När berätta att man vill skiljas?

Låter som en bra plan. Semestervecka och sedan i lugn och ro prata igenom saken tillsammans.

Mitt beslut att lämna är inte tagit lättvindigt. Har vänt och vridit mig själv ut och in i några år och verkligt kämpat för att ungarna ska bli stora och självständiga. 

Vi är vänner men verkligen inte bästa vänner. Berättade för 5 månader sedan att jag ställt mig i bostadskö för att poängtera att jag gick i seperationstankar. Vilket resulterade i 2 veckor av hålla handen, fjäsk och mer sex än vi haft på flera år. Men 2 veckor senare så är jag osynlig igen. Han tyckte nog att jag fått vad jag saknade. 

Så jag är inte ute efter "pirret i magen". Finns ingen värre känsla att sitta med honom i soffan och ändå känna sig så ensam och osynlig. Då sitter jag hellre verkligen helt ensam i en lägenhet. Är trött på att hela tiden kämpa för att bli sedd.... Kommer sakna mycket med vårt förhållande men välkomna min nya frihet och att börja prioritera mitt mående. 

Detta är bara toppen på isberget men orkar inte dra allt här. Min fråga var endast om jag tänkte rätt att ta snacket efter semestern. 

Ta det efter. Så får barnen en hyfsat normal semester. 

Ja, så var tanken. En vän till mig tyckte jag skulle vänta tills hösten att berätta så inte maken skulle tycka att semestern var onödig om jag nu ändå visste att jag ville skiljas. 

Men så länge vill/orkar jag inte vänta. Vi har självständiga ungdomar som är borta hos vänner mycket. Så tänkte passa på ett sånt tillfälle när ungarna sover borta. 

Så har vi nån/några veckor på oss att diskutera hur vi går vidare. 

Bra plan. Det behövs tid att smälta det, och börja planera. Det kan bli stressigt om man samtidigt har kommit igång med både arbete och skola. Han hinner smälta det lite innan jobbet börjar också.

Ja. Tiden behövs..... Har på allvar tänkt på detta i över ett halvår. Har velat ta steget i flera år men ville inte ta steget då ungarna började komma in i tonåren. Lade all krut på dem och deras aktiva fritid. 

Finns inga perfekta tillfällen eller det perfekta tiden i livet att avsluta ett så långt förhållande. Men nån gång måste man tänka på sig själv... Har några nära vänner som känner till mina tankar och känslor och  dem är ett stort stöd.

Jag känner igen mig i din berättelse, Jag hade det likadant.Tillsammans > 20 år men det var som att leva med min bror. Vi hade ett utomordentligt teamwork men inget mer, ingen kärlek, vi tog inte på varandra. Jag ville inte ta på honom och han vågade inte ta på mig med rädsla att bli avvisad. När vi hade sex var det som  en uppblåsbar Barbara, lag låg helt still och lät han göra det och det var endast för husfriden skull. 

TTankarna började 2021 på en resa och sedan har de bara eskalerat. Jag kände starkare och starkare att så vill jag inte leva mitt liv. I år sa jag det....och vad glad jag är för det. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Vilken skillnad på energi i min kropp.

Nu bor jag själv med ett av barnen, jag gör vad jag vill och shit vad jag är lycklig. Det går inte alltid att jobba för ett förhållande, båda måste vilja och ge 100% annars är det meningslöst. Ingen terapi i världen hade hjälpt oss för min kärlek var slut.

Om jag inte hittar någon, fine, då är det så men att få leva sitt liv och vara sann mot sig själv och sina känslor är allt!

Ta semester och sedan tar du samtalet..... Lycka till! Det är stundtals tufft innan man sagt det men värt allt i förlängningen 

Det var jobbigt att separera. Vi åkte tom på en gemensam resa i gamla kärnfamiljen under separationen. Rekommenderas INTE. Han trodde det fanns en chans att bli vi igen och när han insåg att den dörren var tvärstängd ja då blev han arg bitter och ville göra mitt liv till ett helvete.

ett år efter skilsmässan vände mitt mående och sen blev det bara bätt och bättre.

Mitt syfte med en separation är inte att kasta mig ut på Tinder och ligga med första bästa. Kommer förmodligen vara singel hädanefter men hellre vara ensam än vara i en relation och känna sig ensam hela tiden. Känner mig fast nu, vill känna mig fri.... 

Hatar tanken på att såra honom, vilket jag alldeles säkert kommer göra... men ser ingen annan utväg..

Han är en jättefin man, gör ingen fluga förnär , och vi har gjort ett jättebra jobb att uppfostra ungarna, jättefina ungdomar med bra värderingar och huvuden på skaft. Självständiga och nyfikna.... 

Men som par är vi en vandrande katastrof.... måste bara få honom att inse detta om han inte redan själv känt det. 

Du har bestämt dig men tänk på att en relation måste underhållas och ha en viss balans för att man inte ska bli bara kompisar alternativt glida ifrån varandra.