Varför vill inte folk få söner??

Har det inte att göra med att det är flest kvinnor som skriver här och att det känns lättare att uppfostra en dotter eftersom man kan känner till hur det är att vara flicka?

Jag har en son och det som varit svårt (och som jag gissar är lättare om jag fått en dotter) är att hans intressen har min man mycket lättare att engagera sig i. Dataspel, fighting-filmer, museum om vapen/krig, fotboll mm eftersom han själv haft dom intressena när han var liten.

Jag har spenderat många, ganska tråkiga, timmar tittande på saker där jag har noll intresse för där jag märker att min man, förutom att det är roligt att vara med sonen, faktiskt har ett visst intresse. Nu är min son intresserad av typiska kill-saker så detta gäller förstås inte alla pojkar och jag kan också tycka att t ex fotboll är kul men inte så att jag vill betala 2000 kr för att se Arsenal.

Idag när han är 15 år kan vi hitta fler intressen som vi delar på riktigt men A-traktorn, mopeden mm kommer jag inte kunna hjälpa honom med.

Betackar mig genus-trams, jag generaliserar för att göra saken tydlig, ni förstår alla vad jag menar!

Hade man fått "välja" så hade jag klart valt att få en pojke. Av den anledningen att jag har lättare att förstå pojkar, är mer intresserad av pojkar. Har själv alltid varit "pojkflicka", varit intresserad av "pojkiga" saker. Har dessutom en mamma som är lite udda, kanske det hjälpt till, så hon har inte uppfostrat mig till att bli kvinna. Aldrig introducerat "tjejgrejer" som hushållssysslor, smink, kläder, hudvård, hårborttagning, allt vad det nu är. Min syster hade kompisar som lärde henne det där, jag umgicks mest med killar. I och med att jag aldrig blev introducerad så fick jag heller aldrig något intresse för såna där saker. Tror många är förvånade att jag ens är heterosexuell. Jag kan försöka kladda på mig lite mascara och ögonskugga vid speciella tillfällen mest för sakens skull, men det gör verkligen detsamma! Klär mig helt och rent och bekvämt, är totalt ointresserad, skulle lätt kunna gå på bröllop i mysbyxor! Får påminna mig om och tvinga mig att raka ben och armhålor på sommaren, för visst fasen ser det lite bättre ut.

Så jag känner att jag inte skulle ha någonting att erbjuda en flicka. Jag skulle inte kunna vägleda henne att bli en kvinna, utan hon skulle antagligen typ bli samma slas-has som jag om ingen annan kom och styrde upp det, och det känns väldigt olustigt! Skulle dessutom ha svårt att introducera dockor, "flickiga" saker, "flickiga" intressen då jag har noll koll och inte har minsta intresse av sånt själv! Har mycket lättare att välja ut "en frän bil" än "en söt docka", tycker alla ser typ likadana ut.

Det kanske är något med att kvinnor är just på FL, tror balansen här är rätt kvinno-viktad.

Det du skriver kan ju vara rätt men det beror ju lika mycket på dina intressen med, och mammans vilja att kanske utforska nya ämnen. 

Jag är nog till utseende en rätt tjejig kvinna som gärna pysslat med hår och naglar. Däremot är mina intressen  också ?killiga? eller det man normalt tillskriver män eftersom jag älskat lera, ishockey, motorcyklar etc. Har även tränat kampsport och gjort en militärutbildning. Jag har nog mest vatit brett nyfiken på det mesta i livet, eftersom jag gärna gått från träning i lera och slask till en spabehandling. Så jag har aldrig känt att det skulle begränsa mig i min uppfostran av ett barn.

Det enda jag inte gör själv är att köpa hem fejkvapen och liknande eftersom jag inte anser att det är leksaker. Nånstans kommer ju även ett intresse för vapen ifrån, du föds ju inte med att vilja ha en Ak4.

Jag tänker också att det är en fara i att bara vilja ha sina barn med intressen  man själv har - för det kan ju begränsa dem att hitta vad de brinner för. De ksn ju älska något jag tycker är urtrist - men då får man väl se det ur deras lycka över det? Jag red som liten, mina föräldrar var jätterädda för hästar men pappa följde med VARJE vecka i 8 års tid till ridhuset, hjälpte mig sadla och tränsa i flera år trots han var jätterädd (har jag insett i efterhand). Han har inget hästintresse, och fick det inte heller,  men vi bondade jättemycket över den aktiviteten varje vecka och han  fick även vänskap med andra medföljande pappor som gjorde samma sak. De fick en fikastund i veckan, och vi fick närvarande pappor, även om vi inte delade intresset.

Men ändå är det nog så att du bara haft "tur".

Länkad artikel skriver att både anekdotisk bevisföring ("hur de flesta upplever det") och forskning visar att morföräldrar är närmare barnbarnen än farföräldrarna, och försöker beskriva möjliga orsaker.

www.verywellfamily.com/maternal-vs-paternal-grandparents-1695874

Källor till den:

Chan CG, Elder GH. Matrilineal Advantage in Grandchild-Grandparent Relations. Gerontologist. 2000;40(2):179-190. doi:10.1093/geront/40.2.179

Bishop DI, Meyer BC, Schmidt TM, Gray BR. Differential Investment Behavior between Grandparents and Grandchildren: The Role of Paternity Uncertainty. Evol Psychol. 2009;7(1):66-77. doi:10.1177/147470490900700109

Uhlenberg P, Hammill BG. Frequency of Grandparent Contact with Grandchild Sets: Six Factors That Make a Difference. Gerontologist. 1998;38(3):276-285. doi:10.1093/geront/38.3.276

Danielsbacka M, Tanskanen AO. Adolescent grandchildren's perceptions of grandparents' involvement in UK: An interpretation from life course and evolutionary theory perspective. Eur J Ageing. 2012;9(4):329-341. doi:10.1007/s10433-012-0240-x

Muennig P, Jiao B, Singer E. Living with parents or grandparents increases social capital and survival: 2014 General Social Survey-National Death Index. SSM Popul Health. 2018;4:71-75. doi:10.1016/j.ssmph.2017.11.001

Det är simpelt. Blir du far till en dotter behöver du "bara" vara en bra far. Blir du far till en son behöver du även vara en bra manlig förebild, vilket ibland kan krocka med att vara en bra far.

Sorry men den forskningen köper jag inte. Delvis för att den inte är baserad  på hur vi har det i Sverige utan vad jag ser mer i USA där jämställdheten ligger en bra bit efter oss.

Detta att kvinnor roddar hushållet och bestämmer vem man träffar är också inte en naturlag. Det verkar ju också som att om man växer upp i en familj där man naturligt träffat både far och morföräldrar lika, eller deras närvaro värderats lika, som barn så för man det vidare. 

Det här att en pappa inte är lika säker på att han är genetisk far till barnet är ju också så dumt att klockorna stannar. Det skulle ju innebära att barn till folk som använt sig sv äggdonation då inte får nån alls nära kontakt med någon av far eller morföräldrar. 

Anekdotisk bevisföring är också totalt avhänget vilka du frågar.

Jag tror att det varit så att kvinnor tagit en större roll över hushållet historiskt, ja, och då har den egna mamman och pappan varit närmre om man inte aktivt jobbat på det. Nu ser inte samhället ut så på samma vis, så detta ändras successivt. Däremot tror jag fördomarna kring detta lever kvar. 

Fast det förekommer faktiskt, att mor- och farföräldrar inte är lika intresserade av barnbarn, som de inte är genetiska föräldrar till (t.ex. för att deras barn varit sterilt). Och särskilt inte om det även finns biologiska barnbarn att tillgå, hos barnets syskon. Det är inte så jättekonstigt egentligen. Man vill ju gärna se att ens egna drag och egenskaper gått vidare till barnbarnen - att man lever vidare genom dem. 

Ptja. Klart det finns. Och så finns motsatsen. Har själv adopterade vänner vars föräldrar är helt överförtjusta i barnbarnen trots noll genetiska länkar. De barnbarnen får ju med sig enormt mkt av de äldre som på så vis lever vidare på ett annat vis. 

 

Fast DET är ju en helt annan sak. Då är det mor-/farföräldrarna som SJÄLVA bestämt sig för att adoptera, efter att ha bearbetat sin egen barnlöshet, och kommit fram till att de kan öppna sina hjärtan för ett eller flera adoptivbarn. Vore ju märkligt om de inte kunde omfatta även dessas genetiska barn, i så fall. Eller adoptivbarn för den delen, om det skulle bli så.

Många ofrivilligt barnlösa väljer faktiskt också att INTE adoptera, när de uttömt de medicinska metoderna att få egna barn.

När det är ens barn som gör det, så blir man ju ställd inför fullbordat faktum, utan att ha blivit tillfrågad.

Jag har faktiskt tänkt tanken, att när jag får barnbarn genom min son så kommer jag nog när föräldrarna inte är precis närvarande... topsa lite inne i kinden. Och skicka till det släktforskningsföretag som redan har mitt, sonens, dotterns och exmannens DNA-profil. Just to make sure. Jag vill inte anknyta till ett barnbarn som senare visar sig inte vara mitt. Det handlar ju också om vart man vill styra arvet av klenoder som gått i släkten... 

Fast DET är ju en helt annan sak. Då är det mor-/farföräldrarna som SJÄLVA bestämt sig för att adoptera, efter att ha bearbetat sin egen barnlöshet, och kommit fram till att de kan öppna sina hjärtan för ett eller flera adoptivbarn. Vore ju märkligt om de inte kunde omfatta även dessas genetiska barn, i så fall. Eller adoptivbarn för den delen, om det skulle bli så.

Många ofrivilligt barnlösa väljer faktiskt också att INTE adoptera, när de uttömt de medicinska metoderna att få egna barn.

När det är ens barn som gör det, så blir man ju ställd inför fullbordat faktum, utan att ha blivit tillfrågad.

Jag har faktiskt tänkt tanken, att när jag får barnbarn genom min son så kommer jag nog när föräldrarna inte är precis närvarande... topsa lite inne i kinden. Och skicka till det släktforskningsföretag som redan har mitt, sonens, dotterns och exmannens DNA-profil. Just to make sure. Jag vill inte anknyta till ett barnbarn som senare visar sig inte vara mitt. Det handlar ju också om vart man vill styra arvet av klenoder som gått i släkten...