Lynx123 skrev 2024-08-18 06:27:28 följande:
Att man är en normal, lojal person som älskar sin partner och inte ägnar sig åt andra på ett romantiskt/sexuellt plan.
För att vara helt ärlig så tvivlar jag på att jag älskar min partner. Har nog bara tyckt att vårt liv varit praktiskt på många sätt. Om min partner skulle vilja separera så skulle jag inte känna det som någon större förlust. Barnen däremot skulle nog bli väldigt upprörda, då de ser oss som en enhet.
Därför skulle jag aldrig komma på tanken att separera/skiljas.
När jag tänker på vårt liv så slås jag över att ingen av oss nog varit så särdeles lyckliga. Men inte olyckliga heller. Kan det vara så att ett lagom grått liv är receptet på ett långt äktenskap?
Personligen har jag aldrig varit förälskad, tror jag. Vet att min partner i sin ungdom haft någon sorts olycklig förälskelse men det här med kärlek har nog helt undgått oss. Vänskapen däremot är stark och har växt med åren.
Ibland läser jag om himlastormande känslor men ärligt talat förstår jag inte vad man menar med detta. Men jag är trogen och min partner, vad jag vet har också varit mig trogen. Men VAD har vi vunnit på detta? Är vi bättre människor än andra par som inte varit varandra trogna? Jag vet inte. Kanske är vi bara latare och fegare än dem?
Jag tror inte att vårt liv är speciellt avundsvärt, tvärtom ter det sig rätt deprimerande när man tänker på det. Lite maskinellt till och med.
Vad tror du?