Är incel något man förtjänar att vara?

Ingen har rätt till sex heller men ändå klagar folk på sitt sexliv för olika saker. 
Få verkar att enbart acceptera hur de har det just då. 

Jag får omformulera mig en smula. Det är bara de ensamma männen som kan göra något åt sin situation men det är inte alls säker att det leder till att de träffar någon. Det finns inte någon för alla och en del kommer alltid bli utan oavsett. Jag känner flera män som aldrig haft en relation och vet att i alla fall ett år är oskulder. Och det är bra hyggliga män men som av olika anledningar inte hittat någon. En av dem skulle jag mycket väl kunnat tänka mig att dejta om jag inte var gift.
Många försöker göra vad de kan men det är som sagt ingen garanti för att lyckas. Varför skulle jag inte kunna ömma för dem? Jag förstår mer än väl hur ont det måste göra att alltid bli ratad och bortvald och aldrig få vara intim med någon. 

Däremot, de som skyller på kvinnor, samhälle, feminism, invandrare, regering eller väder ger jag inte mycket för. Inte heller för de som ältar. 

För mig är det sorgligt att vi skapat en värld med ?daddande? och daltande av människor så det helt plötsligt finns män (men även kvinnor) som förväntar sig saker?

Om jag vill ha ett jobb. Då måste jag 1) söka jobbet och 2) erbjuda något som gör att just jag blir anställd. Annars finns det många på kö. Jag måste alltså utbilda mig, skaffa körkort eller klä upp/klä ner mig för vissa jobb. Det är min motprestation för att få ett jobb som jag vill ha.

Om jag vill ha en lägenhet då måste jag 1) söka lägenhet på exempelvis boplats alternativt gå på visning och 2) bli beviljad lägenhet utifrån kötid eller få beviljat bolån från bank. Jag måste alltså ha en inkomst och söka en lägenhet inom min budget för att ens ha möjlighet att få ett erbjudande.

Precis samma gäller med vänskap och kärlek, jag kan inte sitta hemma framför datorn i mina svettiga mjukiskläder och hokus pokus finns det en en partner redo för mig. Utan jag måste jobba på mig själv både inre och yttre (läs: hel och ren dvs duscha och klä mig i helt vanliga men hela och rena kläder) men jag måste också ha personlighet, vara snäll etc. Det är saker jag behöver göra i motprestation för att ens få chansen att dejta en kompis eller partner.

Och så måste man inse sina begränsningar, om jag inte vill utbilda mig så kan jag inte jobba som advokat eller få samma lön som en sådan. Då kan jag inte förvänta mig det heller. Om jag inte har ett par miljoner på kontot kanske jag får nöja mig med en hyresrätt i en förort. Det är bara för mig att acceptera, vad är mina andra alternativ liksom? Råna en bank? Om jag inte vill vårda min hälsa med att besöka gymmet, då kanske jag har svårare att hitta en partner som har magrutor exempelvis (inte omöjligt men tror ni fattar?) osv. Vad man ger är ofta vad man får, men inte alltid för livet är orättvist. Och livet ska vara orättvist, det får oss att utvecklas till det bättre.

Vill du inte göra jobbet, ja då är det din förlust. Kom bara inte och tro att livet är gratis och förvänta dig saker hokus pokus utan minsta motprestation.

Få saker tycks provocera människor lika mycket som incels. I varje incel-tråd tar folk chansen att spy galla över dem. Många menar att det inte alls kan vara omöjligt för incels att träffa någon, att de bara inbillar sig det och att de borde skärpa sig.

Om man fortfarande är en incel trots att incel-problematiken inte finns på riktigt. Borde man då skämmas? Förtjänar man att vara en incel för att man inte klarar av något som inte ens är svårt? Borde man känna ett stort självförakt med insikt om att omvärlden (förutom en själv) är helt normal?

Varför väcker incels så starka reaktioner och ilska?