Varför vill inte folk få söner??

Det är så i min erfarenhet också, och jag tror att det är en ganska allmän gammal sanning, faktiskt:

A son is a son 'til he gets a wife, but a daughter is a daughter all her life. 

Det är ganska naturligt egentligen, att en man vänder sig till sin egen mor med frågor kring graviditet, förlossning, amning, spådbarnsvård... och så vidare, uppåt i barnens uppväxt. Hellre än till sin svärmor, som lätt upplevs som någon som kontrollerar en, letar efter fel, gärna vill ha det till att man inte är god nog åt hennes son.

När den egna mamman kommer på besök kan man slappna av och vara sig själv, och hon får gärna hjälpa till att städa. När svärmor ska komma på besök, så städar man halvt ihjäl sig innan, så att det inte ska finnas något att anmärka på. 

Det skulle förstås inte stå "en man", utan "man". Alltså en mamma... Varför kan man inte rätta inlägg här, åtminstone i fem minuter?

Fast det förekommer faktiskt, att mor- och farföräldrar inte är lika intresserade av barnbarn, som de inte är genetiska föräldrar till (t.ex. för att deras barn varit sterilt). Och särskilt inte om det även finns biologiska barnbarn att tillgå, hos barnets syskon. Det är inte så jättekonstigt egentligen. Man vill ju gärna se att ens egna drag och egenskaper gått vidare till barnbarnen - att man lever vidare genom dem. 

Fast DET är ju en helt annan sak. Då är det mor-/farföräldrarna som SJÄLVA bestämt sig för att adoptera, efter att ha bearbetat sin egen barnlöshet, och kommit fram till att de kan öppna sina hjärtan för ett eller flera adoptivbarn. Vore ju märkligt om de inte kunde omfatta även dessas genetiska barn, i så fall. Eller adoptivbarn för den delen, om det skulle bli så.

Många ofrivilligt barnlösa väljer faktiskt också att INTE adoptera, när de uttömt de medicinska metoderna att få egna barn.

När det är ens barn som gör det, så blir man ju ställd inför fullbordat faktum, utan att ha blivit tillfrågad.

Jag har faktiskt tänkt tanken, att när jag får barnbarn genom min son så kommer jag nog när föräldrarna inte är precis närvarande... topsa lite inne i kinden. Och skicka till det släktforskningsföretag som redan har mitt, sonens, dotterns och exmannens DNA-profil. Just to make sure. Jag vill inte anknyta till ett barnbarn som senare visar sig inte vara mitt. Det handlar ju också om vart man vill styra arvet av klenoder som gått i släkten... 

Fast DET är ju en helt annan sak. Då är det mor-/farföräldrarna som SJÄLVA bestämt sig för att adoptera, efter att ha bearbetat sin egen barnlöshet, och kommit fram till att de kan öppna sina hjärtan för ett eller flera adoptivbarn. Vore ju märkligt om de inte kunde omfatta även dessas genetiska barn, i så fall. Eller adoptivbarn för den delen, om det skulle bli så.

Många ofrivilligt barnlösa väljer faktiskt också att INTE adoptera, när de uttömt de medicinska metoderna att få egna barn.

När det är ens barn som gör det, så blir man ju ställd inför fullbordat faktum, utan att ha blivit tillfrågad.

Jag har faktiskt tänkt tanken, att när jag får barnbarn genom min son så kommer jag nog när föräldrarna inte är precis närvarande... topsa lite inne i kinden. Och skicka till det släktforskningsföretag som redan har mitt, sonens, dotterns och exmannens DNA-profil. Just to make sure. Jag vill inte anknyta till ett barnbarn som senare visar sig inte vara mitt. Det handlar ju också om vart man vill styra arvet av klenoder som gått i släkten... 

Fast det är nog rätt allmänmänskligt. Det ser man ju bara på att så många barnlösa par försöker med precis alla fruktsamhetsbehandlingar först, innan de överväger att adoptera i stället. Och att många av dem också väljer bort att adoptera i slutändan. 

Ja, men även att paren bestämmer sig för att inte göra det. 

Om man behöver någon annans sperma blir ju barnet inte biologiskt. I alla fall inte mannens.

Det är inte så konstigt. Det är svårt för en kvinna att kombinera någon större karriär med barn, utan att det blir lidande någonstans. Det är väl jättebra att de kvinnorna själva inser det. Karriärkvinnor gifter sig ju också med karriärmän, om de gifter sig alls. Många förblir singlar också. Medan framgångsrika män har lätt att få partners, och för dem är det ingen nödvändighet att kvinnan också gör karriär. Tvärtom kan det vara en fördel om kvinnan vill vara hemma några år och ta allt med barnen och hushållet, och därefter kanske arbeta lite deltid, eller pyssla med välgörenhet om det är vad hon känner för. 
Jo, och DET är ju inte heller så konstigt. Kvinnor som är lite fiffiga, söker en bra familjeförsörjare. Dessutom har framgångsrika män för det mesta egenskaper som är attraherande även på kvinnor: intelligens, en högre kroppslängd än genomsnittet, ett snyggare yttre än genomsnittet, självförtroende, social kompetens, ledaregenskaper o.s.v.. Stenålderskvinnan i oss känner igen en man som kan skydda oss och våra barn, så att både hans och våra gener kan gå vidare in i framtiden. För hon - stenålderskvinnan i oss - är i grunden densammam som för tiotusen år sedan vid iskanten.