Vill försöka förstå mig på er som lämnat en partner efter ett längre förhållande någon gång. Vad är det som gör att man agerar mer eller mindre känslokallt mot sin fd partner, inte hör av sig och frågar hur det är, korta svar på sms, inte verkar bry sig mer, lägger ut glada bilder på sociala medier etc. Förstår ju att den som lämnar ofta har ett känslomässigt försprång och vet också att alla inte agera så ..
Självklart får var och en ansvara för sitt egna välmående, försöker bara förstå mig på hur den som lämnar tänker och hur ett visst agerande kan gynna ens välmående. Har inte varit med om ett liknande agerande tidigare i mitt ganska långa liv och tycker ändå ett ganska sällsynt agerande åtminstone i min bekantskapskrets.. Det finns inget drama, inga direkta bråk och ingen känd otrohet med i bilden. Det finns ingen anledning från någon av oss att vara bittra eller sura på varandra..
En tanke som jag själv hade men som inte nämnts när man har ett "känslokallt" agerande ganska kort efter en lång separation är om man blivit kär i en annan, eller rentav varit otrogen. Tänkte att det det kanske kan vara anledningen, då kan jag förstå det lite och att man får hjälp av det nya med att stänga det gamla på nåt vis ...
På vilket sätt har du lyckats ana dig fram till orsaken av uppbrottet, vad har du kommit fram till .. ?
Nej, hon är inte känslokall som person. Det är ett sätt att beskriva hennes agerande på som jag tror är begripligt för de flesta... hon agerar känslokallt mot mig nu i efterhand och det är det jag försöker förstå mig på, dvs jag uppfattar henne som känslokall.. Har svårt att sätta mig in i hur det kan gynna någons välmående men hör samtidigt vad flera av er säger här ovan.. menar inte att man måste ha tät kontakt eller ses, förstår att hon också måste stänga av för att kunna komma vidare. Det jag inte förstår är varför man inte kan fortsätta att vara trevliga mot varandra, varför vara kort och kall etc helt plötsligt.. Absolut som någon skrev ovan, hon kanske inte vill sända falska signaler t.ex... Men tänker liksom kom igen och väx upp när någon agerar så. Vi har barn som flätats ihop och har umgåtts väldigt intensivt under nästan 3 år. Hade jag gjort något dumt mot henne eller vise versa kan jag mer förstå det.. så funderar på vem som eg har det största problemet, det kanske helt enkelt är jobbigare att vara den som lämnar än att bli lämnad i vissa fall.
Självklart får var och en ansvara för sitt egna välmående, försöker bara förstå mig på hur den som lämnar tänker och hur ett visst agerande kan gynna ens välmående. Har inte varit med om ett liknande agerande tidigare i mitt ganska långa liv och tycker ändå ett ganska sällsynt agerande åtminstone i min bekantskapskrets.. Det finns inget drama, inga direkta bråk och ingen känd otrohet med i bilden. Det finns ingen anledning från någon av oss att vara bittra eller sura på varandra..
En tanke som jag själv hade men som inte nämnts när man har ett "känslokallt" agerande ganska kort efter en lång separation är om man blivit kär i en annan, eller rentav varit otrogen. Tänkte att det det kanske kan vara anledningen, då kan jag förstå det lite och att man får hjälp av det nya med att stänga det gamla på nåt vis ...
På vilket sätt har du lyckats ana dig fram till orsaken av uppbrottet, vad har du kommit fram till .. ?
Vill försöka förstå mig på er som lämnat en partner efter ett längre förhållande någon gång. Vad är det som gör att man agerar mer eller mindre känslokallt mot sin fd partner, inte hör av sig och frågar hur det är, korta svar på sms, inte verkar bry sig mer, lägger ut glada bilder på sociala medier etc. Förstår ju att den som lämnar ofta har ett känslomässigt försprång och vet också att alla inte agera så ..
Nu var det väldigt längesen senast, men jag är en klassisk monkeybrancher och är redan upp över öronen kär i näste man när jag lämnar.
Så just då finns inget utrymme för sorg över det som varit. Först efter att den värsta förälskelsen släppt, ett år senare ca, kommer det som en baksmälla att det var synd om exet som blev lämnad och då känner jag mig som skit.
Men då hade han lyckligtvis redan kommit över det, vi är inte ovänner och träffas fortfarande än idag pga gemensamma vänner. Hans lycka gör mig glad och vi var bjudna på hans bröllop så jag tror att han insåg att det var bäst som skedde.
Mitt x var med väldigt känslokall.
Fast det var jag som gjorde slut, inte ville ha sex osv. Men hon försökte vända på alltihopa och lyckades säkerligen göra det för sin familj. Däremot så ville jag fortsätta vara vänner. Vi gillade båda två skogspromenader och så. Men Nej, hon skulle leka råkall.
Egentligen borde det ha varit jag som blev iskall, för hon både ljög och behandlade mig som skit ärligt talat. Därför som jag ville och gjorde slut och inte ville ha sex med henne. Men hon var superduktig på att vara iskall.
Och det finns ingen annan anledning till att hon kunde vara så iskall av sig än att hon hade tillgång till att uppfylla sina behov och därmed inte behövde mig. Hon hade sin stöttande familj, hon träffar killar utan problem via tinder osv.
Hon behövde mig inte helt enkelt, inte ens som en kompis eller vän. Det var där jag blev sårad då vi ändå kunde ha kul ute så att säga.
Men en del lever i förnekelse samt intalar sig själva ända in genom väggen att de minsann inte gjort något fel och sedan smutskastar den andre så mycket det bara går för att själv vara den "fina" i sin ex familjs ögon. (Leker offer). Och hela lögnen skulle ju spricka i längden om hon inte var iskall och stötte bort mig helt ur hennes liv.
Någon skrev i tråden; "när någon gör så, så finns det oftast goda skäl till det".
Jag håller inte med. Utan snarare skulle jag vilja påstå att när någon gör så, så är personen i grunden en lögnare. Den månar om sig själv och har en trygghet genom vänner eller familj som är långt än mer tillräcklig för att klara sig ifrån att inse sina egna brister och del av ansvaret och sitt dåliga beteende.
De är förnekare och innehar ett beteende som lutar åt det narcissistiska hållet.
Det är en tänkbar anledning tänker jag också till att man kan släppa det gamla på kort varsel. Fattar att det kan finnas flera anledningar men det är ett rätt så konkret exempel att ta in..
Mitt x var med väldigt känslokall.
Fast det var jag som gjorde slut, inte ville ha sex osv. Men hon försökte vända på alltihopa och lyckades säkerligen göra det för sin familj. Däremot så ville jag fortsätta vara vänner. Vi gillade båda två skogspromenader och så. Men Nej, hon skulle leka råkall.
Egentligen borde det ha varit jag som blev iskall, för hon både ljög och behandlade mig som skit ärligt talat. Därför som jag ville och gjorde slut och inte ville ha sex med henne. Men hon var superduktig på att vara iskall.
Och det finns ingen annan anledning till att hon kunde vara så iskall av sig än att hon hade tillgång till att uppfylla sina behov och därmed inte behövde mig. Hon hade sin stöttande familj, hon träffar killar utan problem via tinder osv.
Hon behövde mig inte helt enkelt, inte ens som en kompis eller vän. Det var där jag blev sårad då vi ändå kunde ha kul ute så att säga.
Men en del lever i förnekelse samt intalar sig själva ända in genom väggen att de minsann inte gjort något fel och sedan smutskastar den andre så mycket det bara går för att själv vara den "fina" i sin ex familjs ögon. (Leker offer). Och hela lögnen skulle ju spricka i längden om hon inte var iskall och stötte bort mig helt ur hennes liv.
Någon skrev i tråden; "när någon gör så, så finns det oftast goda skäl till det".
Jag håller inte med. Utan snarare skulle jag vilja påstå att när någon gör så, så är personen i grunden en lögnare. Den månar om sig själv och har en trygghet genom vänner eller familj som är långt än mer tillräcklig för att klara sig ifrån att inse sina egna brister och del av ansvaret och sitt dåliga beteende.
De är förnekare och innehar ett beteende som lutar åt det narcissistiska hållet.