Han vågar inte

Ja, jag har dejtat en del men jag har inte kastat mig över något. Har ingen ork längre. I våras när jag var så hjärtekrossad ville jag inget än att få bli kär igen, jag vet inte längre om jag vill det. Och jag är så evinnerligt trött på dejtinglivet - önskar så att jag inte ska behöva lära känna någon ny, vill att rätt man ska trilla i huvudet på mig och svepa undan fötterna under mig.
Är inte intresserad av något re-bound, vill bara att allt ska lösa sig. Vill inte vara ensam något mer. 
Tack ❤️

Så klart jag inte känner noll. Jag känner sorg och det är fortfarande en människa jag håller av.

Jag förstår absolut vad du menar. 
Men jag känner sorg att det blev så här. Sorg över att vi inte skiljdes som vänner, och från min sida hade det alla gånger kunnat bli så. Jag respekterar hans beslut att stanna med sin familj, självklart. Men ett hej då och lycka till hade gjort processen att komma vidare lättare. 

Det finns inget enkelt svar, jag vet ju vad som är rätt. Jag hoppades att det skulle sluta annorlunda, att allt inte varit förgäves.  Att jag hade kunnat göra något. 
Att det inte blev "vi" har jag helt accepterat, men att behandla mig som att det är jag som gjort fel förstår jag inte.
Vi hade det helt fantastiskt och han fick mig att känna mig så uppskattad som ingen annan lyckats. 
Det är klart jag är ledsen, han gjorde mig sårbar och det gjorde att ont att upptäcka det.

Och anledningen till att jag inte sätter ner foten är för att jag inte ville vara den som förstörde. Att det skulle vara mitt fel att det blev som det blev.

Jag har dejtat en del ända sen i vintras, men jag är rädd att jag bara dövar förlusten av intimitet med sex. Är less på nya kontakter, vill bara ha någon att sitta nära i soffan och sova tillsammans med. Att prata med. 
Den här mannen jag har dejtat vet om det här, jag har inte på något vis försökt föra någon bakom ljuset. Jag tror inte det är en framtida fast partner men tills vidare kan vi hänga tillsammans så får vi se om det kan utvecklas känslor eller ej. 

Jag kom på en jämförelse om det här med känslor, att bara för att man sörjer betyder det inte att man inte är färdig med sitt beslut eller accepterar hur framtiden kommer bli.
Jag sörjer till exempel enormt att jag mest troligt aldrig kommer kunna få egna barn, det är nånting jag väldigt gärna ville men har accepterat i att det inte kommer bli.

Det hindrar inte att det hugger till i hjärtat varje gång en vän annonserar en graviditet, jag är glad för deras skull, men samtidigt ledsen för min egen. På samma sätt som jag önskar den här mannen all lycka tillsammans med sin familj, men ändå kan vara ledsen för vad jag har förlorat.

Nu går inte en kort relation och att bilda familj att jämföra på samma sätt så klart. Men känslan av att acceptera men ändå sörja känner jag igen. 

Jag ville bara inte vara ovän

Jag håller helt med dig, jag vet att han inte är bra. Men jag ville på något vis ha honom kvar i mitt liv, han betyder mycket för mig, trots hur han behandlat mig. Han fick mig att känna på ett nytt sätt och han fick mig verkligen att må bra, om än under en kort tid. 
Jag förstår att män kanske inte fungarerar på samma sätt och jag vet att vi har haft en sexuell relation. Och visst har jag velat det, men jag hade klarat mig utan. Ville inte känna mig bortkastad. 
Och jag förstår verkligen inte varför han vill göra mig illa, jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det. 

Jag hade inte försökt kontakta honom, att han blockat mig fyller ingen funktion annat än att såra mig.

Och jag förstår verkligen det där med att inte vara vänner med sina ex, har resonerat så med tidigare pojkvänner.
Men jag hade hoppats att vi kunde önska varandra lycka istället för att slänga bort oss på det här sättet. Så klart ska vi inte ha kontakt, vi hade inte kunnat vara vänner på det sättet, men ett gott minne hade i alla fall känts bra.

Att blocka någon som inte vill något illa, som inte kommer ta kontakt, som bara vill sköta sitt, bli lycklig och kanske ha ett fint minne av någon och något som betydde väldigt mycket. Det är det som sårar mig. 

Jag kan inte förstå vad jag har gjort honom för att han ska vilja såra mig.

Det handlar egentligen inte så mycket om honom, utan mer om hur jag mår i det här. Jag är ledsen att det blev så här. Ledsen  att jag fick känslor. Ledsen att han har lekt med mig. Ledsen att jag har svårt att gå vidare.

Han rör upp så mycket inom mig, som egentligen inte har med vår relation att göra eller att jag skulle ha känslor för honom fortfarande.
Jag har känslor för MIG som han triggar.