Vill försöka förstå mig på er som lämnat en partner efter ett längre förhållande någon gång. Vad är det som gör att man agerar mer eller mindre känslokallt mot sin fd partner, inte hör av sig och frågar hur det är, korta svar på sms, inte verkar bry sig mer, lägger ut glada bilder på sociala medier etc. Förstår ju att den som lämnar ofta har ett känslomässigt försprång och vet också att alla inte agera så ..
För att man har brutit och gått vidare och faktiskt inte vill ha någon kontakt med sitt ex. Man bryr sig inte längre om den personen så pass att man vill skriva och undra hur det är. Det är ju inte alls konstigt och man är inte känslokall för det.
Finns väl lika många svar som det finns människor.
Det beror väl på orsakerna till varför det tar slut, hur förhållandet varit och upplevts av den som gör slut...
Men måste man vara ledsen att ett förhållande tagit slut? Är man en dålig människa bara för att man går vidare?
Många som gör slut har redan bearbetat sina känslor och det är ju inte konstigt att det går fortare.
Jag tänker inte att personen är känslokall, den har bara andra känslor än den som blir lämnad...och båda parter har rätt till sina känslor...
Mitt ex gjorde konstant slut när han var full (sen låtsades han som inget dagen efter) och när jag äntligen lät han stå för detta så kände jag ingen sorg utan bara lättnad...
Jag hade inget behov att höra av mig till honom överhuvudtaget...Mina kärlekskänslor hade dött långt innan det tog slut...
Om man skriver med mer känsla kan det feltolkas som att det finns en chans...
Jag är nog en sån som du menar. Jag har lämnat längre relationer. Det har inte kommit som en blixt från klar himmel utan då har det varit tjafsigt och tal om att avsluta relationen länge. Sen har jag fått ta steget.
Jag har fått varit den starka som tagit steget och fått stänga av mina känslor för att kämpa mig igenom. Väl när det är slut har jag behövt ta hand om mig. Inte mig OCH mitt ex. Jag har behövt få vara ledsen utan att trösta exet. Då kanske det inte funnits utrymme för att skicka sms och ringa exet för att fråga hur han mår?
För den som lämnar är helt klar med relationen.
Jag har alltid varit den som lämnat. Jag är klar, mina känslor är borta av flera anledningar. Efter år av försök att få relationen att fungera, man prata, man uppmuntrar, man bönar och ber, man skäller, man gråter. Men ingen förändring sker. Man går i parterapi utan framgång. Inget hjälper. När man bestämt sig för att lämna och äntligen gjort det vill man inte riva upp de tråkiga, jobbiga och hemska känslor som är sammankopplat med den personen. Man vill vidare och inte snurra i sina dåliga gamla spår. Då vill man inte ha någon kontakt. Oftast fattar inte personen som blivit lämnad och gör försök till kontakt. Då blir man irriterad istället och stöttar ifrån personen genom att svara elak och/eller kall. Man signalerar 'låt mig vara'. Man vill inte ge falsk förhoppning eller dras in i skiten igen.
Tack för svar! Jag menar inte att den som lämnar egentligen är känslokall, mer agerar på det sättet gentemot den som blir lämnad av någon anledning. Jag fattar att det är jobbigt att vara den som lämnar också, eller kan vara .. I mitt fall var det ett fint förhållande i ca 3 år och inga elakheter eller drama som jag känner till, hennes dotter var emot vårt förhållande så min "spekulation" är att hon kände sig tvingad att lämna eller att detta åtminstone var en delorsak.
Förstår att man har nog med sig själv och att det är jobbigt att vara den som lämnar också. Har du hört av dig i efterhand när du är mer klar med dig själv och dina känslor? Har du liksom slutat att bry dig om ditt ex helt?
Om man skriver med mer känsla kan det feltolkas som att det finns en chans...
Det är väl det mest naturliga i världen att sätta upp en fasad om man blivit sårad. Gäller väl inte bara kärleksrelationer utan kan vara vänner, släktingar eller kanske på jobbet.
Jag tänker att det är bäst för båda parter att ta ett kliv tillbaka. Det är svårt att trösta någon man själv sårat, det ger lätt blandade signaler som riskerar dra ut på processen. Men det är kanske svårt att ta till sig när man just blivit dumpad. När jag lämnade mitt ex för några år sedan kontaktade jag en gemensam kompis och berättade så kunde han höra av sig till exet. Jag fick ändå skit för att jag gått vidare för fort och inte brydde mig. Men man gör ju slut av en anledning och även om jag inte tyckte illa om mitt ex och önskade honom allt gott så var jag rätt trött på honom också.
Min upplevelse är precis tvärt om.
Jag lämnade efter 25 år och 2 barn tillsammans och kunde i min vildaste fantasi inte ana att x-maken skulle vända mig ryggen så totalt som han gjort.
Han skaffade ny och var sambo inom ett år och jag lever fortfarande ensam - fanns ingen annan med i bilden som var orsaken till att jag lämnade heller.
Han kan inte ens börja sin få meddelanden med ett hej och det är inga frågor utan utdelade order. Han har hela tiden försökt ta saker via barnen istället för direkt med mig vilket så klart ibland blivit helknas...
De få gånger vi ses kan han inte ens se mig i ögonen när jag pratar med honom.
Jag är alltid trevlig och frågar hur det är osv och har alltid prioriterat att mötas i dörren när vi hämtat och lämnat barn.
Hos dem får jag stå kvar ute på trappan i ösregnet och vänta på att sonen själv kommer och öppnar för han och hans numera fru går inte och öppnar åt mig.
Jag är inte välkommen i närheten av deras hus och får inte gå in i deras hus. Själv har jag sagt at han alltid är välkommen i mitt hus och att sönerna självklart får bjuda hem pappa och bonusmamma till mig om de vill träffa dem.
Jag har verkligen inte varit otrevlig mot någon av dem eller stalkat dem utan snarare tvärt om och alltid hyllat dem inför barnen.
Nu är barnen unga vuxna och både barnen och deras vänner är fullt medvetna om att x-maken behandlar mig som skit och de tycker att han är elak och mobbar mig och ibland sitter de nästan och gaddar ihop sig och ska ta ett allvarligt snack med honom för de gillar mig och tycker inte om att se mig bli dåligt behandlad.
Säger hela tiden att det är inte deras sak att lösa utan en vuxen sak.
Måste vara så jobbigt att slösa energi på att vara galet otrevlig mot en person -gäller dem båda. Att om vi råkar vara i närheten av varandra så ska de två gå på helspänn så de inte råkar vara trevliga och le mot mig.
Har hela tiden hävdat att de borde väl vara glada och tacksamma mot mig för hade jag inte lämnat hade de aldrig mött varandra och de passar varandra perfekt i mina ögon!