Han vågar inte

Det är det jag vill ha. För att kunna gå vidare.  

Det finns ingen som har fått mig så ledsen som han har och även om jag vet att det inte kan bli vi så hade det nog varit viktigt för mig att få ett bättre avslut.

Tack, du som har varit i samma sits sätter bra ord på hur jag känner. 

Jag vill våga blocka honom men jag vill också ha kvar kontakten. Inte för att jag tror vi kommer lösa det utanför att det skulle vara skönt att veta att han inte hatar mig. Ja, han har behandlat mig respektlöst. Jag vet det. 

Exakt så. Det är som om du beskriver precis hans situation.
Åh, vad jag önskar att det skulle gå över men jag är så förbaskat kär fortfarande :(

Och gråtit har jag gjort, mer än över en helg tyvärr.
Fan, vad jag hatar känslor.

Nu har vi träffats.
För mig var det det perfekta avslutet, jag fick känna att han inte hatade mig, det var inte mitt fel. Jag fick sova i hans armar en gång till och jag fick berätta hur mycket han hade sårat mig.
Jag var ledsen men lugn efteråt. 
Efter det har han hållit kontakt, och dum som jag är svarar jag honom, han har till och med frågat om jag vill flytta rill honom (han bor bara ca 1 v/månad med sin fru, resten av tiden på annan ort pga jobb - det är så vi kunnat ha en relation). Jag har sagt att han får inte leka med mig och han säger att han menar allvar.

Vill ställa krav på att han måste vara öppen med mig, lämna sin fru, ta mig på allvar. Men jag är också rädd att han kommer dumpa mig igen då  - om jag ställer krav, det kräver för mycket av honom att ta tag i äktenskapet nu, han mår för psykiskt dåligt. Det här säger han inte - men jag ser och förstår det. 
Jag vet att han har det mentalt jobbigt och också att det var därför han bröt med mig.

Jag har inte gråtit sen vi träffades och jag är fortfarande ledsen  och orolig att det ska sluta i hjärtesorg en gång till men just nu känner jag mig ganska lugn. Lite tom, men det gör inte ont. Jag tror nämligen inte att det kommer att gå att lösa - och att hans problem är för stora för att det ska kunna fungera mellan oss. Och om han är otrogen mot mig sen nästa gång han stöter på svårigheter i livet, det klarar jag inte. En gång otrogen - alltid otrogen? 
Men jag vill så gärna ha honom, aldrig någonsin har någon fått mig att känna som han kunde och aldrig någonsin har jag blivit omhållen på samma sätt. Vill så gärna ha det igen.

Min förhoppning är att vi ska ses nästa helg, och om det inte går helgen efter det istället. Det är mycket som är skört och krångligt just nu men vill så gärna hitta en lösning. 

Hoppas kan man väl få?

Det är klart att jag fördröjer det. Jag tror inte att det går att lösa men jag hoppas ju, och att ta tag i det kommer göra så fruktansvärt ont och jag vet inte om jag fixar det. Jag förstår ju att det inte kommer göra mindre ont (så klart ännu mer) när han väl drar sig undan för gott men jag vill inte och jag orkar inte själv.

Och ja, jag räddar mig själv genom att låtsas att hans fru inte finns, risken att vi slumpmässigt skulle möta varandra är noll till ingen. Det skulle kräva alldeles för mycket engagemang från någon av oss, för att inte säga omöjligt. Nu vet jag att en förbannad kvinna är kapabel till mycket och att älskarinnan är den som får äta upp det, men jag tror att även hon har gett upp om deras äktenskap. Han pratar aldrig om henne men jag vet att de har haft det dåligt under många många år.
Det jag däremot har mer ångest över är hans döttrar. Dels vad de kommer säga när det kommer fram, och hur skulle han reagera och känna om deras partners skulle behandla dem som han behandlar sin fru. Det får mig att må illa och jag vet hur mycket hans flickor betyder för honom och det förvånar mig att han själv inte ser den kopplingen. 

Jag tror faktiskt att jag är medveten om alla problem men jag vill ha honom för mycket för att våga avsluta det.

Tack.
Jag förstår och jag tänker likadant. Jag har bara så svårt att förmå mig. Jag är så såld på hur han har fått mig att känna, har aldrig känt mig så uppskattad av någon (och då menar jag verkligen inte av någon) förr. 
Och ja, som jag kände när han försvann i höstas, det var fruktansvärt och det är inte värt att känna så igen och därför vet jag också att jag borde bryta. Men kommer jag våga bli kär igen i någon ny? Jag tror inte det, det känns som att det är förbi. 

Finns det verkligen inga sånna här historier som slutar lyckligt? 

Han vill ju inte prata, det är det som är problemet. 
Jag är så förbaskat  löjligt kär i den här mannen och har varit det under en längre tid, visst förstår jag kanske att det fortfarande är smekmånadsfasen men som han fick mig att känna och hur han höll om mig. Jag tror inte att någon hade kunnat värja sig mot det. Och tro mig, jag är så jävla rädd att bli sårad så jag brukar se till att aldrig hamna i en situation där jag kan bli det eller att jag berättar hur jag verkligen känner.

Jag fattar att det är svinigt mot hans fru, jag är inte korkad. Men jag vill så gärna att det ska bli vi. 

Hur kan det vara så jävla fel att vara kär? Det är ju inte jag som inte är trogen, den som ska bära hundhuvuder är väl han som inte kan vara ärlig mot sin fru och låter mig fortsätta hoppas.
Och ska jag lyssna på er så är det inga äkta känslor från hans sida vilket betyder att om jag bryter så kommer han att hoppa i säng med någon annan. Vad spelar det då för roll mot hans fru och mitt samvete att det är med  mig han ligger?

Är det någon jag är taskig mot är det väl mig själv som fortsätter hoppas och hoppas trots att jag förstår att det inte kommer bli vi.