Det finns mycket som visar på att adopterade idag lider av psykisk ohälsa i större utsträckning än andra.
Vad tror ni de främsta orsakerna till detta beror på?
Kom gärna med erfarenheter tankar och funderingar
Att dom blivit lämnade av sina föräldrar. Det är ett mycket svårt trauma.
Min mamma är adopterad på 40-talet, men har nordiskt ursprung.
Hon har alltid haft känslan av att inte höra till, att bli dömd hårdare av sina föräldrar och andra pga att hon inte är deras "äkta" barn osv.
Till detta kommer känslan av att ha blivit övergiven och alla frågor kring det, frågorna om vem man är och vart man kommer ifrån.
Känslan av att vara annorlunda.
Ja, det är många faktorer som spelar in.
Har man dessutom ett icke-nordiskt utseende så kommer alla upplevelser av rasism och utanförskap ovanpå det. Det blir en hel del att processa. Fördelen för dessa barn är att det aldrig blir en överraskning att man är adopterad, eftersom det är uppenbart pga utseendet.
Vissa mår utmärkt i sin situation medan andra mår piss.
Ibland säger jag till min mamma att hon ju inte vet om hon hade känt si och så om hon hade varit biologiskt barn till sina föräldrar. Eftersom hon nu tolkar alla dåliga känslor som att de kommer av att vara adopterad. Men tyvärr finns det ju biologiska föräldrar som behandlar sina barn illa också.
Otacksamhet är deras största problem!
Eller omvänt att dom inte känner tacksamhet är nog deras största psykiska problem..
Om dom landar i att dom borde vara tacksamma i att någon ville adoptera dom från början ens så skulle dom kunna läka sina sk psykiska problem som dom själva har hittat på och må bra.
Alla människor har olika trauman och adopterade har inte mer än andra människor förutom deras egna tankar om att dom skulle vara mindre värda eller vad dom nu går runt och inbillar sig.
Det dom går och tänker är ju inte ens sant..Vissa av dom har haft det bättre än barn som inte är adopterade..
De flesta barn är i förskoleåldern när de adopteras. Det är väl inte så konstigt att de påverkas av att komma till ett annat land där de inte kan språket eller är van vid maten eller kulturen. De blir till och med fråntagna sitt namn. Tittar du på de finska barnen som placerades i Svenska familjer under andra världskriget hittar du samma trauma.
Det är hemskt att vi i Väst köper barn från tredje världen, människohandel är alltid fel.
De flesta barn är i förskoleåldern när de adopteras. Det är väl inte så konstigt att de påverkas av att komma till ett annat land där de inte kan språket eller är van vid maten eller kulturen. De blir till och med fråntagna sitt namn. Tittar du på de finska barnen som placerades i Svenska familjer under andra världskriget hittar du samma trauma.
Det är hemskt att vi i Väst köper barn från tredje världen, människohandel är alltid fel.
Jag vet inte om det är relaterat till adoption eller min personlighet men när jag var i mitt ursprungsland och alla såg likadana ut, och jag likadan som dem så kände jag mig kass och blev deprimerad efteråt. Jag har alltid gillat mitt utseende kanske lite för mycket, tyckt jag var exotisk, snygg, gullig, annorlunda och gillat att vara "speciell". Sedan att se sig "själv" i andra och tycka att alla ser likadana ut att och att jag inte är speciell, det kändes tufft.
Det är inte på kort eller film, men i person så såg jag mig själv speglas överallt.