Mitt liv är ett helvete

Tråkigt att höra!!!!
Det enda som kan rädda dig är Jesus, ta emot herren och bli frälst.
Peace n love/kebabisak

Så hemskt kan väl ej livet vara om du valde att skaffa barn? 

Jo. 

Jag tror inte på gud.

Livet ger oss olika prövningar och är inte rättvist.
Du behöver hitta ditt eget värde, hitta saker som ger dig livskvalitet.
Bor ditt barn med dig?
Vad jobbar du med?
Vad får dig att må bra?

Ja.
Kontorsjobb.
Inget.

Hur gammalt är barnet?

Du har gått igenom saker som kan knäcka den starkaste. Jag vet hur det är att känna sig på absoluta botten.

Men självmord är inte ett alternativ. Du har barn som behöver dig. Jag har på nära håll sett hur ett självmord påverkar barnet/barnen som blir kvar. Och tro mig: Det vill du inte utsätta dina barn för. 

Det må låta hårt, men den rätten har man inte som förälder. De har det ALDRIG bättre utan dig. Tvärtom lämnar du dem att leva i ett känslomässigt kaos och med outhärdliga tankar om att du som förälder inte älskade dem tillräckligt för att stanna kvar. 

Och ärligt talat verkar du inte gå till någon bra terapeut. Du behöver komma till någon som kan hjälpa dig att se ljuset, även när det ser som mörkast ut.

Du både behöver och förtjänar den hjälpen. Någon som också kan stärka dig i ditt egenvärde och också få dig att inse att du är värd en partner (och andra människor) som är bra för dig. Det är lätt att falla för "fel" personer när man blivit behandlad så som du har blivit. Det är lätt att dras till det man känner igen, även om det inte är något eller någon som tillför något positivt i ens liv. 

Jag hoppas i alla fall att du ska förstå att dina barn behöver dig. Och att du själv förtjänar att gå vidare i livet. Att se att det faktiskt finns en strimma ljus där, bortom allt det mörka. 

Och så en sista sak. När jag läser det du skriver, får jag bilden av en människa som är både stark och intelligent. Välformulerad och stringent. Har du provat att skriva för att må bättre psykiskt? Du har ju (formulerings)gåvan. Varför inte prova att använda den på ett sätt som kan gynna och hjälpa dig själv? 

Ibland är det lättare att få perspektiv och bearbeta saker när man fäster dem på papper. 

 

Kramar från en som tror på dig! 

 

 

Då behöver du e ny psykolog!
Du har skaffat barn och har ansvar för det.
Beroende på ålder så sätt upp rutiner och aktiviteter som du och barnet gör ihop.

Jobba så ekonomin är jämn.

Hitta guldkorn i vardagen.
Börja med att le , i början är det fake men ju mer du ler ju lättare blir det.

Du vill inte att ditt barn blir lika traumatiserad som du blivit och det är bara du som kan se till att det blir så

Jag kommer inte ta livet av mig.

Men orkar inte mer. Svårt att få ihop det. Känns som om jag kommer dö snart ändå.

Det finns inga guldkorn.

Mina barn blir inte traumatiserade. Jag är extremt bra på att dölja min ledsnad och ångest. En överlevnadsteknik från barndomen och mitt syskons terror. Visade jag minsta känsla eller reaktion hade jag varit mördad nu. Jag bar tvungen att le och låtsas som om allt var bra när mitt syskon tvingade i min mamma en massa mat tills hon spydde. Annars hade han dödat oss.

Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är och du har redan berättat att du inte tror på Gud,men jag hade för många år sedan en tid i livet där mycket sorg och ensamhet tog gro i mig och av en slump såg jag en skylt på vägen hem att kyrkan hos oss skulle börja med familjemiddagar en gång i veckan. 

Jag blev nyfiken och gick dit med min 5-åring.
Det var jättetrevlig, massor av familjer från trakten deltog och jag kände igen några stycken.
Vi åt middag tillsammans med barnen och efter maten gick barnen med några ledare till ett annat rum och pysslade medan vi vuxna fikade.
Prästen deltog alltid vid dessa middagar och han ställde alltid en nygiken och bra frågeställning till oss deltagare kring olika livsfrågor.
Det var en sådan givande och kärleksfull stund att vi återkom dit ofta ofta.
Det gav mycket att träffa andra människor med olika livsöden som de var modiga att dela med dig av. Man gick alltid starkare ut därifrån.
Fick även nya vänner. 
Vi var helt vanliga människor med helt normala och onormala bakgrunder. 

Så kanske ge kyrkan en chans bara för att möta andra människor.
Många gånger söker folk till kyrkan när livet är vilset och i gungning.
Min dotter uppskattade det lika mycket hon och hon och några andra barn började sedan i kyrkokören.
Jag besökte aldrig innan kyrkan men sjöng i kyrkans kör som ung så det kände jag till.

Jag bär inte överhuvudtaget inte dina livsutmaningar., men jag delar ditt öde med att folk spontant har sagt till mig att de inte förstår hur jag orkat. 

Mitt liv är dock inte alls ett helvete, och jag är inte heller säker på att ditt liv faktiskt är det. Fyllt av sorg, förtvivlan och jobbiga upplevelser, absolut, men i min värld låter det snarare som att du upplever den där särskilt sorts ensamheten som uppkommer utifrån att dina erfarenheter skiljer sig så från de flesta andra.

Många tror att a, b, c, och 1, 2,3 olyckorna skulle knäckt dem och att alla trauman och sorger automatiskt ackumuleras till att någon blir knäckt, men riktigt så enkelt är det inte. I överlevnad har du överlevt och faktiskt klarat långt mer än vad folk föreställer sig.

Själv minns jag när jag drog slutsatsen att folk faktiskt inte kan förstå, och att jag liksom inte kan lägga fokus på att förklara delar av mitt öde, utan faktiskt fokusera på att snarare på att försöka få andra att vara förstådda genom att försöka sätta mig in i vad andra berättade om sig själva och höra deras beskrivningar om sina erfarenheter och problem. 

Paradoxalt tror jag att du snart är ute ur helvetet igen. Inte för att ditt förflutna kommer se annorlunda ut, utan för att du faktiskt är fylld av överlevnad och livskraft. Ur allt det där eländet du fått har du också fått ett kvitto på att livet ger vad det ger och man får överleva bäst man klarar.