Mitt liv är ett helvete

Du har gått igenom saker som kan knäcka den starkaste. Jag vet hur det är att känna sig på absoluta botten.

Men självmord är inte ett alternativ. Du har barn som behöver dig. Jag har på nära håll sett hur ett självmord påverkar barnet/barnen som blir kvar. Och tro mig: Det vill du inte utsätta dina barn för. 

Det må låta hårt, men den rätten har man inte som förälder. De har det ALDRIG bättre utan dig. Tvärtom lämnar du dem att leva i ett känslomässigt kaos och med outhärdliga tankar om att du som förälder inte älskade dem tillräckligt för att stanna kvar. 

Och ärligt talat verkar du inte gå till någon bra terapeut. Du behöver komma till någon som kan hjälpa dig att se ljuset, även när det ser som mörkast ut.

Du både behöver och förtjänar den hjälpen. Någon som också kan stärka dig i ditt egenvärde och också få dig att inse att du är värd en partner (och andra människor) som är bra för dig. Det är lätt att falla för "fel" personer när man blivit behandlad så som du har blivit. Det är lätt att dras till det man känner igen, även om det inte är något eller någon som tillför något positivt i ens liv. 

Jag hoppas i alla fall att du ska förstå att dina barn behöver dig. Och att du själv förtjänar att gå vidare i livet. Att se att det faktiskt finns en strimma ljus där, bortom allt det mörka. 

Och så en sista sak. När jag läser det du skriver, får jag bilden av en människa som är både stark och intelligent. Välformulerad och stringent. Har du provat att skriva för att må bättre psykiskt? Du har ju (formulerings)gåvan. Varför inte prova att använda den på ett sätt som kan gynna och hjälpa dig själv? 

Ibland är det lättare att få perspektiv och bearbeta saker när man fäster dem på papper. 

Kramar från en som tror på dig!