Han vågar inte

Halt klart sörjer jag extra för att han var mitt enda stöd, och förmodligen var det också därför jag blev så otroligt förälskad i honom. I en annan tid i livet när jag var mer i balans hade jag förmodligen hanterat allting bättre och på ett annat sätt. Kanske. Men han var (är) verkligen den finaste jag vet. Ville så gärna ha en framtid med honom. 
Och jag kan inte vara arg på honom, jag borde med tanke på hur länge han har svängt fram och tillbaka och varit otydlig med mig men det går inte. Jag är bara ledsen. Tänker på allt som vi inte hann göra. Vilken mat jag inte hann laga åt honom, vilka ställen vi inte hann besöka. Och det är hela tiden saker i vardagen som påminner om honom. Roliga memes jag vill skicka, nyhetsartiklar som vi har pratat om.

Tack. 

Nej men jag fattar, vi är vår egen lyckas smed och det är klart att vi blir påverkade av andra och att vi väljer att lita på vissa personer eller ta avstånd från andra.
Nu valde jag att tro på den här mannen och jag tillät mig att följa mina känslor för att jag trodde på det han sa och visade. 

Men det är precis som du skriver, jag ville bara vara med honom hela tiden och varje dag som vi inte kunde ses var en längtan. Tänkte på honom varje dag när jag vaknade och varje kväll jag gick och la mig. Gör det fortfarande - för den delen. Hade önskat att det gick över. 

När han drog sig undan första gången försökte jag ge mig ut och dejta. Men den enda jag kunde tänka på och jämföra med var honom. Träffade en annan man, förmodligen helt fantastisk och mycket mer pålitlig, han föll för mig och det hade jag nog också gjort för honom om inte mitt hjärta hela tiden var fäst vid den andra mannen. Att vara kär i honom stänger ju liksom alla andra dörrar även hur bra de personerna man möter är. 
Och jag var väldigt ärlig med den nya mannen - jag hade precis brytit med någon, hade inte sörjt färdigt ännu och var egentligen bara vilsen i mig själv. Så han visste vad han gav sig in i. Och det funkade ju så klart inte eftersom jag inte kunde släppa in honom. 

Så klart inte 

Och jag har hunden med mig

När vågen av saknad bara sköljer över en  :(
Fan vad jag saknar honom. 

Just idag vill jag inte ha kommit undan. Vill ha det som förut 🥺

Tack ❤️ ( och ja, den är faktiskt världens finaste🥰)

Jag är så himla ledsen fortfarande. Förstår ju att det inte kommer bli vi men hjärtat önskar fortfarande. 
Vad huvudet vet och hjärtat vill är olika saker helt enkelt. 
Önskar jag kunde gå vidare snart för att fortsätta känna så här äter upp mig. 

Vem kontaktar man? 

Jag fick av denna anledning utskrivet antidepp av läkare i vintras, när det var som överjävligast innan hoppet kom tillbaka och vi träffades igen. Det är inte i närheten lika illa nu. Fortfarande jätteledsen men mer tom än utom mig av sorg. Sörjer det som han fick mig att känna och det jag ville uppleva tillsammans men den fruktansvärda hjälplösheten är borta. 
Åt aldrig av det läkaren skrev ut så har det kvar men vill helst inte ta det heller. 

Jag behöver prata med någon via länk pga av min arbetssituation och hur jag bor, har tyvärr inte möjlighet att träffa någon på plats även om jag så klart hade föredragit det. 

Läkaren föreslog kry, men jag har inte orkat ta tag i det. Vet inte om det är bra. Känner mig också så fånig. Brustet hjärta lixom, för något som jag har dragit på mig själv. Varit svinig mot en annan människa också (hans fru och barn). Är verkligen inte i en position där jag orkar med moralkakor från någon - och jag VET ju redan att det är dåligt. Vill bara ha tröst. Men folk har ju riktiga problem och inte dum skit som man får skylla sig själv med. 

Tack för att du orkar svara mig flitigt. Jag uppskattar det.
Vet att de inte ska döma mig, men jag känner mig så jävla dum. Vad trodde jag lixom? Att det för en gångs skull skulle gå bra? 

Och jag känner mig så jäkla korkad som öppnade den här känslolådan. Agerar inte på känslor annars, är så rädd att bli sårad och så gick jag och blev kär och berättade det för honom. Så otroligt dumt att ta reda på vad man missar. Var bättre att inte veta.