Pappa vill bestämma

Det beror väldigt mycket på, skulle jag säga.

Blir nyfiken till att börja med hur du menar att det här inte skulle handla om att få sin vilja igenom? Från både pappans och dotterns håll?

Det är rimligt tycker jag, att kräva familjetid ibland och låta barn/ungdomar bestämma ibland. Det beror ju också på om hon hade några planer eller ej. 

Att göra saker ensamt med ett barn, eller med de som är på plats, är ju inget konstigt i sig. Däremot väldigt dumt att göra det som ett straff mot den som inte är med.

Er situation kanske blir lite speciell eftersom han inte verkar ha något eget ansvar för dem (sen hur länge?) men att påstå att man ska sluta ?ställa upp? för sitt barn är ju jättekonstig inställning. 

Sedan skulle jag också råda dig till att inte tassa på tå när det gäller att informera pappan. Säg som det är, som ett konstaterande. Lägg inga känslor eller värderingar i svaret. Han är en vuxen man, han får ta eget ansvar för sina reaktioner. Det är inte meningen att du ska behöva bädda in honom i bomull, det är bättre han vänjer sig vid att han inte alltid kan få som han vill och att han inte är universums centrum.

Självklart behöver barnen förberedas på var de ska vara och få vara delaktiga i besluten. De är så pass stora. Pappan behöver växa upp och inte lägga sitt mående på barnen och inte straffa barn som ?väljer bort honom?.

Alltså jag känner med pappan även om han kunde hantera situationen bättre. 

Kan inte pappan komma till er om det blir jobbigt att sova hemifrån för barnen? 

Ts, du kan inte ta ansvar för hans mående. Du är ju inte elak mot honom! Bara det att sanningen finns där och den blir inte lättare för att man har silkesvantar. Det jag menar är att om du beter dig som att det är en "grej" då färgar det av sig. Tänk lite skillnaden mellan att leverera sådan info som att dottern vill vara hemma, om du å ena sidan står med ledsna valpögon eller bara neutralt konstaterande (inte sur, kall eller nånting sånt), det gör skillnad för hur andra tar emot informationen.

Ts, du kan inte ta ansvar för hans mående. Du är ju inte elak mot honom! Bara det att sanningen finns där och den blir inte lättare för att man har silkesvantar. Det jag menar är att om du beter dig som att det är en "grej" då färgar det av sig. Tänk lite skillnaden mellan att leverera sådan info som att dottern vill vara hemma, om du å ena sidan står med ledsna valpögon eller bara neutralt konstaterande (inte sur, kall eller nånting sånt), det gör skillnad för hur andra tar emot informationen.

Jag kan ju läsa in för mycket, men umgänget med mannen/pappan låter väldigt forcerat och stressigt. Vill du verkligen vara tillsammans med honom eller är det också ett utslag av att du inte vill sänka honom helt?

Umgås ni hela tiden hela familjen på helgerna? Har barnen kvar sina rum där de kan få vara ifred och får de även träffa kompisar på helgerna? För det låter inte sunt om hela helgerna ska gå åt till att göra pappa glad, så ska barnen inte behöva ha det.

Alltså jag känner med pappan även om han kunde hantera situationen bättre. 

Kan inte pappan komma till er om det blir jobbigt att sova hemifrån för barnen? 

Låter som att han fortfarande inte är med på notera. Jag misstänker att han försöker få er att "flytta hem". Är snäll men blir förtvivlad när det inte fungerar. Tror kanske ni behöver familjerådgivning för att han ska kunna anpassa sig ordentligt till situationen. Misstänker att liknande scenarion kommer upp ofta?

Jag har krympt för viss irritation i mina dagar, såväl som dotter som maka och även i arbetslivet.... Och det finns definitivt tillfällen då detta är rimligt.

Det jag reagerade på i din text är att du vill leverera budskap till en krutdunk och styra beteendet vid explosionen. Och det är inte rimligt.

Din man kan tycka vad han vill, resonera och tro att han bestämmer, men jag förutsätter att ni inte bor ihop av en anledning. Och det är ju så att såväl du som barnen faktiskt behöver leva ett rimligt liv och då ingår att "åka hem", när ni planerat och vill.

Jag tror detta bottnar i att din man helt enkelt starkt vill saker som inte just igår var rimliga. Och där är det väl fortsatt så att du och barnen väljer era strider, men också står upp för de val ni gjort.

Naturligtvis är det tråkigt för din man att inte få bestämma, men lösningen är ju inte att plötsligt igen flytta ihop lite diskret, när ni andra faktiskt behövt flytta. Lösningen är ju snarare att nu föräldrar hittar rimliga sätt att vara föräldrar, såväl tillsammans som var och en.

1. Bestämmer gör man när man kan ta ansvar för det man bestämmer. Därför bestämmer barn nästan ingenting. Men de kan få sin vilja igenom, för att du som vuxen med ansvaret bestämmer det.

2. Så som du beskriver pappans beteende låter det som att du bara har barn och ingen vuxen partner. Stämmer min analys så förstår jag att man inte vill bo ihop. Annars ser jag just det upplägget som själva kärnan i problemet.

Ursäkta ts men jag tror du omedvetet ger honom falska förhoppningar. Normalt sett flyttar man inte isär som familj utan bryter istället. Han tror att allt ska vara som förut och verkar vilja jobba mot det medan du är den som bromsar och backar. Så hur tänker du, ska ni flytta ihop igen eller är det bara grymt att låta honom hoppas?

Men samtidigt planerar du skilsmässa..? Du bör tala om för honom att det inte är aktuellt att flytta ihop förrän tidigast då barnen är utflugna så han inte går och tror att ni håller på att arbeta mot det just nu. Det är bättre att ta den diskussionen nu än om något år eller så, ju längre du väntar desto mer sviken och lurad kommer han känna sig.

Varför kan du inte skilja dig från honom? Någonsin eller bara nu? Ni äger huset ihop. Han kanske kan köpa ut dig eller så säljer ni på öppna marknaden. Praktiska omständigheter går alltid att lösa. Så frågan är då om han har någon hållhake på dig? Eller är du beroende av honom på något sätt...? Om det handlar om ekonomi så går det också att lösa, men ser inte hur det ska vara ett problem iom att du redan nu bor ensam.

När jag läst TS och svaren i tråden får jag en känsla av att ni har en väldigt dysfunktionell familjesituation som på sikt i första hand kommer skada barnen. 

Det känns inte alls bra att barnen umgås med pappan för att han inte ska bli ledsen. Att dom känner att dom måste för att han inte ska bli arg. Vad gör det med era barn? 

Mina föräldrar separerade när jag var 10 och min pappa blev deprimerad och handlingsförlamad väldigt länge efter det och virade in sig i en enorm offerkofta. Jag bodde mest hos pappa efter separationen, gjorde jag det för att jag trivdes bättre där? Nej. Absolut inte. Jag bodde där för att han begravde sig själv i självömkan och uttryckte att han "inte klarade sig själv". Han kunde säga saker som "mamma har lämnat mig, ska du lämna mig också?". Jag kände ett ansvar att se efter honom. När jag var 10. När jag blev lite äldre så sa många släktingar på pappas sida "du måste ta hand om pappa, det är så synd om honom" osv. Det var som att han var ett barn, och jag var den vuxne som skulle vara emotionellt stöd och snuttefilt åt honom. 

Jag vågade aldrig säga emot, göra det jag ville, för jag var rädd att han skulle bli ledsen och deppig. Och precis som pappan i trådstarten kunde han bli sur OM jag visade någon form av egen vilja. Då plötsligt var hans kärlek villkorad. Och gjorde jag inte som han ville så fick jag straff, eller hot om straff. "Om du gör så, då kommer jag sluta göra det här för dig". 

Som vuxen förstod jag hur extremt skadlig relationen till pappa varit. Och att jag gjort enormt mycket avkall på mig själv. Och det har gett mig problem som spillt över på mitt liv långt upp i vuxen ålder. Jag har fått gå i terapi i många år för att lära mig att säga nej till andra, och inte lägga mina egna känslor åt sidan och ständigt anpassa mig efter andra. Jag har haft svårt i kärleksrelationer och vänskapsrelationer att lita på mig själv och min egen vilja. 

Erat upplägg påminner lite grann om min uppväxt och jag får känslan av att du och barnen allihopa "daltar" ganska mycket med pappan och anpassar er rätt mycket till honom för att ni alla är rädda för att han ska bli arg eller ledsen. DET är inte en hälsosam miljö, särskilt inte för barnen. Du är vuxen och kan dalta hur mycket du vill, men det är en varningsklocka att barnen börjar göra likadant.

Läser också in en del dubbla signaler i hur du agerar mot barnen, du stöttar dom i att göra som dom vill men samtidigt försöker du övertala dom att göra som pappa vill. Det blir nog ganska svårt för barnen att förhålla sig till. Det blir ett outtalat krav på något sätt, lite som att barnens eventuella fria vilja inte finns på riktigt utan bara som någon slags idé. Ungefär som en chef jag hade för 10 år sen som outtalat tyckte att man skulle vara tillgänglig på tjänstemobilen dygnet runt. En kollega ställde frågan rakt ut en gång "vill du att vi ska svara i mobilen när vi är lediga?" och chefen svarade "nej nej, det är absolut inget krav att ni ska vara tillgängliga på telefonen när ni är lediga, men jag förväntar mig att ni svarar när jag ringer utanför arbetstid". 

Era barn är på väg in i/redan inne i tonåren. Där man ska påbörja en frigörelseprocess från föräldrarna. Om det blir ett sånt JÄTTEPROBLEM av att ena barnet vill åka hem tidigare från pappan, så kommer ni får enorma problem om något år. Jag tror att du och pappan behöver sätta er ner, när barnen inte är med, och diskutera erat föräldraskap. Kan ni inte komma överens får ni vuxna söka samtalshjälp och familjerådgivning.

Och lägg allt som rör "det är synd om pappa" åt sidan. Han är en vuxen man och om han mår dåligt så måste han söka hjälp för det för egen maskin och inte lägga ansvaret för sitt mående på dig och barnen.

Håller helt med New York gällande att det får stora konsekvenser att ha en förälder som man behöver anpassa sig till.... Och där andra vuxna faktiskt inte tydligt visar att att man faktiskt behöver få lov att ha annat än det som en förälder VILL.

I att bli vuxen ingår ju fasen att faktiskt ha mer frihet, eller oftast att ta mer frihet, och vill inte pappa åka, så är det inte säkert att andra åker.

Det kanske är så att det finns gränser för hur man som förälder kan bete sig, utan att det blir dåligt för barn.

Nu kommer det här låta hårt, men så som ni vuxna håller på nu kommer antagligen skada relationen till era barn på sikt. Både hur du agerar och hur pappan agerar. 
Jag citerade trådstarten också och fetade det som jag reagerade på i mitt tidigare svar till dig.

Jag tycker upplägget känns märkligt. Att ni är hos honom på helgerna fast ni flyttat därifrån för att någonting inte fungerar (det är svårt att veta varför ni "brutit upp" för du uttrycker dig väldigt luddigt kring det, har du gjort slut? Är ni särbo? Är ni gifta? Ska ni fortsätta vara det? Om inte; är alla på det klara med det?) Det känns som att det till stor del är för hans skull ni åker och "bor där" på helgerna.

Varför fungerar inte andra former av umgänge? Varför kan han inte träffa barnen på barnens premisser och planhalva? Om vi helt bortser från att han håller på med olika former av emotionell utpressning (exempelvis när han straffar ena barnet som vill åka hem), hur länge har ni tänkt åka och bo hos honom alla tre på helgerna? Varifrån kommer det upplägget? Är det för att du (och kanske barnen) är rädda för hur han ska reagera om ni inte åker dit någon helg? 
Det känns som att ni "leker kärnfamilj" på helgerna, vilket såklart blir märkligt för alla inblandade, både dig, barnen och pappan. Fast på olika sätt utifrån respektive persons perspektiv. 

Förstår att pappan vill ha kontakt med barnen och dom kontakt med honom men varför sker det inte på andra sätt? T.ex på vardagarna? Även om ni inte bor ihop så hindrar väl inget att han träffar dom på vardagarna eller umgås med dom? Kanske skjutsar dom till en träning eller hittar på något roligt med dom efter skolan? Om barnen tycker det blir jobbigt att bo hos honom så är ju det ett uttryck för att dom kanske vill ha "mindre doser" av umgänget? 

Du och pappan behöver kanske vara mer inlyssnande på barnens signaler. För dom vågar kanske inte säga rakt ut vad dom egentligen känner, men det kommer fram på andra sätt. Barn är lojala, även mot föräldrar som inte är sitt bästa jag.

Och ni kanske behöver skapa utrymme och prova nya saker för att barnen ska våga vara ärliga med sina synpunkter. Vad skulle t.ex hända om ni inte åkte till pappan öht en helg? Gissningsvis kommer barnen säga "det var skönt att bara vara hemma den här helgen, jag vill ha fler såna här helger utan pappa" eller "jag saknade pappa förra helgen, jag vill hälsa på honom igen". Det kanske är ena barnet som säger det första, och andra barnet det efterföljande. Då måste ni vuxna respektera det. Barnen börjar vara så gamla. Hade ni t.ex hamnat i juridisk tvist om vart barnen ska vara så hade barnens egna vilja vägt väldigt tungt på grund av deras höga ålder. 

Sen behöver du och pappan helt klart reda ut huruvida ni ska vara ett par eller inte, för er bådas skull men också för barnen. Just nu verkar ni vara i något märkligt halvmansland som säkert bidrar till att ni båda har helt olika syn på vad n är eller inte är. 

Att ha en relation med någon av tvång, skuld, skam eller av rädsla för en dålig reaktion; det är en ganska destruktiv och negativ grund att stå på. Inget bra kommer ifrån det.  

Han försöker desperat att hålla fast vid det ni hade förut. Det är därför han också försöker stoppa deras utveckling. Pipmuggar, i deras ålder?! Seriöst... Han har problem. Han går igenom de fem stadierna av sorg och där han verkar vara just nu är främst förnekelse, möjligen blandat med förhandling. Han har en bra bit kvar till acceptans... Och behöver egentligen någon att prata med om detta. Det blir dock inte lättare av att ni har de här arrangemangen av boende, tyvärr.