Är det bara jag som hatar svenska arbetsmarknaden? Det räcker inte bara med att skicka in ett cv. Arbetsgivaren vill ha pb, varför man passar till jobbet, göra massa olika tester och en massa annan skit. Samtidigt som arbetsgivaren aldrig skriver lön och utan skriver en massa irrelevant skit i annonsen. Som typ "vi är ett familjekärt företag som söker en person som är positiv och har ett leende på läpparna." vad tycker ni?
Med risk för att vara provokativ så gillar jag den svenska arbetsmarknaden. Jag säljer produkter som en överväldigande manlig kundkrets kan mer än mig själv om och jag har fått jobbet för att jag är söt.
Gällande lön kan det ju bli förändring framöver;
Guide: EU-direktivet för insyn i lönesättning | Sysarb
Jag gillar den, man ska bara kunna rätt saker.
Rekryterare kissar på sig av upphetsning bara jag svarar på deras mail och jag hade lätt kunnat få mer i lön om jag pallade pendla lite längre än 5 minuter med bil. Men varför skulle jag? Det här är perfekta kombon av 55 k lön, möjlighet att löka runt på jobbet, skitroliga kollegor och minimal transportsträcka.
Skål! 
Säg ett bättre alternativ? Om det finns 100 sökande, hur ska de sålla om inte cv och personligt brev finns? Ole dole doff metoden? Sålla bort alla män? Alla kvinnor? Alla över 50? alla under 30?
det går inte att intervjua 100 personer. Så hur ska det vara istället?
Håller med dig ts.
Idag krävs det än mer att man ska ha en social egenskap.
Självaste arbetet kommer som nr 2, inte nummer längre. Står överallt att de saknar folk till arbeten (i medierna) men sedan när man vill söka så ska det endast även så ske över datan. Inte ses personligen alt ses med en hel grupp. Det hela känns som ett skådespel där endast de mest korkade verkligen försöker få sig ett jobb.
Resten går hemma och har det bra på bidrag. O när man väl landar ett arbete så är det slavliknande (ej förhandlingsbar lön trots kollektivt avtal (som ju endast ger det minst berättigade lönen).
Det hela är ett skådespel. Ingen bryr sig längre. Man skrattar hela vägen till banken som arbetsgivare och man pissar gärna sina anställda i munnen, då 98% bara gapar och tar emot i vilket fall som helst. Sverige är på väg att bli ett U land.
Den som inte har familj, barn eller djur som kräver att man finns kvar är korkad som inte tar sitt pack o drar till andra länder som kommer att växa inom en snar framtid.
Med risk för att vara provokativ så gillar jag den svenska arbetsmarknaden. Jag säljer produkter som en överväldigande manlig kundkrets kan mer än mig själv om och jag har fått jobbet för att jag är söt.
Jag är söt och jag gillar den.
Företag kan få flera hundra ansökningar per tjänst. Målet är att hitta personer som har rätt kompetens så fort som möjligt. Det kanske är max 8-10 personer som man kan träffa för en första intervju.
Det finns olika sätt att göra urval.
Det låter rimligare att kompetens och lämplighet bedöms med hjälp av cv, personligt brev och ibland tester, än att man låter slumpen avgöra vem som blir kallad på intervju.
Eller vad tycker du?
Att anställa folk är livsfarligt. Jag har själv gått på minor.
I bästa fall träffar man personen under totalt två timmar, fördelat på två tillfällen. Under ovanligt lyckade förutsättningar har man en lunch ihop. Högst två av de framtida kollegorna är med och träffar den sökande.
Därefter ska en liten avdelning bestående av folk som måste kunna fungera ihop för att inte hela stället ska haverera dras med vederbörande i 10-tals år.
Men du tycker att det är lite jobbigt och att man bara skulle bjuda in på lite öppen gratisrekrytering? "Vill du ha ett ingenjörsjobb? Sök inte - Bara kom in och sätt dig!"