Han vågar inte

Kanske inte. Men för min skull. 

Nej det är han inte. Men jag saknar att ha någon så fruktansvärt (Ja, jag vet att jag aldrig haft honom men att ha någon som man håller av, som håller av en tillbaka).
Jag har aldrig sagt det till någon. Är rädd att om jag gör det kommer det sluta med att jag ber om förlåt och hamnar ännu mer i underläge. 

Jag är faktiskt lite arg nu. Inte ett ord på hela helgen, trots att han vet att jag blev ledsen. Det var HAN som ville ses på en helg som inte var optimal för mig, och han hade fått anpassa sig till mig lite. Det har hänt när jag har besökt honom att jag har fått åka hem en dag tidigare eller komma en dag senare för att något oplanerat dykt upp/han har varit på dåligt humör. Och jag har anpassat mig - varje gång. Ändrat mina planer, lagt ut ganska mycket pengar på resandet osv. Aldrig att han skulle göra det för mig. 
Kanske att jag faktiskt blockar honom nu. Det ligger ganska nära. 

Jag tänker att ser borde svida mer att bara blocka. Häver jag ur mig något elakt först, så kommer jag vänta på ett svar. Eller så kommer han bli arg och säga något som kommer såra mig ännu mer. Det är nog bättre att bara bli tyst. 

Jag har inget värde, det är velt helt tydligt nu?
Jag har ingenting som håller mig fast, inget som jag tillför till någon annan. Är ingenting utom en börda för andra. Vad har jag? Min familj, som inte har något ut av mig. Som gärna talar om hur mycket jag förstör och vilken last jag är. Jag har ingen partner. Mina vänner bor för långt borta. Och ärligt så tillför jag inget där heller, de har sina liv som flyter på gott ändå. Mitt jobb? Visst, jag är lojal och hårt arbetande men det finns gott om människor som är bättre än mig på det här. Jag utnyttjar systemet i Sverige genom att ha samtal med en psykolog för att jag ska må bättre men till vilken nytta? Är man inte omtyckt så är man inte och vad skulle det göra för skillnad om jag börjar må bra och sätter gränser? Och om jag nu börjar må bättre är det ju ingen garanti för att jag skulle få något av det jag önskar. Jag börjar vara för gammal för barn, och för det behöver jag en partner. Och det finns mängder av kvinnor som är sötare, snyggare, smartare, trevligare än vad jag är så den möjligheten känns ju också försvinnande liten. 
Jag har en gammal hund som inte kommer finnas för alltid. Och det var det. 

Tack ❤️
Men vad betyder det i det stora hela? Vad spelar det för roll om jag gör det för risken att vara ensam resten av livet är övervägande ändå, kanske är det bättre att ha kvar den här lilla lilla kontakten att åtminstone någon tänker på mig ibland. Även om det är av fel orsaker. 

Tack för era fina ord, visst har ni rätt. 
Jag tycker egentligen inte att jag i grunden har dålig självförtroende, jag tycker att jag har många fina egenskaper men när jag kör mig själv i botten så här så frågar jag mig om det kanske är så att jag har fel, jag kanske inte är så jävla bra för då borde det gå bättre för mig. Finns ju massor av tomtar därute som lyckas här i livet med familjer som älskar dem, så om jag inte har det betyder det att jag är en ännu större tomte än de?

Det har gått i perioder med självkänslan i botten och knackigt med en familj med psykisk ohälsa.  Och så bröt jag mig loss och allt gick så bra till jag träffade den här mannen som fick mig att känna mig älskad och att jag duger för första gången. Och så blev jag så jävla sänkt av att inse att jag inte alls gör det.

Den här helgen har varit jobbig. Inte så mycket för att han inte dök upp, jag blev faktiskt arg för första gången, utanför all skit som jag säger till mig själv- jag duger verkligen inte och jag skäms för att jag försökte göra det. 

Hej,
Tänkte bara att jag skulle meddela er att han hörde av sig från ett nytt nummer och berättade att vi inte kommer ha kontakt mer och han önskade mig lycka till i livet.

Jag förstår inte varför han gång på gång  måste göra så här, varför går han i radioskugga och sen hör av sig lite då och då. Är det för att göra mig ledsen? Är det det aktiva målet? Jag förstår inte varför han gör så här, vad har jag gjort honom?
Jag är så otroligt ledsen så ni anar inte, jag tyckte verkligen om honom och jag saknar honom så enormt. Jag vet att han har många brister men samtidigt så är det den första personen som fått mig att känna mig uppskattad, som lärt mig att våga visa känslor och våga tro på något. Jag kände mig så otroligt omtyckt och jag vill inget hellre än att han skulle hålla om mig igen och att jag fått hålla om honom.  
Jag vet ju att det måste bli så här, men jag öskar så att det hade slutat på ett annat sätt. Att jag hade kunnat vara tillräcklig, att jag inte behövt känna att jag inte duger. 

Önskar att vi skiljts som vänner. 

Vi har vad jag vet aldrig varit arga på varandra. Jag hade velat ha ett kärt minne bara, inte den här avgrundskänslan av hopplöshet.
Och nu kommer han inte höra av sig mer, han bor inte längre kvar i "min närhet" och möjligheten att ses är helt borta. 
Och det är inte det, det är lika bra. Men varför var han tvungen att höra av sig? Det han hade att säga visste jag ju redan och tillförde inget annat än att han återigen fick mig att kippa efter andan. Vad ville han med det? 
Och nej, jag bekräftade honom inte. Sa bara att jag förstår och sen hördes vi inte mer. 

Det var det. Nu är det slut. Kanske kan jag snart få luft igen. 

Massor. Och varje gång har jag trott det. 
Men nu är det nog så, sista hoppet är släckt.