett är den lindrigaste som tidigare kallades Aspergers syndrom. Ett av kännetecknen är just svårigheter i kommunikation och i inlevelse av andra människors behov, känslor och reaktioner. TS kan ha en förståelig utmaning i att tolka och förstå hennes behov till fullo rätt, något som inte nödvändigtvis behöver handla om en uttalad kärleksbrist eller egocentriska drag för den delen.

Något som talar för att paret borde köra online testet för autism är sonens diagnos, när genetiken i hög grad spelar in. Vuxna föräldrar får bakvänt vetskap om sin diagnos först när ett eller flera av barnen visat sig utvecklat autism eller ADHD diagnos. Om internetbaserade testet visar på autismenspektrum för TS mans del är värt att höra efter om remiss till Vuxenhabiliteringens program. I kurserna som hålls ges mycket matnyttig info med ökade kunskaper om ömsesidig kommunikation och samspel för vuxna. 

De vänner med autism som du refererar till är sannolikt behäftade med lindrigare autism dvs nivå ett. Egentligen är lindrigare verkligen helt fel ordval av mig eftersom utmaningarna kan vara nog så betydande oavsett. Allt är förstås väldigt individuellt inom vilket område autismen utrycker sig som mest. Närhet- och intimitet brukar ju kunna vara behäftade med svårigheter för en del klienter, andra åter jobbar med relationer eller utmaningar i studie- eller jobb situationer. 

Jag tror att min sambo har autism, det tror han med. I mitt yrke arbetar jag med att förbereda  underlag till psykologer som arbetar med npf- utredningar, jag har också rätt stor erfarenhet av att leva nära människor med npf- diagnoser. Med det sagt så är jag ingen expert och visst kan jag känna igen mig själv i många kvinnor med autism. Min sambo är som sagt inne på samma spår, men vill inte utreda då han aldrig skulle söka någon form av stödinsatser. Han har en bakgrund inom sportens värld och mycket socialträning i sitt yrke. Han beskriver dock att han alltid haft det svårt med sin självbild och blir extremt trött i sociala sammanhang. 

Hans många kvinnliga vänner och min tanke att de är för ett uppmärksamhetsbehov bygger på att när vi träffades så berättade han om dessa, de hade också lite kontakt till en början.  Jag uppmuntrade detta och ville en bit in i förhållandet träffa dessa, då jag flyttat till hans hemstad. Han var positiv till detta men nu två år in har det aldrig skett, någon träff blev inställd men han beskrev det sedan som att jag ändå inte passar med dem, de är inte min typ och att han vanligtvis inte har kontakt med kvinnliga vänner när han är i förhållande.  Jag ifrågasatte hur han tror att de vännerna känner när man endast umgås och pratar när man inte har en partner. Min sambo är en god lyssnare, arbetar med många kvinnor och det är ofta där han träffat tidigare partners. Han är inte den som skulle prata med någon på krogen. Jag tycker så klart att han är enormt attraktiv, han är ju den första mannen som jag upplever lust med. 

Jag tror som många sagt att det nog inte kommer bli så mycket ändring, han vet kanske inte hur eller har inte engagemanget för det. När han har engagemang föt något då kan han flytta berg. Han är väldigt mån om att leva ihop, gifta sig och att jag aldrig ska lämna.  Han är villig att lyssna in mig i mycket men just denna här delen av relationen når vi inte varandra. 

Jag tror att min sambo har autism, det tror han med. I mitt yrke arbetar jag med att förbereda  underlag till psykologer som arbetar med npf- utredningar, jag har också rätt stor erfarenhet av att leva nära människor med npf- diagnoser. Med det sagt så är jag ingen expert och visst kan jag känna igen mig själv i många kvinnor med autism. Min sambo är som sagt inne på samma spår, men vill inte utreda då han aldrig skulle söka någon form av stödinsatser. Han har en bakgrund inom sportens värld och mycket socialträning i sitt yrke. Han beskriver dock att han alltid haft det svårt med sin självbild och blir extremt trött i sociala sammanhang. 

Hans många kvinnliga vänner och min tanke att de är för ett uppmärksamhetsbehov bygger på att när vi träffades så berättade han om dessa, de hade också lite kontakt till en början.  Jag uppmuntrade detta och ville en bit in i förhållandet träffa dessa, då jag flyttat till hans hemstad. Han var positiv till detta men nu två år in har det aldrig skett, någon träff blev inställd men han beskrev det sedan som att jag ändå inte passar med dem, de är inte min typ och att han vanligtvis inte har kontakt med kvinnliga vänner när han är i förhållande.  Jag ifrågasatte hur han tror att de vännerna känner när man endast umgås och pratar när man inte har en partner. Min sambo är en god lyssnare, arbetar med många kvinnor och det är ofta där han träffat tidigare partners. Han är inte den som skulle prata med någon på krogen. Jag tycker så klart att han är enormt attraktiv, han är ju den första mannen som jag upplever lust med. 

Jag tror som många sagt att det nog inte kommer bli så mycket ändring, han vet kanske inte hur eller har inte engagemanget för det. När han har engagemang föt något då kan han flytta berg. Han är väldigt mån om att leva ihop, gifta sig och att jag aldrig ska lämna.  Han är villig att lyssna in mig i mycket men just denna här delen av relationen når vi inte varandra. 

Det behövs en del bakgrund för att förstå mitt dilemma kring sexliv och intimitet. När jag var väldigt ung träffade jag min första make, vi var tillsammans i många år och jag tog initiativ till skilsmässa när jag var 38 år och med ett vuxet barn och ett i tonåren. Min exmake var alltså min första.  För att inte göra detta för långt så hade vi många problem men höll ihop för barnen, dumt jag vet. Min exmake har en beroendepersonlighet och genomgått behandling för spelmissbruk. Under många år var han inte aktiv i spelmissbruket men tog ett återfall som ledde till katastrofala följder. De år han inte spelade hade han, i mitt tycke, ett omättligt behov av sex. Jag däremot trodde att jag var asexuell.  Jag provade terapi, kosttillskott, ja massa annat men jag hade verkligen ingen lust. Min exmake var intensiv, arg, besviken och otrogen.

Hur som helst, skilsmässa och jag träffar ingen ny, dejtar inte utan läker en på många sätt fruktansvärd skilsmässa. Efter två år träffar jag en ny man, jag är nyligen fyllda 40 och plötsligt, jag är inte alla asexuell. 
Denna man får mig att tänka på sex bara jag tittar på honom, jag har så mycket lust till honom 

Men nu när jag för första gången i livet känner lust så möter jag en man som faktiskt inte verkar så intresserad av mig sexuellt. En del av mig tänker att det är kanske fel på mig som levt med en sexmissbrukare och därför inte förstår " normal" sexualitet men vi får det inte att fungera. Förstå mig rätt men min nya kärlek tycker att allt är bra och att det enda som inte är bra är att jag inte är nöjd. Så vad är då svårt för mig. Min nya kärlek uttrycker nästan aldrig att han är attraherad av mig, inte med ord eller blickar, kroppsspråk.  Han har svårt om jag tar initiativ till sex, svarar ofta sen, jag har svårt på kvällen eller liknande.  Han verkar aldrig bli upphetsad av mig utan mer så att han måste först vara upphetsad och sen kunna ha sex. Sexet går alltid till på samma sätt, han tar min hand mot sina erogena zoner och visar att jag ska röra honom, ibland kan han röra lite vid mina bröstvårtor men det är en kort stund. Sen är det penetrerande sex i missionären eller från sidan tills han kommer, ofta rätt snabbt. Han tycker inte om kyssar, rör inte vid min kropp,  har nästan aldrig rört mig mellan benen, typ råkat komma åt av misstag. Spelar ingen roll om jag tar av mig kläder, minimalt med förspel. Om jag inte kommer så typ beklagar han och säger att det är ju bra om jag försöker komma innan honom för sen behöver han vila. 
Jag har sagt och uttryckt flera gånger att det påverkar mig att han aldrig uttrycker eller visar lust eller attraktion för mig. Han säger att han är attraherad annars skulle han inte vara med mig men att det alltid varit svårt för honom att uttrycka, han har haft flera förhållanden, är 45 år och säger att han alltid varit så. Jag har tänkt att han kanske varit osäker och därför aldrig rör min kropp, men nu har det gått två år. Han vill att jag rör honom, har oralsex osv men rör inte mig. Jag hade nog inte varit bekväm med oralsex men att röra vid mig, uttrycka attraktion. Jag har så klart tagit upp detta, mer konkret om längre förspel, kanske annan ställning, uttryckt känslor kring att jag blir osäker. 

Vi når dock inte varandra, han tycker att jag klagar och känner sig sårad. Jag uttrycker att jag älskar att vara nära honom, jag vill bara ha det lite annorlunda, kanske kyssar, hinna ta av mig, se attraktion på något sätt. Jag uttrycker lust, uttrycker hur fin han är och hur attraherad jag är. Jag försöker vara ödmjuk, inte klaga men känslan av att jag nu i livet bubblar av lust men vi möts i snabba samlag, när det exakt passar min kärleks lust. Om jag inte kommer så beklagar han men skulle aldrig fråga om han kan göra något för mig. 

Han tycker att jag bara ska vara nöjd och vi har det bra och att han är som han är.  I andra sammanhang är han otroligt omtänksam, kärleksfull och vi har det bra. Ska jag bara försöka ta hand om min lust själv och vara nöjd eller ska jag fortsätta kämpa för förändring.

Jag tror att min sambo har autism, det tror han med. I mitt yrke arbetar jag med att förbereda  underlag till psykologer som arbetar med npf- utredningar, jag har också rätt stor erfarenhet av att leva nära människor med npf- diagnoser. Med det sagt så är jag ingen expert och visst kan jag känna igen mig själv i många kvinnor med autism. Min sambo är som sagt inne på samma spår, men vill inte utreda då han aldrig skulle söka någon form av stödinsatser. Han har en bakgrund inom sportens värld och mycket socialträning i sitt yrke. Han beskriver dock att han alltid haft det svårt med sin självbild och blir extremt trött i sociala sammanhang. 

Hans många kvinnliga vänner och min tanke att de är för ett uppmärksamhetsbehov bygger på att när vi träffades så berättade han om dessa, de hade också lite kontakt till en början.  Jag uppmuntrade detta och ville en bit in i förhållandet träffa dessa, då jag flyttat till hans hemstad. Han var positiv till detta men nu två år in har det aldrig skett, någon träff blev inställd men han beskrev det sedan som att jag ändå inte passar med dem, de är inte min typ och att han vanligtvis inte har kontakt med kvinnliga vänner när han är i förhållande.  Jag ifrågasatte hur han tror att de vännerna känner när man endast umgås och pratar när man inte har en partner. Min sambo är en god lyssnare, arbetar med många kvinnor och det är ofta där han träffat tidigare partners. Han är inte den som skulle prata med någon på krogen. Jag tycker så klart att han är enormt attraktiv, han är ju den första mannen som jag upplever lust med.

Jag tror som många sagt att det nog inte kommer bli så mycket ändring, han vet kanske inte hur eller har inte engagemanget för det. När han har engagemang föt något då kan han flytta berg. Han är väldigt mån om att leva ihop, gifta sig och att jag aldrig ska lämna.  Han är villig att lyssna in mig i mycket men just denna här delen av relationen når vi inte varandra.