IVF/ICSI 2024

Åh vad härligt, stort grattis Fjällfärd!! Blir otroligt glad för din skull.


Tack alla som delar med er! Det låter som att ni inte har ångrat beslutet att berätta för andra, och så fint att ni har så sympatiska människor runtomkring er!

Jag har för egen del under dagen grunnat mer på varför jag inte känner att jag vill berätta. Det är ju dels pga min sambo inte känner sig redo, vilket jag förstår och respekterar. Men utöver det, är jag som sagt orolig att folk ska tycka synd om mig men kanske ännu mer att jag känner prestationsångest, och att det skulle bli värre om andra skulle veta. Stålsätter ju mig för att det kan ta väldigt lång tid. Vill verkligen inte att folk ska undra hur behandlingen går, inte ens om det bara gör det för sig själva eller med varandra, och inte ens frågar mig direkt. Det kanske är lite egocentriskt tänkt egentligen, som att man själv är universums mitt. Men det är nog som ni säger - att det vore skönt att berätta och förklara vad man vill eller inte vill prata om, sätta lite ramar för umgänget. 

Har tidigare haft ett stort tålamod för bebissnack, även om det ofta är o-ä-n-d-l-i-g-t tråkigt att höra om alla miljoner detaljer om andras barn eller titta på bilder. Jag har haft stor förståelse för att det ju är en förälskelse, så det kan man väl få unna dem. Jag kan fortfarande lyssna länge och hålla god min, men efteråt är jag helt dränerad och tom inombords, så att jag behöver hulkgråta när jag kommer hem. Min sambo försöker peppa mig att inte vara så "artig", haha.

Jag håller verkligen med er om känslan av isolering, och som att man inte riktigt vet vem man är längre - förutom att man är en person som försöker sitt yttersta för att bli gravid. Senaste två månaderna har jag i princip duckat allt... t om nyårsfesten som vi skulle gå på. Men man kanske bara ska vara ärlig, då slipper man ju i vart fall smusslandet med att man inte dricker alkohol osv. Får grunna lite mer på det... 

Vi beräknas starta med sprutorna den 9 februari! Egentligen skulle vi ha börjat i januari, men just då betedde sig mensen superkonstigt och det var svårt att bedöma om det var mens eller spottings, så läkaren rekommenderade oss att avvakta en månad. Håller med Razorcrest att man är bra sugen på att bara komma igång nu! :)

Håller verkligen med om att det är skönt att ha en plats att ventilera och där vi kan dela med oss och stötta varandra. För det är jag väldigt tacksam.

Ville bara förtydliga att jag inte tror att mina vänner skulle skambelägga eller medvetet sätta press på mig. Det är nog snarare hjärnspöken hos mig och hur jag tror att jag själv skulle reagera på att andra vet... Jag tycker ju inte att det är skamligt, utan snarare rädd och känner obehag för vad andra ska prata om det och tycka synd om mig. 

Jag håller med Razorcrest om att det inte känns som att sambon helt kan greppa hur det känns för mig - trots att han anstränger sig för att vara engagerad. Men det är kanske inte så konstigt eftersom det är vi som tempar, kissar på stickor, känner efter hur det känns i kroppen, ev. och i perioder undviker alkohol, osv. osv. Det kan jag ibland känna ett styng av irritation över, fast det inte är någons fel.

Vilken bra idé att föra dagbok eller filma. Jag skriver dagbok, men det sker väldigt sporadiskt. Kanske ska börja göra det mer regelbundet. Tack för inspo, alla!

Awesomeginger: Vad fint att höra att du mår mycket bättre nu än när ni startade med IVF! Det ger mig tröst i att det ska kännas bättre i sinom tid.

J000ssan: Underbart, grattis! ❤️🥰

Min hjärna går på högvarv just nu och har svårt att komma ur en jobbig tankespiral. Det hela började med att jag ska planera min bästa väns babyshower och jag försökte närma mig den uppgiften så sakligt som möjligt, men det gick inte. Nu sitter jag här och gråter och hyperventilerar om vartannat. Jag är ju superglad för hennes skull och unnar henne det jättemycket, men känslorna blir övermäktiga...

Under vårt fertilitetsutredning hittade de ingen förklaring på någon av oss, förutom ett myom hos mig som de inte trodde störde egentligen. Myomet är i vilket fall bortopererat nu men har alltså ändå inte blivit gravid. Jag börjar fundera på om vi bör fråga om de inte kan göra ICSI på en del av äggen som vi förhoppningsvis lyckas plocka. Vet någon om klinikerna brukar gå med på det om man inte hittat någon manlig faktor?

Det känns t om läskigt att ens tänka på att det blir några ägg just nu. Börjar även tvivla på alla provresultat... Försöker rikta tankarna mot något annat, men lyckas bara göra det i några minuter för att sedan få gråtattack och hjärtklappning igen. Vi har inte ens börjat behandlingen än. Just nu förstår jag inte alls hur jag ska mäkta med..

Tack Awesomeginger 🙏 kändes ett tag som att jag skulle krevera, men lånade grannens hund och gick en lång promenad. Ska samla mod och be någon annan ta det övergripande ansvaret kring planeringen 

Tack snälla för stöd och pepp, BaeA! 🙏 Det känns onekligen bättre idag? En dag i taget! Och imorgon beräknas min beställning av It Starts with the Egg komma - ser fram emot att börja läsa den! 

Kul att höra att det funkade bäst med IVF för er. Ska höra med kliniken om ICSI när jag ringer nästa gång. 

Miro: Skickar massor med omtanke och styrka till dig ❤️ Känner du att du har någon att prata med? 

Det låter så fint att ni övervägt att bli familjehem.

Men håller med MrzXy, är ni intresserade av en second opinion, om ni inte redan fått det? 

Kram

 

Det är så mycket igenkänning i det du skriver. Det är som att man nätt och jämt orkar hålla fasaden dagligdags med alla interaktioner med gravida och de med barn. I vart fall jag blir uttömd på energi av att hålla ihop mig själv i stunden... Ofta har man ju turen att få lite andrum för att ladda om inför nästa oundvikliga "bebissnack". Men när det är mer långvarigt så "brister" det till slut. Jag tror säkert att din sambo har förståelse. Hoppas att ni har kunnat prata om det <3 

Gick det bra på Livio idag? Jag träffade en jättegullig barnmorska för min genomgång av sprutorna. Men det var så mycket information och blev korvstoppning, mindes nästan ingenting efteråt haha.

När beräknas du starta med sprutorna?

Sån igenkänning i det du beskriver!

Min sambo kunde dessvärre inte följa med på genomgången med BM så jag försökte febrilt anteckna så mycket i mobilen som möjligt och sedan återge det för honom. Han hade fler frågor än jag hade svar haha, men vi hann ställa dem till läkaren  i efterhand eftersom vi inte kom igång i januari som planerat. Jag går på Livio Kungsholmen, vilken Livio valde du? :)

Åh så spännande! Blir pirrig för din skull. Förstår att det måste kännas så skönt att komma igång! Ska du börja dag 1 eller dag 2 på mensen? Ja, det stämmer! Min mens beräknas 5 februari, vilket är typ en vecka innan den inledningsvis beräknades. Så jag ska nog slå Livio en signal och bara ge en heads up. Jag har mått ganska bra senast dagarna, försöker att hitta en acceptans i situationen. Hur mår du? Du får jättegärna berätta hur det känns med sprutan. <3

Wow, då kör du igång idag! Pirrigt! Håller tummarna att det ska kännas ok med sprutan. Heja dig ikväll! <3

Jag vet, de är så oerhört tålmodiga med alla ens ängsliga frågor, haha.

Jag ska ta Gonal-F (150) några dagar och därefter lägga till Ganerelix. Håller med om att det verkar vara så otroligt olika, t om för oss som går på samma klinik!