Är romantiska komedier skadliga?

Håller med. Det var någon tidning som hade räknat på det nyligen, de kom fram till att åldersskillnaden mellan mannen och kvinnan i moderna Hollywoodfilmer är i genomsnitt 14 år, medan den i verkligheten är i genomsnitt två år. Klart att folk - och då särskilt män - får en skev uppfattning om tänkbara partners då. Under Hollywoods guldålder var det ännu värre, då kunde de manliga skådespelarna vara runt 50 och deras motspelerskor runt 20 år...



Dessutom har det alltid varit så, att när det är en äldre man och en ung kvinna så nämns inte ens åldersskillnaden, utan detta visas upp som något helt normalt. Men när det någon gång är en kvinna som är äldre, så är det DET som är filmens handling... HU så hemskt, liksom.

Ja, till viss del tror jag faktiskt det. Inte bara romantiska komedier heller, utan överhuvudtaget bilder och beskrivningar av vackra och åtråvärda män och kvinnor på film, i annonser, romaner, serietidningar, opera, teater, tavlor, skulpturer... och hur många unga flickor blev inte under någon period förälskade i Jesus förr, när Bibeln var allt som fanns att läsa, och hur många katolska ynglingar dyrkade inte Madonnan på ett sätt som gränsade till det erotiska..?

Detta har nog i alla tider varit ett dilemma för människan. Till och med på stenåldern tillverkades skulpturer av kvinnokroppar som ansågs vara attraktiva då (mycket former, eftersom det var svårt att få tillräckligt med mat i sig på den tiden, och då var fettreserver något åtråvärt).

Men förr eller senare har de flesta lyckats släppa fantasierna, och bli förälskade i en alldeles vanlig man/kvinna på riktigt. Svårast att skilja på fantasi och verklighet, har de som är mycket ensamma och BARA har fantasivärldarna att trösta sig med. Då blir även idealbilderna av det motsatta könet mer uppskruvade och rigida, liksom att förväntningarna på hur det ska gå till att träffa någon, blir mer orealistiska.

Det blir svårare för män och kvinnor att mötas också, på grund av att idealen i populärkultur för män respektive populärkultur för kvinnor, är så totalt olika. Jag skrev en uppsats om detta i kiosklitteraturen (hårdkokta deckare jämfört med Harlekquinromaner) på gymnasiet, det var faktiskt väldigt intressant. 

I de hårdkokta deckarna hade detektiven relationer med många olika kvinnor. De omnämndes som "sängkamrater". Kvinnorna var i 20-årsåldern, "voluptous", hade stora bröst och fylliga läppar, de var sensuella, utmanande, tog själva initiativ till sex. De rökte, spottade inte precis i glaset, och arbetade ofta som typ nattklubbssångerskor eller strippor.

Sedan fanns det ofta även en kvinna i boken som var ordentlig och pryd och som var olyckligt kär i detektiven (hon kunde t.ex. vara sekreterare på hans kansli, precis som Miss Moneypenny hade en sådan tjänst i James Bond-filmerna). Hon var också lite äldre än nattklubbssångerskorna - typ 28, HU så hemskt när detektiven var flera år äldre än så! Detektiven var inte intresserad av henne, hon var för trist (och GAMMAL som sagt) utan retades bara med henne.

I Harlequinromanerna var huvudpersonen alltid en ung kvinna som var olycklig för att hon var ensam i världen (vuxit upp på barnhem då föräldrarna omkommit, eller hos någon släkting som slängde ut kvinnan tidigt, eller elak styvmor-problematik) och längtade efter trygghet. Hon var oskuld och mycket ordentlig (i dagens Harlequinromaner brukar kvinnorna dock ofta ha haft någon trasslig relation med en mansgris bakom sig).

Hon träffade genom en fantastisk slump en brittisk lord, amerikansk senator, högt uppsatt läkare inom WHO som arbetade i krisområden, ambassadör eller liknande som var jättesnygg och hade typ ALLA manliga egenskaper, förutom att han var välutbildad, rik, framgångsrik o.s.v.. Mannen försökte alltid förföra den unga kvinnan, men hon stod på sig trots att hon var kär. Det slutade alltid med att de gifte sig, det var "dygdens lön" för att hon inte hade legat med honom utan vigsel, och i och med äktenskapet kom hon äntligen i trygghet för livet. Ofta var det en epilog också, där man fick veta hur många barn de fick. 

Med dessa diametralt motsatta fantasivärldar, så är det inte konstigt om män och kvinnor har svårt att mötas! 

Ja, Philph Marlowe, Mike Hammer, Sam Spade...

Jo, nattklubbssångerskorna och stripporna var ofta svekfulla. De kunde sälja ut detektiven till gangsterkungen. 

Jag minns att i alla fall Mike Hammer hade precis en sådan "gammal" (typ 28 år) och pryd sekreterare, i knytblus, kjol en bra bit nedanför knäna, hårknut och glasögon. Vid något tillfälle blev hon så frustrerad att hon släppte ut håret, tog av sig glasögonen och knäppte upp ett par knappar i blusen. Men det hjälpte inte, detektiven tyckte fortfarande att hon var för osexig. Och GAMMAL, som sagt...

Ibland fanns det även en tredje typ, som i så fall alltid var klient hos detektiven. Det handlade ofta om ett arv efter hennes far, eller en skattkarta eller ett chiffer eller en nyckel som ingen visste vart den gick, som fadern hade lämnat efter sig, och som någon skurk ville åt. Eller att hennes far var anklagad för något hemskt brott, och hon ville rentvå honom. Denna typ av kvinna var ung och vacker, men i övrigt pryd och ordentlig på samma sätt som sekreteraren. Det blixtrade till mellan henne och detektiven, men detektiven gjorde aldrig något med henne då han insåg hennes klass och värde, och inte ville förstöra hennes oskuld. 

Själv tycker jag att Rex Harrison är rätt tjusig i den rollen. Men han är ännu mer attraktiv i rollen som Julius Caesar, i filmen "Cleopatra"! 

Själv tycker jag att Rex Harrison är rätt tjusig i den rollen. Men han är ännu mer attraktiv i rollen som Julius Caesar, i filmen "Cleopatra"!