Det finns mycket som visar på att adopterade idag lider av psykisk ohälsa i större utsträckning än andra.
Vad tror ni de främsta orsakerna till detta beror på?
Kom gärna med erfarenheter tankar och funderingar
Jag vet inte om det är relaterat till adoption eller min personlighet men när jag var i mitt ursprungsland och alla såg likadana ut, och jag likadan som dem så kände jag mig kass och blev deprimerad efteråt. Jag har alltid gillat mitt utseende kanske lite för mycket, tyckt jag var exotisk, snygg, gullig, annorlunda och gillat att vara "speciell". Sedan att se sig "själv" i andra och tycka att alla ser likadana ut att och att jag inte är speciell, det kändes tufft.
Det är inte på kort eller film, men i person så såg jag mig själv speglas överallt.
Har flera vänner som är adopterade och deras liv har inte varit lätt för detta.
Först nu jag fick lite tid över att svara i tråden. Ska återkomma med bätre svar.
Såhär är det. är man under 4 år så har inte trauman någon större betydelse när det kommer till adoption. Visst, såklart har det ju det men det handlar om en 2 års period och sedan ser dom sina adoptiv föräldrar som sina riktiga föräldrar. Det handlar om att skapa en trygghet. Inte materiellt osv utan individ till individ.
Minns när jag var hemma hos min bästa vän i skol åldern. Var nog ca 11-12 år när hans mamma sa att hon älskade honom. Minns än idag hur paff och chockad jag blev, för sånt sa man ju bara inte utan det skulle ju vara underförstått då man var "deras barn" och var aldrig någonting som någonsin uttalades på riktigt.
Det var mera synd om föräldrarna som fick utså andra vuxnas kränkande attityder än om en själv som blev mulad av 5 pers i snön (Satt över min nacke och jag tappade luften o fick springa en äkta "kom under hökens vingar" varje dag för att komma fram till skolhuset ifrån bussen) och fasthållen och piskad med hopprep av äldre skol elever.
Men ska vara ärlig, mera synd o mamman såklart. Pappan tog det bättre och blev arg medans mamman ältade dagar o nätter ut.
Förlåt, minnena talade för mig i det tidigare svaret. Det jag skulle få fram var att så länge adoptiv föräldern är god och barnet inte innehar grova inlärningsproblematik, samt att barnet får känna sig trygg och i säker miljö, å går det inte skylla på tidigare trauman.
Otacksamhet är deras största problem!
Eller omvänt att dom inte känner tacksamhet är nog deras största psykiska problem..
Om dom landar i att dom borde vara tacksamma i att någon ville adoptera dom från början ens så skulle dom kunna läka sina sk psykiska problem som dom själva har hittat på och må bra.
Alla människor har olika trauman och adopterade har inte mer än andra människor förutom deras egna tankar om att dom skulle vara mindre värda eller vad dom nu går runt och inbillar sig.
Det dom går och tänker är ju inte ens sant..Vissa av dom har haft det bättre än barn som inte är adopterade..
Fråga mig som blev svulten, frös massor, fick krypa för mat, sedan såld, sedan kidnappad, sedan kidnappad o sedan såld för att att komma hit, få mitt ursprungsass slängt i soporna och elektrifierad med (oranga and) djur stängsel, nedsparkad för trapporna och jagad upp i träd med en vuxen som klättrade efter mig samt klippte mig med sax i örat och skrattade och sparkade och slog mig o hunden vartannat samt slog hästarna.
Ingen vuxen anmälde någonsin, runt omkring. Enbart talade med en pacefistiska manipulativa ljugande föräldern som dom trodde gott om då man var adopterad.
Dock så var den andra föräldern jäkligt snäll men var aldrig hemma p ga den elaka.
En vanlig dag. Glömt att lägga in en sked i diskmaskinen.Var rädd för personen i övrigt. Så skippade borsta tänderna då man bara ville gå till övervåningen för att vara så långt ifrån personen som möjligt. Somnade. Vaknade av att hela sängen flög upp och smackade en mot snedtaket över en klämd som en jävla fluga, för att efeter chocken inse att den hämtat mitt syskon i andra rummet och nu var på väg ner för trappan. Måste se till att vara den som går först ner för trappan för annars blir det syskonet som blir drabbad värst. Så jag går först och får sparken i ryggen och flyger ner för trappan för att sedan dras i örat eller armen hårt hela vägen bort till tvätt stugan för att där hotas att stängas in i torkåpet och inlåst i tvätt stugan eller komma ut men får då lavetter efter lavetter. Man tog upp händerna för att skydda sitt ansikte.(5 år gammal) Personen blir ännu mer förbannad för att man är rädd för den och tvingar en genom psykologiskt samtal att ta ner händerna för den lovar då att inte slå en igen. så man tar ner händerna och får slag efter slag i ansiktet.
Andra gånger så fick man knytnävs slag istället när man hade genomskådat lögnen. Hundne en border colli försökte skydda en och hotade den vuxna som då fick så mycket stryk och sparkar att den tjöt. Man återsamlade sig snabbt för att hjälpa hunden ifrå stryk och hunden återsamlade sig och hoppade in och skyddade en tillbaka. (DETTA HÄNDE AV DEN GODA ADOPTIVFÖRÄLDERN I SVERIGE)
Efteråt så försökte den manipulera en till att tro att det var ens pappa i hemlandet "som inte ville ha en" som hade slagit sönder en. Men beröm av andra vuxna det kunde den ta emot.
Försökte även ha sex med mig som 6 åring. När jag inte ville slicka personen så sparkades man ifrån sängen genom hela rummet och slog i byrån.
Ja, vi adopterade är jävligt otacksamma.
Jag älska djur med. Över allt annat.
Men med in syn så tror jag ärligt talat att det vore bäst att du inte har med djur att göra.
Men självklart så förstår jag att någonting har gått väldigt fel med dig. Så berätta gärna lite mer om dig själv så vi kan förstå dig framför att döma dig som ett narcissistiskt nedtryckande (kanske machiavellisktisk) rasist ?