Varför blir den som lämnar känslokall?

Tack för svar! Jag menar inte att den som lämnar egentligen är känslokall, mer agerar på det sättet gentemot den som blir lämnad av någon anledning. Jag fattar att det är jobbigt att vara den som lämnar också, eller kan vara .. I mitt fall var det ett fint förhållande i ca 3 år och inga elakheter eller drama som jag känner till, hennes dotter var emot vårt förhållande så min "spekulation" är att hon kände sig tvingad att lämna eller att detta åtminstone var en delorsak. 
Förstår att man har nog med sig själv och att det är jobbigt att vara den som lämnar också. Har du hört av dig i efterhand när du är mer klar med dig själv och dina känslor? Har du liksom slutat att bry dig om ditt ex helt?

Man behöver inte inge hopp bara för att man hör av sig eller inte agerar känslokallt, det är ju inte att vara omtänksam utan mer ett sätt för att bearbeta sig själv.. Det förstår jag om man behöver men tänkte att den som lämnar är mer "klar" och borde vilja sitt ex någorlunda väl.. I mitt egna fall har två lämnat mig och jag själv lämnat en de sista ca 10 åren. Den ena lämnaren var väldigt mån om mitt välmående och vi resonerade oss fram till en gemensam syn där båda var överens om att vi tyvärr inte kan bygga en vidare framtid. Båda var öppna med att kärlek fanns och fanns länge för varandra, för att hjälpa och finnas till. Den andra, den sista, har agerat "känslokallt" och bara klippt och lekt radiotystnad trots att jag knappt hört av mig. Det beteendet är för mig mer osäkert, kanske grundar sig i dålig självkänsla eller bristande förmåga om att vara empatisk i utsatta lägen.. Hur som så är det betydligt skonsammare att bli lämnad av den som "finns kvar" även efter, dock tar det lite längre tid att bearbeta så finns fördelar med andra modellen oxå. Jag vill gärna ha en fin bild kvar av den "känslokalla" lämnaren också, men det är svårt att se tillbaka på en "fin" tjej som agerar känslokallt.

Självklart får var och en ansvara för sitt egna välmående, försöker bara förstå mig på hur den som lämnar tänker och hur ett visst agerande kan gynna ens välmående. Har inte varit med om ett liknande agerande tidigare i mitt ganska långa liv och tycker ändå ett ganska sällsynt agerande åtminstone i min bekantskapskrets.. Det finns inget drama, inga direkta bråk och ingen känd otrohet med i bilden. Det finns ingen anledning från någon av oss att vara bittra eller sura på varandra.. 

En tanke som jag själv hade men som inte nämnts när man har ett "känslokallt" agerande ganska kort efter en lång separation är om man blivit kär i en annan, eller rentav varit otrogen. Tänkte att det det kanske kan vara anledningen, då kan jag förstå det lite och att man får hjälp av det nya med att stänga det gamla på nåt vis ... 

På vilket sätt har du lyckats ana dig fram till orsaken av uppbrottet, vad har du kommit fram till .. ?

Mitt x var med väldigt känslokall. 

Fast det var jag som gjorde slut, inte ville ha sex osv. Men hon försökte vända på alltihopa och lyckades säkerligen göra det för sin familj. Däremot så ville jag fortsätta vara vänner. Vi gillade båda två skogspromenader och så. Men Nej, hon skulle leka råkall. 

Egentligen borde det ha varit jag som blev iskall, för hon både ljög och behandlade mig som skit ärligt talat. Därför som jag ville och gjorde slut och inte ville ha sex med henne. Men hon var superduktig på att vara iskall. 

Och det finns ingen annan anledning till att hon kunde vara så iskall av sig än att hon hade tillgång till att uppfylla sina behov och därmed inte behövde mig. Hon hade sin stöttande familj, hon träffar killar utan problem via tinder osv. 

Hon behövde mig inte helt enkelt, inte ens som en kompis eller vän. Det var där jag blev sårad då vi ändå kunde ha kul ute så att säga.

Men en del lever i förnekelse samt intalar sig själva ända in  genom väggen att de minsann inte gjort något fel och sedan smutskastar den andre så mycket det bara går för att själv vara den "fina" i sin ex familjs ögon. (Leker offer). Och hela lögnen skulle ju spricka i längden om hon inte var iskall och stötte bort mig helt ur hennes liv. 

Någon skrev i tråden; "när någon gör så, så finns det oftast goda skäl till det".

Jag håller inte med. Utan snarare skulle jag vilja påstå att när någon gör så, så är personen i grunden en lögnare. Den månar om sig själv och har en trygghet genom vänner eller familj som är långt än mer tillräcklig för att klara sig ifrån att inse sina egna brister och del av ansvaret och sitt dåliga beteende. 

De är förnekare och innehar ett beteende som lutar åt det narcissistiska hållet. 

Hon var extremt krävande som partner. Men som vänner hade vi fungerat bättre.

Tro mig, hon sörjde inte. Hon hade antagligen en bodybuilder som sin hemliga kk. Hon tog för sig när jag låg och sov en gång och blev arg för att jag tydligen gick igång snabbare då än när jag var vaken och tillsammans med henne. Nej hon var läskig som partner. Menar jag låg och sov och hon blev arg på mig. 

Hon hade även varit våldsam mot sitt x fick jag veta. Bara tur att hon inte gjorde illa mig när jag låg o sov.