Mitt liv är ett helvete

Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är och du har redan berättat att du inte tror på Gud,men jag hade för många år sedan en tid i livet där mycket sorg och ensamhet tog gro i mig och av en slump såg jag en skylt på vägen hem att kyrkan hos oss skulle börja med familjemiddagar en gång i veckan. 

Jag blev nyfiken och gick dit med min 5-åring.
Det var jättetrevlig, massor av familjer från trakten deltog och jag kände igen några stycken.
Vi åt middag tillsammans med barnen och efter maten gick barnen med några ledare till ett annat rum och pysslade medan vi vuxna fikade.
Prästen deltog alltid vid dessa middagar och han ställde alltid en nygiken och bra frågeställning till oss deltagare kring olika livsfrågor.
Det var en sådan givande och kärleksfull stund att vi återkom dit ofta ofta.
Det gav mycket att träffa andra människor med olika livsöden som de var modiga att dela med dig av. Man gick alltid starkare ut därifrån.
Fick även nya vänner. 
Vi var helt vanliga människor med helt normala och onormala bakgrunder. 

Så kanske ge kyrkan en chans bara för att möta andra människor.
Många gånger söker folk till kyrkan när livet är vilset och i gungning.
Min dotter uppskattade det lika mycket hon och hon och några andra barn började sedan i kyrkokören.
Jag besökte aldrig innan kyrkan men sjöng i kyrkans kör som ung så det kände jag till.