Han vågar inte

Fan vad ont det gör

Tack för peppen 🙄

Om han nu skulle göra det (risken finns ju) så kommer det hur som helst dröja månader innan han gör det pga semestrar, jobb på annan ort osv.
Så förhoppningsvis kan jag stå emot då. 

Det skulle han absolut inte göra, och hur som helst är ett öppet förhållande inte aktuellt för mig.
Jag har "sett mellan fingrarna" bara för att jag inte vill att det skulle ta slut. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, jag ville inte dela ens från början. Jag trodde och hoppades att det skulle bli vi. Att det var svårt förstod jag men att jag skulle hamna där jag inte kan stå upp för mig själv hade jag inte räknat med.

Jag är så otroligt trött på att vara så här ledsen och det som gör set extra jobbigt är att jag intalar mig själv att jag inte har rätt att vara lycklig. Jag är inte tillräckligt bra för att få vara glad. 

Det är inte lika smärtsamt som det varit tidigare, när det kändes som ett öppet sår som höll på att ta ihjäl mig. 
Nu är det mer ett ihärdigt malande som inte går över. 

Jag kanske har accepterat det för att jag har stuckit huvudet i sanden men det är inte min gej. 
Har man en partner så har man en partner, och då är det den som gäller eller så får man avsluta och gå vidare (vilket jag också sa till honom från början). 
Vad ni än verkar tro om mig är polyamoritet inget för mig.

Om det nu är så att han vill ha mig. Just nu inbillar jag mig att han har bedrivit någon form av välgörenhet eftersom jag har tvingat mig på honom. 

Och jag vet att jag sagt det förr, men nu ser jag verkligen ingen anledning till att han skulle höra av sig igen.

Vad är det vuxna och ansvarsfulla här? Blockera? Är det så enkelt? 
Avsluta det måste jag ju men hur? Hur man gör i både teori och praktik vet jag ju, men var finner man kraften och modet till det. 

Men jag har ju bestämt mig för att inte kontakta honom själv. Dels vill jag inte utstå förnedringen med att han kanske inte svarar, dels vill jag inte råka skriva så att någon annan ser det. I början var jag helt trygg med att skicka sms när som helst, han uppmuntrade det också och jag var aldrig rädd att hans fru skulle råka läsa. Han hade även uttryckt från början (innan jag blivit kär) att han ibland önskade att hon skulle gå igenom telefonen så att hon skulle förstå och själv ta upp en separation. Men det känns långt borta nu.  

Kan jag vänta till/om han hör av sig? Och står jag emot då 😔
Eller ska jag bara blocka utan att säga något (det känns så fel).

Nej jag har inte lärt mig något. 
Jag krånglar för att jag är rådvill och att hjärtat värker.
Mitt huvud vet det här, hjärtat ska bara hänga med. 

Jag vet att ni är less på att lyssna på mitt ältande. Men vem ska jag prata med om det här om jag inte kan skriva av mig i den här tråden? 

Fan, vad jag saknar hans meddelanden. 

Här sitter jag, ensam som bara den. Imorgon är det midsommar och jag kommer inte fira något. Jag har hemlängtan men längtar inte till något hemma. Vill bara komma bort. Och jag skulle vilja att han hörde av sig bara för att säga trevlig midsommar eller något. 

Jag vet att det kommer gå över. Jag fattar det. Men när? Och jag saknar honom även om jag vet att det är fel. 

Det är ganska precis ett år sedan vi träffades och förra midsommar hade vi kontakt hela dagen. Han berättade då att han var kär i mig, han längtade efter mig och saknade mig. Och jag sa, ta det lugnt. Vi har precis träffats, landa lite. Och han sa att han tänkte så klart som han aldrig gjort förr. Jag var så himla glad då. Jag var inte kär ännu, men jag var så lycklig. 

Jag vill bara vrida tillbaka tiden. Önskar att jag aldrig hamnat i den här soppan. Önskar att jag inte känt något. 

Tack ❤️
Önskar dig med en fin midsommar 💐
Jag jobbar imorgon, och det kommer bli en lång och stressig dag. Kanske det är precis vad jag behöver.