Pappa vill bestämma

Jag planerar inte skilsmässa, utaN försöker undvika det genom särboskap. 

Jag vill inte säga till honom att det finns en chans att vi flyttar ihop igen nä barnen är utflugna, för då tänder jag verkligen ett hopp. Jag har sagt att det inte kommer ske.

Ja han försöker få dit oss så mycket som möjligt, verkar förtränga orsakerna till att vi flyttade. Det händer att jag påminner honom. 

När jag läst TS och svaren i tråden får jag en känsla av att ni har en väldigt dysfunktionell familjesituation som på sikt i första hand kommer skada barnen. 

Det känns inte alls bra att barnen umgås med pappan för att han inte ska bli ledsen. Att dom känner att dom måste för att han inte ska bli arg. Vad gör det med era barn? 

Mina föräldrar separerade när jag var 10 och min pappa blev deprimerad och handlingsförlamad väldigt länge efter det och virade in sig i en enorm offerkofta. Jag bodde mest hos pappa efter separationen, gjorde jag det för att jag trivdes bättre där? Nej. Absolut inte. Jag bodde där för att han begravde sig själv i självömkan och uttryckte att han "inte klarade sig själv". Han kunde säga saker som "mamma har lämnat mig, ska du lämna mig också?". Jag kände ett ansvar att se efter honom. När jag var 10. När jag blev lite äldre så sa många släktingar på pappas sida "du måste ta hand om pappa, det är så synd om honom" osv. Det var som att han var ett barn, och jag var den vuxne som skulle vara emotionellt stöd och snuttefilt åt honom. 

Jag vågade aldrig säga emot, göra det jag ville, för jag var rädd att han skulle bli ledsen och deppig. Och precis som pappan i trådstarten kunde han bli sur OM jag visade någon form av egen vilja. Då plötsligt var hans kärlek villkorad. Och gjorde jag inte som han ville så fick jag straff, eller hot om straff. "Om du gör så, då kommer jag sluta göra det här för dig". 

Som vuxen förstod jag hur extremt skadlig relationen till pappa varit. Och att jag gjort enormt mycket avkall på mig själv. Och det har gett mig problem som spillt över på mitt liv långt upp i vuxen ålder. Jag har fått gå i terapi i många år för att lära mig att säga nej till andra, och inte lägga mina egna känslor åt sidan och ständigt anpassa mig efter andra. Jag har haft svårt i kärleksrelationer och vänskapsrelationer att lita på mig själv och min egen vilja. 

Erat upplägg påminner lite grann om min uppväxt och jag får känslan av att du och barnen allihopa "daltar" ganska mycket med pappan och anpassar er rätt mycket till honom för att ni alla är rädda för att han ska bli arg eller ledsen. DET är inte en hälsosam miljö, särskilt inte för barnen. Du är vuxen och kan dalta hur mycket du vill, men det är en varningsklocka att barnen börjar göra likadant.

Läser också in en del dubbla signaler i hur du agerar mot barnen, du stöttar dom i att göra som dom vill men samtidigt försöker du övertala dom att göra som pappa vill. Det blir nog ganska svårt för barnen att förhålla sig till. Det blir ett outtalat krav på något sätt, lite som att barnens eventuella fria vilja inte finns på riktigt utan bara som någon slags idé. Ungefär som en chef jag hade för 10 år sen som outtalat tyckte att man skulle vara tillgänglig på tjänstemobilen dygnet runt. En kollega ställde frågan rakt ut en gång "vill du att vi ska svara i mobilen när vi är lediga?" och chefen svarade "nej nej, det är absolut inget krav att ni ska vara tillgängliga på telefonen när ni är lediga, men jag förväntar mig att ni svarar när jag ringer utanför arbetstid". 

Era barn är på väg in i/redan inne i tonåren. Där man ska påbörja en frigörelseprocess från föräldrarna. Om det blir ett sånt JÄTTEPROBLEM av att ena barnet vill åka hem tidigare från pappan, så kommer ni får enorma problem om något år. Jag tror att du och pappan behöver sätta er ner, när barnen inte är med, och diskutera erat föräldraskap. Kan ni inte komma överens får ni vuxna söka samtalshjälp och familjerådgivning.

Och lägg allt som rör "det är synd om pappa" åt sidan. Han är en vuxen man och om han mår dåligt så måste han söka hjälp för det för egen maskin och inte lägga ansvaret för sitt mående på dig och barnen.

Håller helt med New York gällande att det får stora konsekvenser att ha en förälder som man behöver anpassa sig till.... Och där andra vuxna faktiskt inte tydligt visar att att man faktiskt behöver få lov att ha annat än det som en förälder VILL.

I att bli vuxen ingår ju fasen att faktiskt ha mer frihet, eller oftast att ta mer frihet, och vill inte pappa åka, så är det inte säkert att andra åker.

Det kanske är så att det finns gränser för hur man som förälder kan bete sig, utan att det blir dåligt för barn.

Jag är särbo med min make och vi har två barn 12 och 15 år. De bor hos mig, men vi umgås alla med pappa på helgerna, hos mig eller honom. Han bor kvar i vårt gamla hus där barnen växte upp. 

De vill helst vara i min lägenhet, men är med på att åka till pappa nä vi ska dit. PappaN vill ju helst att vi är där varje helg och så mycket som möjligt, men ingen av oss vill vara där mer än 1-2 nätter. 

Nu är jag ledig imorgon och har jobbat mycket fredag och lördag, då var barnen med honom. Idag söndag har vi varit tillsammans. Han föreslog att vi skulle stanna kvar till måndag,så jag sa att jag skulle höra med barnen. Det tyckte han inte, utan vi skulle bara bestämma. Jag pratade ändå med barnen och 15-åringen sa ja men 12-åringen sa nej. Jag formulerade det till pappans fördel, för jag vet att han skulle bli mycket besviken och arg om det inte blev så. 
Han känner sig ensam under veckorna och vill vara med sin familj, det är inte han som har velat ha särboskap. 
Barnen säger ofta ja för att han inte ska bli ledsen och arg. 

Nu ville dottern hem, även om jag sa att vi kan åka hem imorgon förmiddag, men hon längtade hem. Jag gick då med på att köra hem henne själv och sen åka tillbaka till min man och son. 

Min man blev arg (av besvikelse) och sa att jag daltar med henne, att hon får sin vilja fram för mycket. Man ska bara bestämma det, inte fråga. Men hon ville verkligen inte vara kvar utan, hon längtade hem. Hon känner att det blir för många dagar. Det handlar inte om att få sin vilja fram. Barnen var inte heller förberedda på att stanna längre än till söndag. 

Jag sa att det är nog bra att ha lite framförhållning, så att de vet innan. Men det tycker inte han behövs. 

Nu sa min man att han tänker göra något roligt med sonen och hon får inte vara med. Som för att straffa henne. ?Hon ska få se? liksom.Han har gjort så mycket för henne, hon har haft kompis hemma, han tänker snart inte ställa upp mer. 

Jag sa att han inte ska ta det så. Barnen måste få vara med och bestämma sånt. Hon ville absolut hem till lägenheten och klarar sig bra själv. Man kan inte ta illa upp som vuxen. Besviken förstår jag men jag vill inte tvinga dem till att vara där längre än planerat. Jag stöttade henne i det, trots att jag försökte övertala henne, för pappas skull. 

Ska barnen Inte ha nån talan i detta? Gör jag fel?

Hur kan jag formulera mig för att han inte ska ta det personligt och bli så upprörd? 
Jag kommer säga sen till honom att hon brukar fråga efter honom, vilja att han ska vara med på saker, vill hälsa på och att han ska komma till oss. Längtar efter honom ibland. Om han reagerar så här, så kommer han att förstöra det kanske. 

Tack för att du delar med dig, vilket ansvar som lades på dina axlar när du var liten!!
jag försöker undvika det genom att stötta barnen i att de är ok att du vill åka hem nu, vi löser det, du behöver inte vara kvar. Du får och ska dra en gräns. 

men jag formulerar mig ju inte ledande åt de hållet, det är det jag menar, jag formulerar mig i positiv riktning att ska vi vara kvar hos pappa en natt till, för jag var ju borta igår? Så får vi vara tillsammans alla fyra och ta det lugnt ikväll Och så åker vi tidigt imorgon bitti? Blir hon då besviken och bestört och vill åka hem ändå när det var tänkt, då stöttar jag henne i det. Hennes beslut var viktigt och något jag lyssnade på. Han fick finna sig. Hans reaktion får jag ta sen, att han tycker att hon får ?bestämma? osv men jag står för mitt beslut. 

det var delvis därför jag flyttade med barnen. Det finns många orsaker. Jag har blivit stark av detta och barnen får paus från det negativa i och med att vi bor isär, och har kvar det positiva När vi är tillsammans. 
Men jag ville ha era tankar om hur vi ska hantera det negativa som kommer fram då och då.
barnen vill vara med pappaN och saknar honom. Men han ha svårt att hantera att det är begränsat, de vill, men inte så länge. 

Han försöker desperat att hålla fast vid det ni hade förut. Det är därför han också försöker stoppa deras utveckling. Pipmuggar, i deras ålder?! Seriöst... Han har problem. Han går igenom de fem stadierna av sorg och där han verkar vara just nu är främst förnekelse, möjligen blandat med förhandling. Han har en bra bit kvar till acceptans... Och behöver egentligen någon att prata med om detta. Det blir dock inte lättare av att ni har de här arrangemangen av boende, tyvärr.

Han tycker att han bara får finna sig i allt.

Att vi flyttade. Var vi är nånstans. Att han inte får komma när han vill, utan måste ringa först. Att jag byter arbetstider både frivilligt och ofrivilligt. Han har varit dominant och jag har slagit mig fri i och med flytten och han har inte så stor kontroll längre. Det är svårt för honom. 

nej han har inte alls accepterat läget och vill inte prata med andra om det, vilket han skulle behöva. 

Men han kan inte känna av vad som är lämpligt och olämpligt för barnen ibland. Därför vill jag inte gärna att de är ensamma en hel helg med honom, Jag vill vara med och ha lite koll för deras skull. 
Det är nog en oförmåga han har. 

Han vill ha kvar det gamla och där ingår att vi bestämmer över barnen. Men de måste få mer påverkan på sina liv för att må bra och bli ansvarstagande vuxna. 

Han har också haft en hjärnblödning för några år sedan, vilket påverkar humöret och speciellt tålamodet. 

Haha nej så illa är det inte! 

Det var ett exempel från när barnen var små och kunde börja träna sig på att dricka i vanliga glas, så riskerar man ju att de spiller. Men det måste man få göra ju. Man lär sig inte, om man inte får försöka. 

Ja du har rätt i att han går igenom de fem stadierna av sorg. Javisst skulle han behöva prata med någon, men han skäms på nåt vis.