Är romantiska komedier skadliga?

Ja, till viss del tror jag faktiskt det. Inte bara romantiska komedier heller, utan överhuvudtaget bilder och beskrivningar av vackra och åtråvärda män och kvinnor på film, i annonser, romaner, serietidningar, opera, teater, tavlor, skulpturer... och hur många unga flickor blev inte under någon period förälskade i Jesus förr, när Bibeln var allt som fanns att läsa, och hur många katolska ynglingar dyrkade inte Madonnan på ett sätt som gränsade till det erotiska..?

Detta har nog i alla tider varit ett dilemma för människan. Till och med på stenåldern tillverkades skulpturer av kvinnokroppar som ansågs vara attraktiva då (mycket former, eftersom det var svårt att få tillräckligt med mat i sig på den tiden, och då var fettreserver något åtråvärt).

Men förr eller senare har de flesta lyckats släppa fantasierna, och bli förälskade i en alldeles vanlig man/kvinna på riktigt. Svårast att skilja på fantasi och verklighet, har de som är mycket ensamma och BARA har fantasivärldarna att trösta sig med. Då blir även idealbilderna av det motsatta könet mer uppskruvade och rigida, liksom att förväntningarna på hur det ska gå till att träffa någon, blir mer orealistiska.

Third Person. Liam Neeson, 60, Olivia Wilde, 28
Indiana Jones och det sista korståget. Sean Connery, 58, Alison Doody, 22
Entrapment. Sean Connery, 68, Catherine Zeta Jones, 29

Laddat möte. Susan Sarandon, 43, James Spader, 29
Suddenly Naked. Wendy Crewson, 45, Joe Cobden, 23
Alfie. Susan Sarandon, 57, Jude Law, 31

Tror att det kan vara skadligt lite på samma sätt som porr är för unga och lättinfluerade män.

Även om vi på ett logiskt plan inser skillnaden mellan verklighet och fiktion så formas det ideal inom oss om vi regelbundet konsumerar dessa filmer. Om det så sker med eller undermedvetet. 

Ideal som sedan kan bli svåra att leva upp till när man väl hamnat i en relation med en verklig person. 

Håller med. dels är det totalt världsfrånvänt innehåll, alltid enligt samma mall och lämnar inget utrymme åt realitet. Bort med skiten. Alla som följer dessa komedier stenhårt i min närhet har orealistisk bild av kärleken och äktenskap och har inga fungerande relationer. Man lyfter även fram märkliga nidbilder och stereotyper. så tröttsamt. 

Hoppas att du har samma syn på porr. På tal om verklighetsfrånvänt. 

Det blir svårare för män och kvinnor att mötas också, på grund av att idealen i populärkultur för män respektive populärkultur för kvinnor, är så totalt olika. Jag skrev en uppsats om detta i kiosklitteraturen (hårdkokta deckare jämfört med Harlekquinromaner) på gymnasiet, det var faktiskt väldigt intressant. 

I de hårdkokta deckarna hade detektiven relationer med många olika kvinnor. De omnämndes som "sängkamrater". Kvinnorna var i 20-årsåldern, "voluptous", hade stora bröst och fylliga läppar, de var sensuella, utmanande, tog själva initiativ till sex. De rökte, spottade inte precis i glaset, och arbetade ofta som typ nattklubbssångerskor eller strippor.

Sedan fanns det ofta även en kvinna i boken som var ordentlig och pryd och som var olyckligt kär i detektiven (hon kunde t.ex. vara sekreterare på hans kansli, precis som Miss Moneypenny hade en sådan tjänst i James Bond-filmerna). Hon var också lite äldre än nattklubbssångerskorna - typ 28, HU så hemskt när detektiven var flera år äldre än så! Detektiven var inte intresserad av henne, hon var för trist (och GAMMAL som sagt) utan retades bara med henne.

I Harlequinromanerna var huvudpersonen alltid en ung kvinna som var olycklig för att hon var ensam i världen (vuxit upp på barnhem då föräldrarna omkommit, eller hos någon släkting som slängde ut kvinnan tidigt, eller elak styvmor-problematik) och längtade efter trygghet. Hon var oskuld och mycket ordentlig (i dagens Harlequinromaner brukar kvinnorna dock ofta ha haft någon trasslig relation med en mansgris bakom sig).

Hon träffade genom en fantastisk slump en brittisk lord, amerikansk senator, högt uppsatt läkare inom WHO som arbetade i krisområden, ambassadör eller liknande som var jättesnygg och hade typ ALLA manliga egenskaper, förutom att han var välutbildad, rik, framgångsrik o.s.v.. Mannen försökte alltid förföra den unga kvinnan, men hon stod på sig trots att hon var kär. Det slutade alltid med att de gifte sig, det var "dygdens lön" för att hon inte hade legat med honom utan vigsel, och i och med äktenskapet kom hon äntligen i trygghet för livet. Ofta var det en epilog också, där man fick veta hur många barn de fick. 

Med dessa diametralt motsatta fantasivärldar, så är det inte konstigt om män och kvinnor har svårt att mötas! 

Ja självklart. 

Det påstås så mycket. Och ja, för en liten grupp som inte kan skilja på fantasi och verklighet stämmer det säkert, precis som med actionfilmer eller porrfilmer, som någon skrev.

Men generellt har kvinnor knappast orealistiska förväntningar på män. Många verkar snarare ha för låga krav eller fel sorts krav, om man ser till vilka stolpskott de fastnar med och ibland skaffar barn med.

Romantiska komedier och andra mer lättsamma relationsdraman, handlar dessutom ofta om ganska vanliga kvinnor och män med fel och brister, som trasslar till det för sig men tillslut finner varandra. Knappast några superhjältar eller dylikt.

Romantiska filmer är inte bara Askungesagor som Pretty Woman. Tänk i stället När Harry mötte Sally, som absolut inte handlar om någon ouppnåelig man eller kvinna. Fler dylika filmer är som den senare.

Ett minst lika stort problem är i så fall, som någon skrev, Hollywoods ibland bisarra åldersskillnader. Medelålders manliga skådespelare med betydligt yngre kvinnliga skådespelare. Men jag tror inte att det får vanliga män att tro att de ska få en 20 år yngre donna. Eller?

Konversation mellan min gifta väninna och min ständigt singelväninna nu under julledigheten:

SV- detta år ska jag möta den stora kärleken! En man som värnar om mig, som är händig och fixar saker i hemmet åt mig.

GF- good luck. Jag ger det ett år, sen sitter han där med tv-spels konsolen i handen och lägger knappt märke till att du ens är hemma. 

SV- fast en sån man vill inte jag ha!

GF- därför kommer du även förbli singel 2024

Jag antar är det är deckare som Philip Marlowe du menar. Några fler exempel? Är det inte ofta så att detektivens sängkamrater är opålitliga och svekfulla? Lite trist.
Men har du några fler exempel på "sekreteraren" än Miss Moneypenny i James Bond?

Ja, Philph Marlowe, Mike Hammer, Sam Spade...

Jo, nattklubbssångerskorna och stripporna var ofta svekfulla. De kunde sälja ut detektiven till gangsterkungen. 

Jag minns att i alla fall Mike Hammer hade precis en sådan "gammal" (typ 28 år) och pryd sekreterare, i knytblus, kjol en bra bit nedanför knäna, hårknut och glasögon. Vid något tillfälle blev hon så frustrerad att hon släppte ut håret, tog av sig glasögonen och knäppte upp ett par knappar i blusen. Men det hjälpte inte, detektiven tyckte fortfarande att hon var för osexig. Och GAMMAL, som sagt...

Ibland fanns det även en tredje typ, som i så fall alltid var klient hos detektiven. Det handlade ofta om ett arv efter hennes far, eller en skattkarta eller ett chiffer eller en nyckel som ingen visste vart den gick, som fadern hade lämnat efter sig, och som någon skurk ville åt. Eller att hennes far var anklagad för något hemskt brott, och hon ville rentvå honom. Denna typ av kvinna var ung och vacker, men i övrigt pryd och ordentlig på samma sätt som sekreteraren. Det blixtrade till mellan henne och detektiven, men detektiven gjorde aldrig något med henne då han insåg hennes klass och värde, och inte ville förstöra hennes oskuld. 

Ja, herregud. I helgen tittade jag på My Fair Lady och sen sprang jag ut och letade efter en nedlåtande, pompös, pensionerad lingvist att gifta mig med.

Själv tycker jag att Rex Harrison är rätt tjusig i den rollen. Men han är ännu mer attraktiv i rollen som Julius Caesar, i filmen "Cleopatra"! 

Själv tycker jag att Rex Harrison är rätt tjusig i den rollen. Men han är ännu mer attraktiv i rollen som Julius Caesar, i filmen "Cleopatra"! 

Otur för dig för han är rätt död.