Jag vill bara ha gemensam ekonomi om jag gynnas av det. Rätt eller fel?

Jag vill gärna dela på helgerna, även om jag kan köpa att jag får städa på veckodagarna.  Till en viss gräns kan det väl vara skönt att han tar barnen och jag kan pyssla med lite sysslor. Men som det har blivit för oss är jag allt annat än nöjd med. Han tar sin egen tvätt, det är allt. Nu när vi pratade om att jag mår dåligt tycker han att jag ska sätta ned foten mot honom.  Han är omtänksam men dålig på att se vad som behöver göras. Och jag är dålig på att säga till, vill inte vara en morsa. Så ja, jag håller med dig.

Hur ska  det då bli när ni bor i hus med allt som måste skötas där rent praktiskt?  Och dessutom med en icke fungerande ekonomi som kommer bli ännu värre med allt vad ett hus kostar. 
Ni gräver fram  er egen skilsmässa tycker jag det låter som rent krasst. Ni är inte redo alls för att bo i hus.

Gemensam ekonomi var en självklarhet för oss så fort vi skaffade gemensamt barn.  Det kändes självklart för annars skulle det bli alldeles för mycket diskussioner kring vem som ska betala, vem som ska VABa, vem som ska vara föräldraledig, e.t.c.

Nu är vi gifta utan äktenskapsförord så kanske i en annan situation än er. Jag har nog kanske 30-40% högre lön än frun. Hon har varit föräldraledig lite mer från början men nu är det jag som tar ut fler föräldradagar.

Vi har lagt upp det så att alla inkomster går in till det gemensamma och sen får var och en en fast månadspeng som man kan köpa saker för om man inte vill att den andre ska se/diskutera eller lyxkonsumtion för att unna sig själv, exempelvis presenter till varandra eller sig själv. Vi har sagt att allt man vill köpa får tas från gemensamma kontot om man vill. Vi har nog aldrig bråkat om pengar, troligen för att vi inte behöver vända på varenda krona. Personliga månadspengen är lika för båda och i storleksordningen ca 10% av min inkomst efter skatt. Sparande tas från gemensamma kontot.

Jobbar man extra eller gör karriär så har ju den andra parten möjliggjort det genom att sköta hem/barn mer, då känns det i alla fall för mig helt rimligt att båda får ta del av de extra pengar den som jobbar mer drar in. Vill man säkerställa att var och en känner att det lönar sig att dra in extra pengar är kanske en procentuell utifrån inkomst ett bättre upplägg.

Har lite svårt att få grepp om hur mannen och er relation egentligen är. Å ena sidan skriver du att han vill spara till er, är omtänksam och bryr sig. Å andra sidan att han bara bryr sig om jobbet (=skiter i sitt barn), ska tvinga dig att jobba 100%, är slösaktig och gör inget hemma.

Oavsett så tror jag, som andra i tråden, att ni behöver reda ut grundläggande frågor. Arbetsfördelning kring hem och barn, hur ni ser på tid med barn och familj samt vilka mål ni har kring exempelvis husköp.
För mig är det inte konstigt om han lägger lite mer tid på jobb än vad du gör och du gör lite mer hemma, det där varierar ju över tid beroende på vad läget är med jobb (såklart ska han inte prioritera jobb jämt utan lägga tid på barn och familj också och såklart ta ut föräldraledighet).

När det sen gäller ekonomin så finns det många sätt och inget är rätt eller fel, bara man är överens och det känns rättvist.
Vi har alltid haft gemensam ekonomi, eftersom vi haft gemensamma mål. Och har någon behövt mer pengar under en tid pga dyrare hobby eller dylikt har vi snackat om det och unnat varandra det (brukar jämna ut sig över tid). Ska sägas att vi har bra löner och ungefär samma nivå, så det har förstås underlättat.

Det har kommit många bra råd i tråden, antingen procentuell fördelning eller gemensam med fickpengar. Hur resonerar ni kring att du har barn sen tidigare? Det gör ju er ekonomiska fördelning lite mer komplex, men har man samma mål och en vilja att det ska fungera och kännas rättvist för båda så borde ni kunna diskutera det och lösa det.

Alltså;  varför har ni barn om ni vill lämna dem på en förskola där de aldrig får träffa er för att ni ska få in mer pengar bara för att det är kul med karriär?

Fråga inte mig. Jag fick honom att skriva på enskild vårdnad till mig för att vår andra son skulle få alla föräldradagar. Annars hade han börjat på förskolan när mina dagar var slut och sambons hade brunnit inne för han anser inte att vi har råd med att han tar föräldra-ledigt. Han tycker sonen skulle börjat på förskolan när han fyllde 1 och jag skulle börjat jobba, men jag vägrade. 

Nu verkar ju inte TS frågat vad han menar med det, så jag gissar det är för att säkra sin tillgänglighet på jobbet att kunna ta olika skift eller liknande vid behov. Inte for att jobba dygnet runt och inte träffa barnen.

Förlåt för mina följande ord men du har ett rövhål till sambo!
Varför i all sin dar skaffade du barn med en sån idiot?
Det där är ingen fadersfigur! Han ska inte ha barn!

Får man inte spara dagar efter de fyller ett?

JO, upp till en viss ålder. Men de hade legat på TS sambo och han verkar inte vara en ansvarstagande pappa som hade lyft ett finger för att hans barn skulle få lite längre sommarlov.