Han vågar inte

Att han varit otrogen rår han absolut för men jag tror inte han är en dålig människa. Omdömeslös och självisk, men jag tror faktiskt det är depressionen som talar. Gör det dock inte mer okej för det. 

Det är så märkligt. Han berättade i början att pga tidigare händelser så hade han slutat öppna upp sig. Sen pratade han lite i alla fall, minns en gång i början han sa att nu fick jag fasen inte lämna honom för det hade tagit honom flera timmar att somna efter att jag öppnat honom. 
Och han var sååå noga med att vi skulle prata med varandra om det var något. Jag har också svårt för det, säger sällan vad jag egentligen känner, har också blivit sviken av de som stått mig nära. Har fått lära mig att folk kan vara jävligt elaka om de vill. Brukar hålla god min, nämner inte om jag blir sårad eller som jag tidigare sa ber aldrig om något för mig själv. 
Och sen hade vi en händelse där vi inte förstod varandras agerande och jag var tvungen att berätta varför jag mår som jag mår och gör som jag gör. Och han var så otroligt tröstande och förstående och sa att det var svårt för mig att vara lycklig i nuet för att jag blivit skadad förr men att han önskade att jag kunde. 
Och då försökte jag släppa loss, var så otroligt glad över honom, VÅGADE tro på något. 

Och så går han och gör precis exakt så som jag har berättat är det som gör mig mest illa. 
Jag förstår inte. 

Men jag tror verkligen inte det. Det var jag som från början var tydlig med att jag inte letade nåt speciellt, jag hade ganska kul i livet och utforskade mycket. Sen började han svamla om att han hade träffat någon speciell, hur underbar jag var och att han älskade mig. Kortade ner sin semester för att kunna vara med mig höll om mig om nätterna, tog på mig och gav mig uppmärksamhet. Sa att jag var fin och duktig. Okej det låter fånigt men det är rätt skönt att höra ibland att vad fin du är, det hör inte till min vardag i alla fall. Sa att jag fick honom att må bra. Och han fick mig att må bra.
Jag frågade honom ganska långt in vad jag var till honom,  och han sa att jag var hans flickvän. Hade nog inte förväntat mig det svaret och jag gav honom aldrig någon titel inför honom, men för mig var han min pojkvän (säger man så när någon är 50 år?) men det kändes svårt att göra det officiellt eftersom han trots allt hade en fru. 

Jag skulle inte säga att jag var ett lätt offer för jag förstod inte innan att jag var svältfödd på närhet och kärlek. Har aldrig sett det på nära håll för mina föräldrar tex älskar verkligen inte varandra och jag och min förra sambo hade ett liknande förhållande som våra föräldrar. Man letar varandras fel och brister och anmärker på sin partners sätt att vara. 

Och jag fick aldrig aldrig känslan av att det bara handlande om sex. Visst hade vi mycket, men det är väl inte ovanligt i ett nytt förhållande. 

Och jag menar verkligen inte att försvara det för han har gjort mig otroligt illa. Jag bara förklarar hur jag sett på det och varför jag gjorde det. 

Ja visst är det en 50-årskris. Äktenskapet har gått på grund, barnen är stora, föräldrarna är skröpliga. 
Och så kom jag där och gav honom massor av uppmärksamhet, sex, lagade mat, frågade vad han ville ha och vad jag kunde göra för honom. 

Men att faktiskt ta steget och skilja sig är stort. Det är mycket av det bekväma som kommer gå förlorat, man känner varandra, barnen kanske väljer mammans parti (framförallt om det kommer fram att han knullat vid sidan av under en lång period). 
Och ytterligare en aspekt; jag bor där han jobbar så han träffar mig i anslutning till långa dagar och veckor och ett stressigt jobb. Nu hade jag vart flyttbar om det hade blivit vi men jag tror inte att han ville vara här på sin lediga tid också. 

Han planerade massor vi skulle göra när vi var lediga tillsammans men när vi väl var det så var han slut psykiskt och mentalt och ville inget annat än ta det lugnt. 

Fysiskt och mentalt skulle jag skriva så klart.

Man tycker ju det. Jag tycker det. 

Han är deprimerad, allt är ändå skit.
De har huset, det är skönt att komma hem när han är ledig. 
Känslorna dog ut. Det blev för mycket av allt. En sak till att ta tag i. 

Oavsett att det nu är konstaterat att det inte blev mer med mig så tycker jag de borde separera ändå. Han har aldrig pratat om henne, men det lilla han sagt från början, medan vi bara låg och inte kände nåt, låter helt rimligt i mina öron. Äktenskapet ÄR dött. 

Ja kanske. Jag tror ändå inte det,  då borde han ha haft det som större argument. Jag tror att han rycktes med i stunden. 

Men strunt samma, det blev inte vi ändå 😔

Ja.
Jag tror han är bipolär och skulle behöva hjälp. 
Han hade en uppåtperiod när vi träffades och då lovade han guld och gröna skogar men nu är han nere i källaren igen och då är det självmordstankar varannandag som gäller.

4 veckor nu och jag har inte skrivit. Den här helgen kommer bli tuff för vi hade planerat att ses innan allt bara blev fel. Hoppas innerst inne att han ska höra av sig, jag vet jag vet att blocka skulle hjälpa mig att ta mig vidare. Men varför är det så svårt? 
Fan, vad jag saknar människan. På riktigt, på riktigt, på riktigt. 
Tänker bara på de bra stunderna vi hade och när han fick mig att må bra.