Vad är orsakerna till adopterades psykiska ohälsa?

Att dom blivit lämnade av sina föräldrar. Det är ett mycket svårt trauma. 

Kan väl också vara känslan av att inte passa in kanske, alltid känna att man saknar något. Och även hur man blir bemött i samhället.. rasism osv kanske

Otacksamhet är deras största problem!

Eller omvänt att dom inte känner tacksamhet är nog deras största psykiska problem..

Om dom landar i att dom borde vara tacksamma i att någon ville adoptera dom från början ens så skulle dom kunna läka sina sk psykiska problem som dom själva har hittat på och må bra.

Alla människor har olika trauman och adopterade har inte mer än andra människor förutom deras egna tankar om att dom skulle vara mindre värda eller vad dom nu går runt och inbillar sig.

Det dom går och tänker är ju inte ens sant..Vissa av dom har haft det bättre än barn som inte är adopterade..

Har man vuxit upp på barnhem eller lämnats bort av sina föräldrar när man kommit upp i förskoleåldern, eller farit illa genom t ex långa institutionsvistelser innan adoptionen kan man ju tänka sig att det kan leda till psykiska problem i större utsträckning än om man adopteras som litet 0-1 årigt barn.

Har barn psykisk ohälsa, missbruksproblem etc. så titta på föräldrarna. Har jobbat ett antal år yrkesmässigt med barn/ungdomar och kopplingen ARV är tydlig. Att barn blir adopterade kan alltså ha sin orsak i att föräldrarna inte klarar av barnet pga sina egna (psykiska)problem. Denna ohälsa ärvs med stor sannolikhet vidare till barnet. 

Givetvis finns det andra orsaker också men jag ville belysa att arvet kan vara en anledning. 

Ska svara sen ikväll om jag hinner. Tycker 2 stycken eller åtminstone 1 svar hittils i tråden är helt uppåt väggarna. 

Fy fan för sådana människor alltså! Vet inte ett skit men har mage att uttala sig så grovt! Skäms!

Min mamma är adopterad på 40-talet, men har nordiskt ursprung. 

Hon har alltid haft känslan av att inte höra till, att bli dömd hårdare av sina föräldrar och andra pga att hon inte är deras "äkta" barn osv. 

Till detta kommer känslan av att ha blivit övergiven och alla frågor kring det, frågorna om vem man är och vart man kommer ifrån.

Känslan av att vara annorlunda. 

Ja, det är många faktorer som spelar in.

Har man dessutom ett icke-nordiskt utseende så kommer alla upplevelser av rasism och utanförskap ovanpå det. Det blir en hel del att processa. Fördelen för dessa barn är att det aldrig blir en överraskning att man är adopterad, eftersom det är uppenbart pga utseendet. 

Vissa mår utmärkt i sin situation medan andra mår piss. 

Ibland säger jag till min mamma att hon ju inte vet om hon hade känt si och så om hon hade varit biologiskt barn till sina föräldrar. Eftersom hon nu tolkar alla dåliga känslor som att de kommer av att vara adopterad. Men tyvärr finns det ju biologiska föräldrar som behandlar sina barn illa också. 

Det här gäller ju långt ifrån alla adopterade. Kanske om man kommer från en institution i Ryssland eller Rumänien, men de flesta barn som adopteras har helt vanliga föräldrar som adopterar bort sina barn pga fattigdom eller sociala stigma (ensam mor, barn med utlänning etc). 

Det var just detta min mamma upplevde, att någon kommenterade när de åkte förbi ett zigenarläger (som fanns förr) - sådär var dina föräldrar!! När hennes föräldrar egentligen var två helt vanliga personer som bara var väldigt unga och inte gifta och som senare blev två hårt arbetande individer med ett gott liv både ekonomiskt och socialt. 

Är inte det ganska förståeligt när man tänker efter?

Att inte veta var man kommer ifrån. Inte vara lik någon i sin egen familj. Inte veta något om sitt genetiska arv, om läkaren t.ex. frågar om sjukdomar i familjen. Kanske bli utsatt för rasism.

Det är inte så konstigt egentligen, kultur och tillhörighet både socialt och genetiskt är djupt rotad i oss redan från barnsben. Att slitas upp från sin gemenskap och kultur redan som liten, att se annorlunda ut, att bli behandlad som ens riktiga barn trots att man FAKTISKT INTE ÄR ens riktiga barn, att hamna i en familj som man inte delar blodsband med, att eventuellt hamna med biologiska syskon osv osv. Jag är inte ett stort fan av adoption och jag tycker att det ska vara absolut sista utvägen för någon. 

i många länder så är adoption inte tillåtet, man kan tekniskt sett ?adoptera? ett barn men inte på samma villkor som man tex gör i Sverige eller väst. Man tar inte ifrån barnet dens kulturella identitet, man tar inte Ifrån dem deras efternamn och man låter dem behålla så mycket som möjligt av sitt ursprung, barnen blir inte heller juridiskt ens egna barn och har därför möjlighet att ta del av eventuella arv sov som kanske finns av övrig efterlevande familj. 

visst man säger att man hjälper barn som annars hade haft det svårt osv men i slutändan tror jag det i grund och botten handlar om ens egen själviska vilja att vilja ha barn. Det bästa hade varit att så gott som möjligt försöka ge dessa barn ett värdigt liv där dem redan befinner sig, sk sponsring. att sponsra skolgång, boende osv.