Varför vill inte folk få söner??

Intressant att allt jag säger på samma tema du lyfter är fel men du har rätt. 

Ditt sista stycke är för övrigt bara vidrigt. Du borde skämmas. Stackars din son.

 

Inte man - du. Du vill att dina egna drag ska gå vidare. Prata bara för dig själv.

Själv har jag lätt att knyta an till barn som inte är mina egna och jag ser inte hur det skulle förändras framåt. 

Fast det är nog rätt allmänmänskligt. Det ser man ju bara på att så många barnlösa par försöker med precis alla fruktsamhetsbehandlingar först, innan de överväger att adoptera i stället. Och att många av dem också väljer bort att adoptera i slutändan. 

Fast det är också en helt annan sak än att kunna knyta an till ett ickegenetiskt barn.

Det kan ju ha med att göra att adoption är omgärdat av många regler från hemländerna. Det är inte så enkelt som man kan tro. Edward Blom t ex och hans fru fick inte adoptera pga övervikt. Nu har de tre biologiska barn.

Det är lika ofta hemländerna som väljer bort par här i Sverige som tvärtom. Det kan handla om vikt, hur länge man varit gift, instabil ekonomi mm mm. Betydligt högre krav än man har för att skaffa ett biologiskt barn (noll krav). 

Jag tycker det är helt naturligt att undersöka möjligheterna för ett biologiskt barn först. Det kan ju gälla något enkelt, som att man bara behöver någon annans sperma t ex. Det är ju i det närmaste gratis att fixa i jämförelse med en adoptionsprocess. 

Ja, men även att paren bestämmer sig för att inte göra det. 

Om man behöver någon annans sperma blir ju barnet inte biologiskt. I alla fall inte mannens.

Själv bidrar jag med två fantastiska unga män. Akademiker, kloka, socialt kompetenta.

Att vara mamma till pojkar har varit fantastiskt roligt. Om vi lyckats få ett tredje barn hade jag innerst inne önskat mig en pojke till.

Nu kanske detta inte är något man tänker på direkt, men det är större chans att få barnbarn om man får en dotter. Enligt en studie gjord på Stockholms universitet så är 22% av 45-åriga män barnlösa medan bara 13% av kvinnorna. Och denna skillnad är ökande enligt den trend som råder.

Fler kvinnor skaffar barn på egen hand. 

Desto viktigare att uppfostra en bra man då. Intressant ändå om det varierar bland olika kategorier i samhället. De jag umgås med (akademiker i 35-40-årsåldern) är fler kvinnor än män frivilligt barnfria.

Ja, ju högre lön mannen har ju högre sannolikhet att han blir pappa. Inkomstskillnaden mellan män som blir pappor och dem som inte blir det ökar. 

Det är inte så konstigt. Det är svårt för en kvinna att kombinera någon större karriär med barn, utan att det blir lidande någonstans. Det är väl jättebra att de kvinnorna själva inser det. Karriärkvinnor gifter sig ju också med karriärmän, om de gifter sig alls. Många förblir singlar också. Medan framgångsrika män har lätt att få partners, och för dem är det ingen nödvändighet att kvinnan också gör karriär. Tvärtom kan det vara en fördel om kvinnan vill vara hemma några år och ta allt med barnen och hushållet, och därefter kanske arbeta lite deltid, eller pyssla med välgörenhet om det är vad hon känner för. 
Jo, och DET är ju inte heller så konstigt. Kvinnor som är lite fiffiga, söker en bra familjeförsörjare. Dessutom har framgångsrika män för det mesta egenskaper som är attraherande även på kvinnor: intelligens, en högre kroppslängd än genomsnittet, ett snyggare yttre än genomsnittet, självförtroende, social kompetens, ledaregenskaper o.s.v.. Stenålderskvinnan i oss känner igen en man som kan skydda oss och våra barn, så att både hans och våra gener kan gå vidare in i framtiden. För hon - stenålderskvinnan i oss - är i grunden densammam som för tiotusen år sedan vid iskanten.

Jag skulle säga att det inte är lika svårt som förr för en kvinna, då jag har väldigt väldigt många vänner och bekanta och kollegor som är föräldrar, har doktorsexamina eller chefsroller. Menar du att du inte känner såna? Däremot krävde ju det att deras män ställde upp och var jämlika, stt msn kanske doktorerade klart och sen skaffade barn, eller väntade på karriären till barnen var lite äldre. (Eller som jag, gjorde karriär först - men det är mer riskabelt om man vill ha barn.)

Däremot tycker jag mig se att fler kvinnor som vill göra karriär eller bara resa mycket och ha ett annat sorts liv nu väljer bort barn. Det kan man ju nu på ett helt annat vis än förr, när kvinnor var mer beroende av en mans försörjning. 

En rolig sak med en son är ju dock att det är större chans att efternsmnet i ens släkt fortsätter och fortlever. Även om det är mer vanligt idag än förr stt kvinnans efternamn är kvar (vi har så tex)  ser jag ändå bland vänner som gift sig att msn oftast tar killens.

Jag har ju en son och en dotter i tjugoårsåldern  båda är lika underbara ovh mysiga. Sonen är nog ännu lite mer mån om mig som mamma. 

Pojkar mognar oftast lite senare än flickor och han var ju lite busig som liten, men nu är han superlugn och klok. 

Jag älskar båda mina barn och ser ingen skillnad på könen.