Hur vet man att man vill separera?

Han är vuxen och får ta ansvar för sitt eget liv. Precis som du måste göra. 

Självklart är det inte kul att såra någon men att stanna sårar ju ännu mer då du lever i en lögn och han får inte ens välja om han vill stanna kvar utan du bestämmer det åt honom. Hade du själv velat leva så om han gjorde så mot dig?

Det är bättre att vara ärlig och säga som det är så får ni ta det därifrån och antingen tillsammans jobba vidare eller separera. Ge varandra chansen att skiljas åt som vänner och möjligheter att hitta ny partner. Än att riskera att börja bråka och tjafsa för att du inte längre vill och istället göra allt värre. 

Förtjänar han att leva med en människa som inte längre älskar honom? Nej troligtvis inte,  så varför tvinga honom till det med att stanna kvar?  

Du har ansvar för ditt liv, särskilt som det finns barn i bilden. Man har INGEN skyldighet att vara i en relation med någon för att inte såra hen!

Du skriver själv att du är expert i ämnet. Men inte när det kommer till dig själv. 

Vad hade du själv gett för råd om det inte var dig det handlade om? Tänk att det var din systers/mammas/kompis situation.

Där finns svaret. 

Sedan håller jag med om, och kanske du också? Att det är ingen idé att stanna kvar "bara för att inte såra". Visst han "gör inget fel" du bara "inte älskar honom längre" men räcker inte det som skäl? Vem vill leva med någon som inte älskar en längre? Vill man inte försöka hitta kärleken på nytt då? 

Bedtäm dig och kör på det! Vik dig inte!

Vill du leva utan din treåring varannan vecka?

Jag förstår hur ni tänker.
Men saken är den att jag har onormalt stark empati. 
Det är en tillgång ibland men i detta fall är det en otrolig bromskloss.. 
Jag är ju inte dum på något sätt utan fattar ju såklart att det inte alls är rättvist mot honom att stanna bara för att inte såra. 

Men någon måste bli sårad i detta och då tänker jag ibland att jag hellre tar den smällen. Jag får vara den som får leva olyckligt för att bespara honom sorg och lidande. 
Han skulle aldrig behöva veta, jag kan fejka livet ut.
Helt ohållbart, det fattar jag ju.
Men så stark empati känner jag för honom. 
Jag tycker så synd om honom att jag kan dö.
Och man läser om människor som krossas av sånt här, människor som är lika krossade efter åratal.
Ska JAG vara orsaken till att världens bästa människa ska behöva gå igenom det? Fan va det är jobbigt.
Jag vill föralltid vara hans bästa vän. 
Jag bryr mig om honom så djupt att jag nästan hellre dör än att såra honom.

Det är detta som är så svårt.
Allt annat, bodelning, vart ska vi bo, bil, ekonomi, varannan vecka.. alla dom problemen tynar bort i detta problem som är så stort för mig.

(Och allt snack om död här är bara för att betona tyngden i detta, jag är inte på något sätt självmordsbenägen..)

Sluta skrämmas i onödan! Det är inte alla som har vv-boende för sina barn, beroende på situation. Jag har mitt barn på i princip heltid och det är inga övernattningar, det barnet går i lågstadiet nu. Även om så vore så ska ts inte uppoffra sitt liv och sin lycka genom att stanna kvar i relationen, även med barnet vv kommer ts fortfarande må mycket bättre.

Fler anledningar till att jag tvekar är ju att vi ändå har det bra i det stora hela. 
Livet är ju enklare och bekvämare när man är två.
Tänk om jag ångrar mig??

Och ytterligare anledningar är jag nog helt enkelt genomgår någon slags livskris.
Jag har mycket existentiell ångest, med all skit i världen undrar jag ofta vad det är för mening.
Vilket leder till att jag inte vill leva ekorrhjul tills jag dör.
Och jag vet ju att min partner skulle följa mig vart jag än vill. 
Vill jag bryta upp vardagslivet skulle han följa med.
Ändå känns det som att han inte är rätt.
Varför? Jag borde ju bara vara tacksam för det. Istället för att riskera allt och sitta ensam vilket är min största mardröm.
Hur vet man vad man vill?

Skulle absolut inte separera bara för att mina känslor tagit slut utan att jobbat på det.