Med tanke på barnens ålder så bör man lyssna på deras vilja så långt det är möjligt, och rimligt. Ni är särbos, det är ungefär som när man har separerat och ska komma överens om var barnen bor och i det läget lyssnar man mycket på barnens vilja.
Han är barnslig som vill straffa ut dem och jag förstår varför du inte kan bo med en sådan man. Varför är ni fortfarande ett par?
Sedan skulle jag också råda dig till att inte tassa på tå när det gäller att informera pappan. Säg som det är, som ett konstaterande. Lägg inga känslor eller värderingar i svaret. Han är en vuxen man, han får ta eget ansvar för sina reaktioner. Det är inte meningen att du ska behöva bädda in honom i bomull, det är bättre han vänjer sig vid att han inte alltid kan få som han vill och att han inte är universums centrum.
Ja jag gör nog det lite. Det har öppnats en avgrund för honom i och med detta. Jag gör plötsligt saker själv och stöttar barnen i det, men uppmuntrar dem att vi ska till pappa och pratar om det positivt.
Han har tappat fotfästet. Jag vill inte sänka honom fullständigt, jag vill att han ska ha näsan över vattenytan.
Det stör honom otroligt att jag säger saker som att det inte är någon grej. Det är en av alla saker som han irriterar sig på. Jag är nog en väldigt lågaffektiv person i mina uttryckssätt.
Jag försöker göra det till ingen grej för barnen, meN viktigt att stötta dem när det behövs. Tyckte att det behövdes här.
men hur ska jag prata med honom så att han förstår barnens situation?
Låter som att han fortfarande inte är med på notera. Jag misstänker att han försöker få er att "flytta hem". Är snäll men blir förtvivlad när det inte fungerar. Tror kanske ni behöver familjerådgivning för att han ska kunna anpassa sig ordentligt till situationen. Misstänker att liknande scenarion kommer upp ofta?
Ursäkta ts men jag tror du omedvetet ger honom falska förhoppningar. Normalt sett flyttar man inte isär som familj utan bryter istället. Han tror att allt ska vara som förut och verkar vilja jobba mot det medan du är den som bromsar och backar. Så hur tänker du, ska ni flytta ihop igen eller är det bara grymt att låta honom hoppas?
Jag är väl inte 100% säker i framtiden, när barnen är utflugna. Men då måste vissa saker ändras radikalt och det tror jag inte att han klarar. Jag har inte sagt det till honom.
Skiljas. Det finns orsaker till att det bör undvikas, jag vill inte gå in på det i detalj tror jag.
Jag planerar inte skilsmässa, utaN försöker undvika det genom särboskap.
Jag vill inte säga till honom att det finns en chans att vi flyttar ihop igen nä barnen är utflugna, för då tänder jag verkligen ett hopp. Jag har sagt att det inte kommer ske.
Ja han försöker få dit oss så mycket som möjligt, verkar förtränga orsakerna till att vi flyttade. Det händer att jag påminner honom.
Han försöker desperat att hålla fast vid det ni hade förut. Det är därför han också försöker stoppa deras utveckling. Pipmuggar, i deras ålder?! Seriöst... Han har problem. Han går igenom de fem stadierna av sorg och där han verkar vara just nu är främst förnekelse, möjligen blandat med förhandling. Han har en bra bit kvar till acceptans... Och behöver egentligen någon att prata med om detta. Det blir dock inte lättare av att ni har de här arrangemangen av boende, tyvärr.
Han tycker att han bara får finna sig i allt.
Att vi flyttade. Var vi är nånstans. Att han inte får komma när han vill, utan måste ringa först. Att jag byter arbetstider både frivilligt och ofrivilligt. Han har varit dominant och jag har slagit mig fri i och med flytten och han har inte så stor kontroll längre. Det är svårt för honom.
nej han har inte alls accepterat läget och vill inte prata med andra om det, vilket han skulle behöva.
Men han kan inte känna av vad som är lämpligt och olämpligt för barnen ibland. Därför vill jag inte gärna att de är ensamma en hel helg med honom, Jag vill vara med och ha lite koll för deras skull.
Det är nog en oförmåga han har.
Han vill ha kvar det gamla och där ingår att vi bestämmer över barnen. Men de måste få mer påverkan på sina liv för att må bra och bli ansvarstagande vuxna.
Han har också haft en hjärnblödning för några år sedan, vilket påverkar humöret och speciellt tålamodet.
Haha nej så illa är det inte!
Det var ett exempel från när barnen var små och kunde börja träna sig på att dricka i vanliga glas, så riskerar man ju att de spiller. Men det måste man få göra ju. Man lär sig inte, om man inte får försöka.
Ja du har rätt i att han går igenom de fem stadierna av sorg. Javisst skulle han behöva prata med någon, men han skäms på nåt vis.