Pappa vill bestämma

När jag läst TS och svaren i tråden får jag en känsla av att ni har en väldigt dysfunktionell familjesituation som på sikt i första hand kommer skada barnen. 

Det känns inte alls bra att barnen umgås med pappan för att han inte ska bli ledsen. Att dom känner att dom måste för att han inte ska bli arg. Vad gör det med era barn? 

Mina föräldrar separerade när jag var 10 och min pappa blev deprimerad och handlingsförlamad väldigt länge efter det och virade in sig i en enorm offerkofta. Jag bodde mest hos pappa efter separationen, gjorde jag det för att jag trivdes bättre där? Nej. Absolut inte. Jag bodde där för att han begravde sig själv i självömkan och uttryckte att han "inte klarade sig själv". Han kunde säga saker som "mamma har lämnat mig, ska du lämna mig också?". Jag kände ett ansvar att se efter honom. När jag var 10. När jag blev lite äldre så sa många släktingar på pappas sida "du måste ta hand om pappa, det är så synd om honom" osv. Det var som att han var ett barn, och jag var den vuxne som skulle vara emotionellt stöd och snuttefilt åt honom. 

Jag vågade aldrig säga emot, göra det jag ville, för jag var rädd att han skulle bli ledsen och deppig. Och precis som pappan i trådstarten kunde han bli sur OM jag visade någon form av egen vilja. Då plötsligt var hans kärlek villkorad. Och gjorde jag inte som han ville så fick jag straff, eller hot om straff. "Om du gör så, då kommer jag sluta göra det här för dig". 

Som vuxen förstod jag hur extremt skadlig relationen till pappa varit. Och att jag gjort enormt mycket avkall på mig själv. Och det har gett mig problem som spillt över på mitt liv långt upp i vuxen ålder. Jag har fått gå i terapi i många år för att lära mig att säga nej till andra, och inte lägga mina egna känslor åt sidan och ständigt anpassa mig efter andra. Jag har haft svårt i kärleksrelationer och vänskapsrelationer att lita på mig själv och min egen vilja. 

Erat upplägg påminner lite grann om min uppväxt och jag får känslan av att du och barnen allihopa "daltar" ganska mycket med pappan och anpassar er rätt mycket till honom för att ni alla är rädda för att han ska bli arg eller ledsen. DET är inte en hälsosam miljö, särskilt inte för barnen. Du är vuxen och kan dalta hur mycket du vill, men det är en varningsklocka att barnen börjar göra likadant.

Läser också in en del dubbla signaler i hur du agerar mot barnen, du stöttar dom i att göra som dom vill men samtidigt försöker du övertala dom att göra som pappa vill. Det blir nog ganska svårt för barnen att förhålla sig till. Det blir ett outtalat krav på något sätt, lite som att barnens eventuella fria vilja inte finns på riktigt utan bara som någon slags idé. Ungefär som en chef jag hade för 10 år sen som outtalat tyckte att man skulle vara tillgänglig på tjänstemobilen dygnet runt. En kollega ställde frågan rakt ut en gång "vill du att vi ska svara i mobilen när vi är lediga?" och chefen svarade "nej nej, det är absolut inget krav att ni ska vara tillgängliga på telefonen när ni är lediga, men jag förväntar mig att ni svarar när jag ringer utanför arbetstid". 

Era barn är på väg in i/redan inne i tonåren. Där man ska påbörja en frigörelseprocess från föräldrarna. Om det blir ett sånt JÄTTEPROBLEM av att ena barnet vill åka hem tidigare från pappan, så kommer ni får enorma problem om något år. Jag tror att du och pappan behöver sätta er ner, när barnen inte är med, och diskutera erat föräldraskap. Kan ni inte komma överens får ni vuxna söka samtalshjälp och familjerådgivning.

Och lägg allt som rör "det är synd om pappa" åt sidan. Han är en vuxen man och om han mår dåligt så måste han söka hjälp för det för egen maskin och inte lägga ansvaret för sitt mående på dig och barnen.

Nu kommer det här låta hårt, men så som ni vuxna håller på nu kommer antagligen skada relationen till era barn på sikt. Både hur du agerar och hur pappan agerar. 
Jag citerade trådstarten också och fetade det som jag reagerade på i mitt tidigare svar till dig.

Jag tycker upplägget känns märkligt. Att ni är hos honom på helgerna fast ni flyttat därifrån för att någonting inte fungerar (det är svårt att veta varför ni "brutit upp" för du uttrycker dig väldigt luddigt kring det, har du gjort slut? Är ni särbo? Är ni gifta? Ska ni fortsätta vara det? Om inte; är alla på det klara med det?) Det känns som att det till stor del är för hans skull ni åker och "bor där" på helgerna.

Varför fungerar inte andra former av umgänge? Varför kan han inte träffa barnen på barnens premisser och planhalva? Om vi helt bortser från att han håller på med olika former av emotionell utpressning (exempelvis när han straffar ena barnet som vill åka hem), hur länge har ni tänkt åka och bo hos honom alla tre på helgerna? Varifrån kommer det upplägget? Är det för att du (och kanske barnen) är rädda för hur han ska reagera om ni inte åker dit någon helg? 
Det känns som att ni "leker kärnfamilj" på helgerna, vilket såklart blir märkligt för alla inblandade, både dig, barnen och pappan. Fast på olika sätt utifrån respektive persons perspektiv. 

Förstår att pappan vill ha kontakt med barnen och dom kontakt med honom men varför sker det inte på andra sätt? T.ex på vardagarna? Även om ni inte bor ihop så hindrar väl inget att han träffar dom på vardagarna eller umgås med dom? Kanske skjutsar dom till en träning eller hittar på något roligt med dom efter skolan? Om barnen tycker det blir jobbigt att bo hos honom så är ju det ett uttryck för att dom kanske vill ha "mindre doser" av umgänget? 

Du och pappan behöver kanske vara mer inlyssnande på barnens signaler. För dom vågar kanske inte säga rakt ut vad dom egentligen känner, men det kommer fram på andra sätt. Barn är lojala, även mot föräldrar som inte är sitt bästa jag.

Och ni kanske behöver skapa utrymme och prova nya saker för att barnen ska våga vara ärliga med sina synpunkter. Vad skulle t.ex hända om ni inte åkte till pappan öht en helg? Gissningsvis kommer barnen säga "det var skönt att bara vara hemma den här helgen, jag vill ha fler såna här helger utan pappa" eller "jag saknade pappa förra helgen, jag vill hälsa på honom igen". Det kanske är ena barnet som säger det första, och andra barnet det efterföljande. Då måste ni vuxna respektera det. Barnen börjar vara så gamla. Hade ni t.ex hamnat i juridisk tvist om vart barnen ska vara så hade barnens egna vilja vägt väldigt tungt på grund av deras höga ålder. 

Sen behöver du och pappan helt klart reda ut huruvida ni ska vara ett par eller inte, för er bådas skull men också för barnen. Just nu verkar ni vara i något märkligt halvmansland som säkert bidrar till att ni båda har helt olika syn på vad n är eller inte är. 

Att ha en relation med någon av tvång, skuld, skam eller av rädsla för en dålig reaktion; det är en ganska destruktiv och negativ grund att stå på. Inget bra kommer ifrån det.  

Ett tillägg: Om det är under dom här "hälsa på"-helgerna som konflikter ständigt uppstår, och du börjar ifrågasätta ditt föräldraskap för att han sätter griller i huvudet på dig. Är inte det en indikation nog på att upplägget är destruktivt och att ni borde sluta med det helt och hållet? Om ni föräldrar bara blir osams, han blir elak och negativ och barnen mår dåligt av det (och i längden antagligen tar skada av det), då ska ni ju sluta ses på det sättet. Så fort som möjligt.