Pappa vill bestämma

Tack! 

självklart, de gör han ibland, men han vill inte det så mycket. Han tycker att hans hem har alltid varit vårt hem 

Absolut, inga valpögon här, jag försöker vara neutralt konstaterande! Men han exploderar. 

Nu har vi haft samtal igen och jag har sagt att vår dotter vill  ju vara med honom, men nu ville hon åka hem. En lång och jobbig diskussion. Man kan inte tvinga, han behöver släppa iväg barnen för att de ska komma tillbaka. Han vill inte men sa att han har hört vad jag säger, kanske att polletten trillar ner.
tack för era reaktioner!

Jag kan ju läsa in för mycket, men umgänget med mannen/pappan låter väldigt forcerat och stressigt. Vill du verkligen vara tillsammans med honom eller är det också ett utslag av att du inte vill sänka honom helt?

Umgås ni hela tiden hela familjen på helgerna? Har barnen kvar sina rum där de kan få vara ifred och får de även träffa kompisar på helgerna? För det låter inte sunt om hela helgerna ska gå åt till att göra pappa glad, så ska barnen inte behöva ha det.

Det stör honom otroligt att jag säger saker som att det inte är någon grej. Det är en av alla saker som han irriterar sig på. Jag är nog en väldigt lågaffektiv person i mina uttryckssätt.
Jag försöker göra det till ingen grej för barnen, meN viktigt att stötta dem när det behövs. Tyckte att det behövdes här. 

men hur ska jag prata med honom så att han förstår barnens situation?

Du har lite rätt. Men vi älskar honom och vill att det ska fungera.
jag jobbar oftast varannan helg och då är barnen hos honom. De har kvar sina rum och får göra andra grejer, men nu använde han det mot henne, att han har ställt upp och kört och fixat annat och då ska hoN inte vilja åka ?hem? på söndag. 
Men det är ju som att jämföra äpplen med päron?

Tyvärr är det så att det inte finns något bra sätt att få honom att förstå eller låta bli att explodera osv. Därför är det bättre om du kör en "vuxen" dialog istället. Hur skulle du ha sagt om du pratade med din syster/bror eller en vän? Annars är det bara att upprepa samma information tills det går in i skallen på honom.

-Dottern vill sova hemma i natt, men hon kommer förbi imorgon.
-Men vi hade ju bestämt!!!
-Det var tänkt så, men så här stora barn har mer bestämmanderätt över sig själva och det kommer inte bli bra om vi försöker tvinga henne. Så hon sover hemma i natt och kommer förbi en sväng imorgon istället.

Och diskutera inte för länge, annars går man bara i cirklar till slut.

Jag tror han mår skit av att bo isär och han verkar hänga upp hela sitt liv på umgänget med er. Så ska det inte vara. Ni är inte hans tröstfiltar, ni ska inte anpassa ert liv runt hans vilja. Han får skrika och explodera hur mycket han vill, men det ska ändå bli så som det blir, t ex att det inte blir övernattning just den natten.

Jag undrar också om en del av varför ni är ett par är för att du inte vill såra honom, men så kan man inte leva sitt liv. Med hans utbrott och ovilja att samarbeta undrar jag hur du och barnen mår i det här. Det verkar tyvärr vara lite destruktivt i samspelet från hans sida och det kan vara läge att föreslå parterapi, om du vill försöka rädda relationen. Annars ser det verkligen inte roligt ut. Han har så klart fina sidor som alla andra och ni har så klart jättefina stunder också, men det räcker inte alltid.

1. Bestämmer gör man när man kan ta ansvar för det man bestämmer. Därför bestämmer barn nästan ingenting. Men de kan få sin vilja igenom, för att du som vuxen med ansvaret bestämmer det.

2. Så som du beskriver pappans beteende låter det som att du bara har barn och ingen vuxen partner. Stämmer min analys så förstår jag att man inte vill bo ihop. Annars ser jag just det upplägget som själva kärnan i problemet.

Jag har krympt för viss irritation i mina dagar, såväl som dotter som maka och även i arbetslivet.... Och det finns definitivt tillfällen då detta är rimligt.

Det jag reagerade på i din text är att du vill leverera budskap till en krutdunk och styra beteendet vid explosionen. Och det är inte rimligt.

Din man kan tycka vad han vill, resonera och tro att han bestämmer, men jag förutsätter att ni inte bor ihop av en anledning. Och det är ju så att såväl du som barnen faktiskt behöver leva ett rimligt liv och då ingår att "åka hem", när ni planerat och vill.

Jag tror detta bottnar i att din man helt enkelt starkt vill saker som inte just igår var rimliga. Och där är det väl fortsatt så att du och barnen väljer era strider, men också står upp för de val ni gjort.

Naturligtvis är det tråkigt för din man att inte få bestämma, men lösningen är ju inte att plötsligt igen flytta ihop lite diskret, när ni andra faktiskt behövt flytta. Lösningen är ju snarare att nu föräldrar hittar rimliga sätt att vara föräldrar, såväl tillsammans som var och en.

Låter som att han fortfarande inte är med på notera. Jag misstänker att han försöker få er att "flytta hem". Är snäll men blir förtvivlad när det inte fungerar. Tror kanske ni behöver familjerådgivning för att han ska kunna anpassa sig ordentligt till situationen. Misstänker att liknande scenarion kommer upp ofta?