Pappa vill bestämma
Jag är särbo med min make och vi har två barn 12 och 15 år. De bor hos mig, men vi umgås alla med pappa på helgerna, hos mig eller honom. Han bor kvar i vårt gamla hus där barnen växte upp.
De vill helst vara i min lägenhet, men är med på att åka till pappa nä vi ska dit. PappaN vill ju helst att vi är där varje helg och så mycket som möjligt, men ingen av oss vill vara där mer än 1-2 nätter.
Nu är jag ledig imorgon och har jobbat mycket fredag och lördag, då var barnen med honom. Idag söndag har vi varit tillsammans. Han föreslog att vi skulle stanna kvar till måndag,så jag sa att jag skulle höra med barnen. Det tyckte han inte, utan vi skulle bara bestämma. Jag pratade ändå med barnen och 15-åringen sa ja men 12-åringen sa nej. Jag formulerade det till pappans fördel, för jag vet att han skulle bli mycket besviken och arg om det inte blev så.
Han känner sig ensam under veckorna och vill vara med sin familj, det är inte han som har velat ha särboskap.
Barnen säger ofta ja för att han inte ska bli ledsen och arg.
Nu ville dottern hem, även om jag sa att vi kan åka hem imorgon förmiddag, men hon längtade hem. Jag gick då med på att köra hem henne själv och sen åka tillbaka till min man och son.
Min man blev arg (av besvikelse) och sa att jag daltar med henne, att hon får sin vilja fram för mycket. Man ska bara bestämma det, inte fråga. Men hon ville verkligen inte vara kvar utan, hon längtade hem. Hon känner att det blir för många dagar. Det handlar inte om att få sin vilja fram. Barnen var inte heller förberedda på att stanna längre än till söndag.
Jag sa att det är nog bra att ha lite framförhållning, så att de vet innan. Men det tycker inte han behövs.
Nu sa min man att han tänker göra något roligt med sonen och hon får inte vara med. Som för att straffa henne. ?Hon ska få se? liksom.Han har gjort så mycket för henne, hon har haft kompis hemma, han tänker snart inte ställa upp mer.
Jag sa att han inte ska ta det så. Barnen måste få vara med och bestämma sånt. Hon ville absolut hem till lägenheten och klarar sig bra själv. Man kan inte ta illa upp som vuxen. Besviken förstår jag men jag vill inte tvinga dem till att vara där längre än planerat. Jag stöttade henne i det, trots att jag försökte övertala henne, för pappas skull.
Ska barnen Inte ha nån talan i detta? Gör jag fel?
Hur kan jag formulera mig för att han inte ska ta det personligt och bli så upprörd?
Jag kommer säga sen till honom att hon brukar fråga efter honom, vilja att han ska vara med på saker, vill hälsa på och att han ska komma till oss. Längtar efter honom ibland. Om han reagerar så här, så kommer han att förstöra det kanske.