Pappa vill bestämma

Håller med. Han verkar tro att separationen är tillfällig och att familjen ska flytta ihop igen så småningom.

Tack för att du ser till honom också! Du har rätt i att han kunde hantera situationen bättre. Han klarar inte av att prata med andra, han tycker att det är så konstigt att Vi är särbos.han får gärna vara hos oss, men tycker att det är långt att köra (2 mil enkel väg) o att det är mitt fel som flyttat. Men det var för barnens skull  mest. är
De är ju ganska stora nu och behöver få ha påverkan tycker jag. var de ska vara om dagarna alltså.

Så sant. Ja det kommer upp ofta. 

Han vill att vi ska vara en familj och göra saker tillsammans när han väl är ledig på helgerna. Ja han skulle helst se att vi flyttade tillbaka igen, men det finns inte på kartan. Barnen går med på saker för att han inte ska bli arg eller besviken. 

nu har vi haft en halvtimme på telefon där han har anklagat mig för att inte anstränga mig för a vi ska vara tillsammans när han är ledig. Mitt jobb hatar han, flera semestrar är förstörda. Han upprepar ofta ofta hur jobbigt och dyrt det är med två boenden. Jag har inte kastat skit på honom för orsakerna till att vi flyttade, men efter 50 anklagelser hur jobbigt det är, så har jag påmint honom om orsaken. Det har hänt några gånger. 

Då säger han att han är syndabocken, men han anklagar ju mig för att ha flyttat Och förstört familjen. 

Man behöver inte anklaga någon tycker jag, bara finna sig i att det är som det är. Det kunde ha blivit skilsmässa, jag försöker ändå undvika det. 

parterapi ja det kanske vore något. 

Det är så sant. Jag bestämde att dottern skulle få ?sin vilja igenom ? för att må bra och inte må dåligt. Jag tänker att man måste släppa dem för att de ska komma tillbaka sen. Annars gör de kanske inte det. Det har jag sagt till honom. 

Ursäkta ts men jag tror du omedvetet ger honom falska förhoppningar. Normalt sett flyttar man inte isär som familj utan bryter istället. Han tror att allt ska vara som förut och verkar vilja jobba mot det medan du är den som bromsar och backar. Så hur tänker du, ska ni flytta ihop igen eller är det bara grymt att låta honom hoppas?

Jag är väl inte 100% säker i framtiden, när barnen är utflugna. Men då måste vissa saker ändras radikalt och det tror jag inte att han klarar. Jag har inte sagt det till honom. 

Skiljas. Det finns orsaker till att det bör undvikas, jag vill inte gå in på det i detalj tror jag. 

 

Men samtidigt planerar du skilsmässa..? Du bör tala om för honom att det inte är aktuellt att flytta ihop förrän tidigast då barnen är utflugna så han inte går och tror att ni håller på att arbeta mot det just nu. Det är bättre att ta den diskussionen nu än om något år eller så, ju längre du väntar desto mer sviken och lurad kommer han känna sig.

Varför kan du inte skilja dig från honom? Någonsin eller bara nu? Ni äger huset ihop. Han kanske kan köpa ut dig eller så säljer ni på öppna marknaden. Praktiska omständigheter går alltid att lösa. Så frågan är då om han har någon hållhake på dig? Eller är du beroende av honom på något sätt...? Om det handlar om ekonomi så går det också att lösa, men ser inte hur det ska vara ett problem iom att du redan nu bor ensam.

Jag tycker inte ni ska satsa på parterapi, utan på att du ska fundera på varför det är så att du fortfarande vill med en människa som faktiskt inte respekterar den lösning du försöker med.

Det finns risker med att tappa humöret och "gapa efter mycket" i en relation och det kan ju vara att relationen går i kras.

När jag läst TS och svaren i tråden får jag en känsla av att ni har en väldigt dysfunktionell familjesituation som på sikt i första hand kommer skada barnen. 

Det känns inte alls bra att barnen umgås med pappan för att han inte ska bli ledsen. Att dom känner att dom måste för att han inte ska bli arg. Vad gör det med era barn? 

Mina föräldrar separerade när jag var 10 och min pappa blev deprimerad och handlingsförlamad väldigt länge efter det och virade in sig i en enorm offerkofta. Jag bodde mest hos pappa efter separationen, gjorde jag det för att jag trivdes bättre där? Nej. Absolut inte. Jag bodde där för att han begravde sig själv i självömkan och uttryckte att han "inte klarade sig själv". Han kunde säga saker som "mamma har lämnat mig, ska du lämna mig också?". Jag kände ett ansvar att se efter honom. När jag var 10. När jag blev lite äldre så sa många släktingar på pappas sida "du måste ta hand om pappa, det är så synd om honom" osv. Det var som att han var ett barn, och jag var den vuxne som skulle vara emotionellt stöd och snuttefilt åt honom. 

Jag vågade aldrig säga emot, göra det jag ville, för jag var rädd att han skulle bli ledsen och deppig. Och precis som pappan i trådstarten kunde han bli sur OM jag visade någon form av egen vilja. Då plötsligt var hans kärlek villkorad. Och gjorde jag inte som han ville så fick jag straff, eller hot om straff. "Om du gör så, då kommer jag sluta göra det här för dig". 

Som vuxen förstod jag hur extremt skadlig relationen till pappa varit. Och att jag gjort enormt mycket avkall på mig själv. Och det har gett mig problem som spillt över på mitt liv långt upp i vuxen ålder. Jag har fått gå i terapi i många år för att lära mig att säga nej till andra, och inte lägga mina egna känslor åt sidan och ständigt anpassa mig efter andra. Jag har haft svårt i kärleksrelationer och vänskapsrelationer att lita på mig själv och min egen vilja. 

Erat upplägg påminner lite grann om min uppväxt och jag får känslan av att du och barnen allihopa "daltar" ganska mycket med pappan och anpassar er rätt mycket till honom för att ni alla är rädda för att han ska bli arg eller ledsen. DET är inte en hälsosam miljö, särskilt inte för barnen. Du är vuxen och kan dalta hur mycket du vill, men det är en varningsklocka att barnen börjar göra likadant.

Läser också in en del dubbla signaler i hur du agerar mot barnen, du stöttar dom i att göra som dom vill men samtidigt försöker du övertala dom att göra som pappa vill. Det blir nog ganska svårt för barnen att förhålla sig till. Det blir ett outtalat krav på något sätt, lite som att barnens eventuella fria vilja inte finns på riktigt utan bara som någon slags idé. Ungefär som en chef jag hade för 10 år sen som outtalat tyckte att man skulle vara tillgänglig på tjänstemobilen dygnet runt. En kollega ställde frågan rakt ut en gång "vill du att vi ska svara i mobilen när vi är lediga?" och chefen svarade "nej nej, det är absolut inget krav att ni ska vara tillgängliga på telefonen när ni är lediga, men jag förväntar mig att ni svarar när jag ringer utanför arbetstid". 

Era barn är på väg in i/redan inne i tonåren. Där man ska påbörja en frigörelseprocess från föräldrarna. Om det blir ett sånt JÄTTEPROBLEM av att ena barnet vill åka hem tidigare från pappan, så kommer ni får enorma problem om något år. Jag tror att du och pappan behöver sätta er ner, när barnen inte är med, och diskutera erat föräldraskap. Kan ni inte komma överens får ni vuxna söka samtalshjälp och familjerådgivning.

Och lägg allt som rör "det är synd om pappa" åt sidan. Han är en vuxen man och om han mår dåligt så måste han söka hjälp för det för egen maskin och inte lägga ansvaret för sitt mående på dig och barnen.