Leva tillsammans utan ett fungerande sexliv

Det behövs en del bakgrund för att förstå mitt dilemma kring sexliv och intimitet. När jag var väldigt ung träffade jag min första make, vi var tillsammans i många år och jag tog initiativ till skilsmässa när jag var 38 år och med ett vuxet barn och ett i tonåren. Min exmake var alltså min första.  För att inte göra detta för långt så hade vi många problem men höll ihop för barnen, dumt jag vet. Min exmake har en beroendepersonlighet och genomgått behandling för spelmissbruk. Under många år var han inte aktiv i spelmissbruket men tog ett återfall som ledde till katastrofala följder. De år han inte spelade hade han, i mitt tycke, ett omättligt behov av sex. Jag däremot trodde att jag var asexuell.  Jag provade terapi, kosttillskott, ja massa annat men jag hade verkligen ingen lust. Min exmake var intensiv, arg, besviken och otrogen.

Hur som helst, skilsmässa och jag träffar ingen ny, dejtar inte utan läker en på många sätt fruktansvärd skilsmässa. Efter två år träffar jag en ny man, jag är nyligen fyllda 40 och plötsligt, jag är inte alla asexuell. 
Denna man får mig att tänka på sex bara jag tittar på honom, jag har så mycket lust till honom 

Men nu när jag för första gången i livet känner lust så möter jag en man som faktiskt inte verkar så intresserad av mig sexuellt. En del av mig tänker att det är kanske fel på mig som levt med en sexmissbrukare och därför inte förstår " normal" sexualitet men vi får det inte att fungera. Förstå mig rätt men min nya kärlek tycker att allt är bra och att det enda som inte är bra är att jag inte är nöjd. Så vad är då svårt för mig. Min nya kärlek uttrycker nästan aldrig att han är attraherad av mig, inte med ord eller blickar, kroppsspråk.  Han har svårt om jag tar initiativ till sex, svarar ofta sen, jag har svårt på kvällen eller liknande.  Han verkar aldrig bli upphetsad av mig utan mer så att han måste först vara upphetsad och sen kunna ha sex. Sexet går alltid till på samma sätt, han tar min hand mot sina erogena zoner och visar att jag ska röra honom, ibland kan han röra lite vid mina bröstvårtor men det är en kort stund. Sen är det penetrerande sex i missionären eller från sidan tills han kommer, ofta rätt snabbt. Han tycker inte om kyssar, rör inte vid min kropp,  har nästan aldrig rört mig mellan benen, typ råkat komma åt av misstag. Spelar ingen roll om jag tar av mig kläder, minimalt med förspel. Om jag inte kommer så typ beklagar han och säger att det är ju bra om jag försöker komma innan honom för sen behöver han vila. 
Jag har sagt och uttryckt flera gånger att det påverkar mig att han aldrig uttrycker eller visar lust eller attraktion för mig. Han säger att han är attraherad annars skulle han inte vara med mig men att det alltid varit svårt för honom att uttrycka, han har haft flera förhållanden, är 45 år och säger att han alltid varit så. Jag har tänkt att han kanske varit osäker och därför aldrig rör min kropp, men nu har det gått två år. Han vill att jag rör honom, har oralsex osv men rör inte mig. Jag hade nog inte varit bekväm med oralsex men att röra vid mig, uttrycka attraktion. Jag har så klart tagit upp detta, mer konkret om längre förspel, kanske annan ställning, uttryckt känslor kring att jag blir osäker. 

Vi når dock inte varandra, han tycker att jag klagar och känner sig sårad. Jag uttrycker att jag älskar att vara nära honom, jag vill bara ha det lite annorlunda, kanske kyssar, hinna ta av mig, se attraktion på något sätt. Jag uttrycker lust, uttrycker hur fin han är och hur attraherad jag är. Jag försöker vara ödmjuk, inte klaga men känslan av att jag nu i livet bubblar av lust men vi möts i snabba samlag, när det exakt passar min kärleks lust. Om jag inte kommer så beklagar han men skulle aldrig fråga om han kan göra något för mig. 

Han tycker att jag bara ska vara nöjd och vi har det bra och att han är som han är.  I andra sammanhang är han otroligt omtänksam, kärleksfull och vi har det bra. Ska jag bara försöka ta hand om min lust själv och vara nöjd eller ska jag fortsätta kämpa för förändring.